Redan i slutet av 1800-talet hade Stockholm hunnit bli en av Europas telefontätaste städer, trots att Kgl Telegrafstyrelsen så sent som 1877 ansåg att den nya apparaten inte hade någon framtid, främst för att den inte kunde skapa skrivna meddelanden, och aldrig skulle kunna konkurrera med telegram och brev. Det nya påfundet slog dock snabbt igenom, och 1923 automatiserades samtalen så att man själv slog numret till den man ville kontakta istället för att kopplas av telefonist.

Men det kunde vara svårt att komma fram till de populäraste numren. I maj 1924 skrev DN (avundsjukt?) att man i Köpenhamn redan för flera år sedan löst detta problem: I ”noteringen” kunde abonnenterna anmäla sig för att i tur och ordning kopplas fram till ett upptaget nummer.

Och redan i början av 1925 kunde DN meddela att Stockholm snart inte skulle vara sämre.

Fortsätt läsa ”I februari 1925 hade ”alla” telefon = Dags för telefonköande!”

Natten till den 21 januari 1925 föll/tvingades/knuffades en kvinna ut genom ett köksfönster på tredje våningen och dog ögonblickligen när hon slog i den cementerade gården. Hon hette Selma och hade nyligen flyttat från Gävle till Gotlandsgatan 74 tillsammans med sin make Erik Holm och en 14-årig fosterson. Paret hade just haft ytterligare ett stormigt uppträde där hustrun misshandlats, och tio minuter efter att polisen larmats fördes konsertsångare Holm till Katarina polisstation som skäligen misstänkt för vållande till sin hustrus död.

DN skrev: ”Gick i döden för att undgå misshandeln” och SvD ställde frågan:

Var hoppet frivilligt?

Fortsätt läsa ”Januari 1925: Var det misshandeln som drev konsertsångarens hustru att dödshoppa från tredje våningen?”

Den 18 januari 1925, några veckor efter den högtidliga invigningen av Radiotjänsts rundradio, gjorde DN en ambitiös ”enquête” med både stockholmare och landsortsbor om hur sändningarna fungerade och vad de tyckte om programmen. Alla verkade överens om att programmen blivit bättre och mera omväxlande sedan Radiotjänst tog över vid årsskiftet. Däremot var man på landsorten så gott som enhälligt missnöjd med Stockholmsstationens sändareffekt, särskilt i de delar av södra och mellersta Sverige där man bara i sällsynta undantagsfall kunde höra sändningarna från Stockholm.

Värmlänningarna övervägde till och med att vägra lösa ut postförskotten på licensavgiften, eftersom de inte hade någon glädje av den. Utlandsstationerna var mycket lättare att få in än de svenska.

Fortsätt läsa ”Hur funkade rundradion i början? Röster om radio 1925, från Skåneland till Norrbotten”

SvD rapporterade om ett nytt inslag i nyårsfirandet 1924/25: Nyårsvaka per rundradio, vilket beskrevs som mycket uppskattat. I årets sista timme kunde man lyssna till den av Svenska Dagbladet anordnade radioutsändningen, där Sven Kjellström spelade violin, Ragnar Hultén sjöng och Guido Valentin uppläste den nyskrivna nyårsdikten: ”Vid årsskiftet”. Efter tolvslaget bringades SvDs läsare/lyssnare en första hälsning på det nya året, och till slut spelade hr Kjellström Bachs trio.

Dagen efter skulle rundradioverksamheten dra igång på allvar, med nybildade Radiotjänst.

Fortsätt läsa ”Nyårsdagen 1925 var det premiär för Radiotjänst!”

Den 21 december 1924 hade Dagens Nyheter hela 66 sidor, inklusive en Jultidning. Artiklarna ger en bild av julen för 100 år sen.

Det var kolossalt gott om julgranar det året. Man trodde dock inte att kommersen skulle komma igång riktigt förrän i början av julveckan, så granförsäljarna hade gott om tid att sätta fötter på sina granar. Priserna varierade så pass mycket att det kunde löna sig att se sig om.

DN rapporterar: Igår kunde priset för en gran på halvannan till två meter variera mellan 3 och 5 kr. Och det innebär inte nödvändigtvis att de är dyrare på Östermalm än Norrmalm, utan det kan skilja mellan två försäljare som står sida vid sida på samma gata.

