Det svenska samhället har varit mer reglerat än nu – åtminstone vad gäller flyttdagar. För att resa inom Sverige var man fram till 1860 tvungen att ha ett inrikespass och flytta en speciell dag: ”Fardagen” var den dag på året då anställnings-, hyresavtal och arrenden upphörde att gälla.

Länge var fardagen Mickelmäss (29 september), eftersom flera arbeten i det gamla bondesamhället avslutades då, men då den slutat vara helgdag flyttades fardagen till den 24 oktober. Sen hade man en vecka på sig att genomföra flytten – ett slags semester utan lön, den så kallade ”slankveckan”.

I Stockholm konkurrerade den 1 oktober med den 24, åtminstone vad gäller flyttning. Platsanskaffningsbyråerna föredrog dock den 24, eftersom det var då många flickor från landet åkte in till stan för att söka tjänst. Byråerna hade ändå brist på ”goda tjänare” att erbjuda hushållen.

Eftersom flyttdagen diskuterades förtydligade DN i augusti 1923 vad som gällde vid flyttning:

När flyttningen skall ske.
Kl 12 på middagen avträdesdagen skall enligt lagen hela lägenheten vara utrymd.
I år (1923) infaller den 1 oktober på en måndag. Det blir således endast en flyttningsdag.

I en artikel från 1960 skriver DN om den stora flyttningsdagen som avskaffade sig själv med tilltagande bostadsbrist efter kriget: Men förr i världen var den 1 oktober folkvandringens stora dag i Sverige, och stockholmarna var nomaderna framför andra. Freys röda möbelvagnar syntes över hela stan i en rusch mellan den 15 september och en bit in i oktober.

Redan 1916 hade en insändare i DN frågat: ”Varför flyttar folk så mycket? Det är ju bara bråk och oreda, och i nio fall av tio längtar man snart till sin förra våning.” Och svarade själv:

”De flesta vet inte. De skäms för att vidgå att det är det gamla, eviga, dumma och fåniga hoppet om att få det bättre…Den här gången!”

Vilken dag som skulle vara flyttdag diskuterades i decennier, och att fastlåsningen till en enda dag på året inte var populär framgår av pressdebatt och insändare.

1923 konstaterade DN att hus som bara var halvfärdiga redan var fullt möblerade av människor som måst flytta in innan husen var färdigbyggda.

DN rapporterar:
1923 ÅRS FLYTT (28 september -1 oktober):
Flyttningsdramat är en djup tragedi. Pensionaten stormades.
Bohag stuvas in i halvfärdiga hus, svår trängsel av flyttlass på gatorna

Redan på fredagen den 28 september ökade mängden flyttlass i trafiken och det var inte långt mellan de portar där gata och trottoar blockerades av möbler och annat husgeråd. Man räknade med tiotusen – eller femtontusen flyttningar i Stockholm.

Det gick ju an för dem som flyttade in i färdiga bostäder, men i de nya stadsdelarna vid Birger Jarlsgatan och längst ut mot Ladugårdsgärde var husen bara halvfärdiga.

Bråte och byggnadsmaterial trängdes med upptornade bygglass. Trapporna var halvfärdiga, och vid Valhallavägen bars ytterdörrarna uppför trapporna samtidigt med möblerna… men till kvällen skulle det enligt löfte finnas lås! Elektricitet höll på att installeras och 1 oktober skulle slaskledningar och klosetter kopplas in.

Bilden visar en äldre fru bland spillrorna av sitt bohag, utan otålighet väntande på att huset skulle bli någotsånär beboeligt. ”Det var som en bild från världskrigets förstörelse” skriver tidningen.

Allra värst var det förstås för dem som ingen bostad lyckats få, utan måste ta sin tillflykt till nödbostäderna. 1923 verkade de åtminstone räcka till alla. Lördagen var den sista dagen för anmälan om nödbostad, antalet verkade stanna på 460 familjer, och inflyttningen påbörjades.

Flytträngseln den dagen blev inte stor som man befarat – kanske hade alla varningar gjort att en del låtit bli, eller skjutit upp, sin flytt.

