I augusti 1944 blev Stockholm först i världen med att anordna ”kommunal swing”. I Rålambshovsparken och på Medborgarplatsen ville man framför allt ge Stockholms ungdom billiga sommarförströelser, istället för att hänvisa dem till nöjeslivet på Djurgården, där spriten flödade så att det kunde verka som om dans och sprit hörde ihop. Dessutom var det dyrt: Först betalade man inträde, sedan 30 öre per dans.

Parkdansen däremot hade ett socialt syfte, den skulle vara gratis och ”ha en kulturell prägel”. Därför var det inte bara bugg som gällde utan även folkdans, och en representant från någon ungdomsorganisation skulle hålla ett kort tal, följt av uppträdanden av artister som ungdomarna gillade. Om experimentet föll väl ut kunde man senare även tänka sig att ordna inomhusdans vintertid.

Fortsätt läsa ”1944 var det världspremiär för ”kommunal swing” i Rålambshovsparken: Parkdans!”

Hösten 1941 grävde polisen upp en komplett radiosändare i en trädgård i Viggbyholm, och inne i huset hittade man sprängämnen och kemikalier. Stugan hyrdes av fru Erika Ottilia Möller, som sagt att hon var författarinna och ville kunna skriva även om nätterna utan att störa grannar med sitt skrivmaskinsknatter. Men hon hade helt andra planer för stugan…

DN intervjuade fru Möllers värdfolk och grannar, som hade ett mycket gott intryck av henne. Hon hade varit bortrest mycket, och i stugan ofta haft sällskap av sin fästman, som hon presenterat som ”dr Hansson, studerande läkare vid Beckomberga”. För säkerhets skull hade värden inhämtat uppgifter på sin hyresgäst och funnit att hon var född estländska, men svensk medborgare sen tio år och skild från en svensk cirkusartist. Hon hade visat kort på hur hon uppträtt som dansös, men också arbetat på restaurang.

Fortsätt läsa ”1941: Kosackdansösen som hade sabotageverksamhet i sommarstugan”

I februari 1915 besökte SvDs signatur Bansai ”Himmelsbacken”, som hon som barn tyckt var den brantaste kälkbacken i världen. Bansai hette egentligen Ester Blenda Nordström och har kallats Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att ha ”wallraffat” som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland. Den vuxna journalisten såg bara en backe, med ett litet gupp mitt på och en rundad sväng upp på en låg vall. Men barnen åkte fortfarande med samma förtjusning på kälkar, bräder och lådor, på granar – eller ingenting alls.

Himmelsbacken låg i Kronobergsparken, och var en av Stockholms många kälkbackar. Bansai konstaterade att i Stockholm susade kälkar fram i full fart överallt där det fanns minsta tillstymmelse till lutning – i gränder och krokar, på gator och torg.

Fortsätt läsa ”Se upp i backen! Tre/fyra/sju/tio/tusen hål i nacken! Några glimtar ur Stockholms kälkhistoria”

Redan under 1920-talet hade man gjort svenska provsändningar och 1930 demonstrerades television för första gången i Stockholm på biografen Röda Kvarn. Sen kom kriget. Men även efter krigsslutet var regeringen länge tveksam till televisionen, liksom flertalet politiker – för att inte tala om biografägarna.

Testsändningarna fortsatte medan frågan diskuterades och utreddes. Men i maj 1954 placerade filmbolaget(!) Sandrews under ”Sandrews tv-vecka” ut ett tusental tv-apparater på ett antal offentliga platser i Stockholm. Den svenska publiken kunde nu med egna ögon se det man tidigare bara hade läst och hört om på radio, och deras reaktion var entusiastisk.

Fortsätt läsa ”När televisionen (äntligen) kom till stan”

Bild: Polisen (PD) via Wikimedia Commons

På pingstdagens kväll den 6 juni 1954 skyndade en busschaufför in på Sandsborgs tunnelbanestation och beordrade personalen:

Stoppa tunnelbanetågen! Det finns en man här på stationen som känner till ett mord. Vi måste få hit radiopolisen.

Men genom ett missförstånd i T-banecentralen stoppades inte tågen mot Hökarängen, och radiopolisen fick först fel gatuadress till mordlägenheten.