Fortsätt läsa ”Julhälsning från 1924”

Den 10 september 1944 skulle »Gripsholm» lämna Göteborg, och senast vid midnatt natten innan måste besättningen vara ombord, bland dem den 26-åriga stockholmsflickan Jane Horney som hade mönstrat på som köksbiträde tillsammans med ett par svenska societetsflickor. Men på kvällen såg väninnorna hur Jane fördes iland, upplöst i tårar. Hon sa att det blivit något missförstånd med passet.

Den 29 september samma år greps Jane Horney av svensk säkerhetspolis efter påtryckningar från den danska motståndsrörelsen, som var övertygad om att hon var tysk spion. Den 14 oktober släpptes hon fri, sedan man efter grundliga förhör och undersökningar funnit anklagelserna ogrundade. Hon varnades för att umgås med utlänningar och fick passet indraget, då det inte ansågs önskvärt att hon åkte utomlands. Fyra månader senare försvann Jane för gott.

Fortsätt läsa ”1944 – nutid: Vad hände egentligen med Jane Horney? Och vem var hon?”

I februari 1924 sände både DN och SvD ut reportrar till avlägsna Tuna by vid Ljungan söder om Sundsvall. SvD-reportern kallar sig ”en vid innesittande van stockholmare” och beklagar sig över kölden när de måste åka släde – om än med bjällror – för att ta sig ända till det lilla torpet där polisen belägrade en ”vild torpare”. Som belöning skulle journalisterna under de följande dagarna få vara med om både polisförhör och skottlossning.

På förstasidan i DNs stockholmsupplaga kunde man söndagen den 10 februari 1924 läsa om den vilde torparens krig mot polisen: I två dygn hade polisen belägrat torpet för att försöka gripa torparen Hallén i Tunbyn, misstänkt för sedlighetsbrott mot grannfamiljens 13-åriga dotter.

Fortsätt läsa ”Kriminalreportage 1924: Den vilde torparen som gömde sig i köksskrubben och öppnade eld mot polisen”

I början av 1925 rapporterade Stockholms frisörmästareförening att cirka 50 damer varje dag offrade sina ”mer eller mindre vackra flätor” i herrfrisersalongerna. Det var ju herrfrisörerna som kunde klippa kort, damfrisörerna var vana vid att skapa eleganta frisyrer av långt hår och tvingades nu skaffa shingelexperter.

De första som hade klippt av sig håret hade varit unga flickor, men nu var de flesta ”patienterna” fruar i 30-årsåldern. Fast en hel del av dem garderade sig genom att vid mera högtidliga tillfällen använda chinjonger. Sådana hade blivit populära redan på 1850-talet, då man byggde stora konstruktioner med löshår.

Fortsätt läsa ”Det var inte alltid så lätt när kvinnohåret plötsligt skulle vara KORT!”

I början av tjugotalet växte radiointresset snabbt och efterfrågan var enorm på både apparater och material. En stor del av de nyblivna radioentusiasterna byggde nämligen själva sina enkla kristallmottagare, enligt beskrivningar i dagstidningar och veckotidningar. Iförda hörlurar trevade de sedan med en metallspets i en en liten dosa på en kristall tills de plötsligt fick in en sändning.

Det var framför allt skolungdomen som greps av radiofebern och lärare klagade högljutt över att pojkarna försummade skolarbetet för att ägna sig helt åt den nya sporten. Många ungdomar lyckades experimentera sig fram till riktigt välfungerande apparater, och från dem spred sig intresset ganska snart till den övriga familjen.

Fortsätt läsa ”1924 var året när allflera drabbades av RADIO-MANI 📻”

I september 1924 fick en stockholmsfamilj äntligen egen lägenhet – efter ett år i nödbostad. Kvinnan firade med att skriva ett brev till DN och berätta om hur vardagen där såg ut. Hon hade tillsammans med man och 5 barn bott i ett rum (snarare avbalkning) som var 7 meter långt, 4 meter brett och väldigt högt i tak. Familjen verkar välbeställd, hade med sig en del möbler – till och med ett piano – och berättar att de magasinerat resten. Dessutom hade de möjlighet att sommartid tillbringa 2,5 månader ”på landet”.