Andra flyttdagen var livligare, och nästan varenda gata på Östermalm belamrades av flyttgods. Flyttande stockholmare fyllde upp hotell och pensionat – en del bättre bemedlade drog sig tillbaka dit och överlät hela flyttandet till stadsbud och expresskarlar. Därför måste besökande landsortsbor få husrum hos polisen, och hänvisades till Kungsholmens polisstation, där det fanns gott om plats. Även om det kunde kännas lite kusligt när vakthavande konstapel stängde dörren till arresten…

Inflyttningen i nödbostäder började på lördagen, och på söndagen var de flesta på plats. Folkskolorna och läroverkens gymnastiksalar hade inte behövts användas och ”Sievertska kasernen endast i mindre omfattning”.

I Voltas fabriker i Ulvsunda fanns 93 nödbostäder och de flesta var nöjda med de delade köken och de avbalkade rummen. En ung fru tyckte att det värsta var att grannen kunde titta på en – väggen slutade nämligen en halv meter från taket (av värmetekniska skäl, uppgavs det). Men på söndagsmiddagen kvittrade kanariefåglar till varandra och en grammofon hördes genom ett antal rumsavdelningar. Och barnen tyckte om det nya boendet och de nya vännerna – även om ett litet barn hållit många vakna under natten.

Under måndagen noterades rekordartad flyttningstrafik: fyrtio flyttlass i timmen passerade Slussen. Det fungerade dock utan stockningar.

Flera tidningsartiklar från oktoberflyttar genom åren:

1927 var det stark rusning från omoderna lägenheter till moderna, 1928 flyttade ”halva stan” (15 000 familjer), och till Söder gick hela karavaner. ”Men… hantverkare står och jobbar när man drar in med sitt bohag”.

1929 skriver sign Colomba i en söndagsartikel ”Att flytta eller inte flytta” över hur flyttkarlarna klagar på folk som har vindar och källare av gammaldags mått (dvs stora), fulla av gammalt skräp. ”Och redan efter en månad händer det att man tingar nästa års flyttning.”

1931-39 var hyresgästens marknad, med tidningarnas annonssidor fulla med lediga våningar och i publikationen ”Hyreslistan” lockade värdarna: Det är bara att välja.

På trettiotalet byggde man nytt och mycket. Bang skrev 2 oktober 1934: ”Det fanns bara ett hus i staden som inte välte ut sig på trottoarerna på måndagsmorgonen och det var kungliga slottet.”

Åtminstone 1960, när artikeln skrevs, var 1931 års rekord fortfarande oslaget: Det året flyttade 150 000 stockholmare, dvs mellan var tredje och var fjärde person.

Stadsbud nr 42, ”Jerker” Ericson kunde berätta om flyttar på 20-talet när allt skulle fraktas på dragkärra, även i Söders backar, och även storvåningars pianon, bilar fanns knappt att få.

”När jag var 40 bar jag ett piano uppför 16 trappor i Kungstornet – och så ner med ett annat. Men finast var pigflyttningarna, jungfrurna hade oftast bara en skuff och några väskor. För det tog vi två riksdaler.”

Men 1943 rådde ett ”skrämmande lugn” på gatorna den 1 oktober och 1946 verkade myten om den 1 oktober kunna stuvas undan:

”Folk flyttar hela året” konstaterade rikstelefonbyråns abonnemangsavdelning.

Men i visan finns hon kvar, pigan som drömmer om att bli stockholmsfru, bara det blir 24 oktober – samma gamla, eviga, dumma och fåniga hopp om att få det bättre…Den här gången!

EN PIGAS VISA I OKTOBER, text: Gustaf Lyckow (1865-1910)

Här finns hela texten. De sista stroferna lyder:

Nu är jag fånge, men vänta ni
till tjugofjärde oktober,
då lätt jag lunkar från frun den torra,
bort till en ungkarl på Klara norra
där jag mig statt. Där jag mig statt.

Och vill han hava mig till viv
så skall jag tjänsten försaka,
och vill han älska mitt unga liv
så skall jag älska tillbaka.
Ett hus han äger förutom kassa.
Min spegel säger att jag skall passa
till stockholmsfru. Till stockholmsfru.