Samma eftermiddag hade en man vid namn Berg på krogen träffat norrlänningen Oskar på tillfälligt stockholmsbesök. Honom bjöd han hem på spritfest – och berättade att han även ville ha hjälp med att transportera bort ett lik som han hade i lägenheten.

Fortsätt läsa ”Koffertmordet i Bagarmossen pingsten 1954”

Bild: Bagarmossen 1950 (PD) via Wikimedia Commons

I ett typiskt bagarmossenhus på Emågatan– tre våningar högt och omgivet av en minimal park och parkeringsplatser- påstod en del att det spökade: Man har sett den mörka silhuetten av en man, och grannarna viskar om att en äldre man blivit mördad någonstans i kvarteret. Margit är dock tveksam. Hon minns hur hon brukade kila över till Emågatan för att besöka gamla änkefru Inga Olsson, som var frälsningssoldat, och ”Visst gick sånt snack om det ockulta inom området, men Olssonskan sa att spökena hade mer att frukta av oss människor än vi av dem”.

Mera om spökerierna, frälsningssoldaten och hennes granne och fikakompis, den bulgariskfödda nakenmodellen, kan man läsa på ”Spöken söder om Söder”.

Fortsätt läsa ”Berättelser från femtiotalet: Emågatan i Bagarmossen”

Explosionen bakom Konserthuset den 12 oktober avfärdade polisen som ett troligt pojkstreck, men när en ny kraftfullare laddning åtta dagar senare exploderade på samma plats började stans alla portvakter oroa sig och pressen döpte gärningsmannen till ”Portvaktsskräcken”. Men det var först efter ytterligare en vecka som han blev en av Sveriges mest omtalade person det året.

Lördagen den 26 oktober kl 23.25 smällde det på Klarapolisens gård på Mäster Samuelsgatan, så att fönsterrutorna krossades och brinnande vedträn kastades omkring. Panik uppstod, en polis flög ur stolen, en annan hoppade ut genom fönstret, och tavlor och prydnadsföremål trillade till golvet i bostadshusen runt omkring.

Fortsätt läsa ”Hösten 1946 gick stockholmarna man ur huse för att jaga SABBATSSABOTÖREN 🧨”

”Kan inte jag få stanna hela sommaren?” bad en kollopojke bevekande sommaren 1918. Han kallades ”Luffaren”, var 11 år men såg ut som 7, med magra armar och ben, iförd lappad blus och mössa. Under några sommarveckor på kollo hade han fått ett välbehövligt avbrott från vardagen i stan och berättade för sin fröken: ”Här får man så mycket god mat att man alltid är mätt! Och så får man ligga om mornarna!”

Hemma i stan var han tidningspojke och började kl 5 på morgonen. Innan han gick till skolan fick han en halv rågbit och en kopp ”kaffe”, nästa mål var i skolan kl 1. Och på eftermiddagen väntade tidningarna igen. När hemresan nalkades och han FICK löfte om att få stanna en månad till utbrast han lyckligt: ”Nu får jag äta mat en hel månad till!”

Fortsätt läsa ”När Barnens Ö gav de allra mest behövande stockholmsbarnen en vederkvickande sommar – med sol, mat och luskontroll”

Det var inte konstigt att pesten 1710 uppfattades som ett gudomligt straff. Det fanns flera tecken i tiden: Sedan Karl XII året innan besegrats vid Poltava var kungen försvunnen, det svenska stormaktsväldet höll på att rasa samman, ryska trupper ockuperade svenska Baltikum, och flyktingar vällde in i landet. Dessutom hade de senaste årens extrema kyla lett till missväxt, och svältande hade dragit runt på vägarna och dött i tusental. Många sökte sig in till Stockholm.

Under det knappa halvår som epi­demin rasade dog ungefär 22 000, vilket var ganska exakt 40 procent av stadens befolkning. Det gör pesten 1710 till den värsta dokumenterade katastrofen i svensk historia.

Fortsätt läsa ”1710 drabbades Stockholm av sin värsta pestepidemi någonsin. I det längsta försökte man dölja det…”