Ändå hamnade de i nödbostad i bostadsbristens Stockholm. De var inte ensamma: bilden ovan visar inkvarterade barn på tjugotalet, av okänd fotograf (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder.

Fortsätt läsa ”En kvinnlig DN-läsare berättar om glädjeämnen och trätofrön i en nödbostad 1924”

Redan 1921 hade hembränningen utrotats av smugglingen, och smuggelspriten flödade i Stockholm, främst från skärgården. Den bedrevs både av storsmugglare och ”vanligt folk”. Årskrönikan 1924 rapporterar:

Smugglingen från Skärgården pågår som vanligt. Häromdagen kom exempelvis fröken A med ångaren Blidösund från Köpmanholm med fem liter sprit gömt i kläderna, och med samma båt kom fru Ö med tre liter. Med Blidö åkte några dagar senare ovanligt många till Stockholm för att omsätta smuggelsprit, bland dem fröken E med 10 liter, fröken SS med 22, och fröken P med ett tjugotal. Och på ångaren Vaxholm III upptäcktes att en kvinnlig passagerare inte bara hade 3 liter sprit i bagaget. Dessutom hade det fyra månader gamla barn hon bar på armen en liter i sin linda.

Fortsätt läsa ”Den stridbare kyrkoherdens kamp mot tjugotalets spritsmuggling och de mystiska ljussignalerna från telegrafstationen”

Ända sedan 1800-talet hade svenskarna haft oktober som den stora flyttperioden – från början för att det passade bondesamhället bäst att statarna sa upp sin tjänst efter septemberskörden. Men flyttandet fortsatte länge att prägla oktober månad – trots olägenheterna med att alla flyttade samtidigt.

Den 8 oktober 1924 skrev signaturen Sminx i SvD:
Vi har flyttat in vår nya moderna våning i det nya förtjusande huset! Det vill säga våra möbler har flyttat in. Själva bor vi på pensionat ”tills vidare” – vilket kan betyda allt från några till ganska många veckor. Varken huset eller våningen var nämligen färdiga på inflyttningsdagen.

Fortsätt läsa ”1924 slog flyttmånaden oktober rekord i antal flyttar – med åtföljande bestyr.”

I skolträdgården vid Stora Blecktornet på Söder skrev Aftonbladet 1924 om storstadsbarn som trädgårdsmästare: Vi lever i i ett tidevarv som mer eller mindre berättigat kallats barnens århundrade. Det görs mycket för dem som växer upp i fattigdom med färre möjligheter än andra att få en motvikt mot allt ont som ligger i tiden. Många sänds sommartid ut till kolonier på landet för att få vederkvickelse och styrka.

Och för de övriga finns ända sedan 1907 i Stockholm så kallade skolträdgårdar. Staden ställer upp med mark och 500 folkskolebarn får varje sommar ett litet koloniland att sköta om och sedan ”skörda”.

Fortsätt läsa ”På besök i en skolträdgård i augusti 1924”

Den 8 augusti 1924 löd DNs huvudrubrik: GÅTFULLT MORDDRAMA. Ung kvinna anträffad i en säck i Saltsjön. Dagen innan hade två arbetare vid Hammarbyledsbygget under middagsrasten givit sig ner till Saltsjöstranden för att meta. Där såg de en säck som drev in mot de skarpslipade strandstenarna. Den hade konturerna av en människokropp – och ur öppningen stack några hårtestar fram.

En dem skyndade till närmaste telefon och ringde Katarina polisstation, och två konstaplar kom som förde säcken i land. Den innehöll kroppen av en yngre kvinna samt en nattmössa, en näsduk, några glasskärvor och sju metallbitar.

Fortsätt läsa ”Sommaren 1924: Mordfyndet vid Hammarbyleden och polisjakten på mördaren”

När överståthållarämbetet 1924 genomförde nya trafikföreskrifter kommenterade DN: ”Trafikkultur är ett nytt begrepp, men gående och åkandes rättigheter och skyldigheter har länge varit föremål för höga vederbörandes omsorg och allmänhetens diskussion.” Och så gav man några exempel ur Stockholmsgatornas trafikhistoria.

Första föreskriften i de nya trafikkungörelserna löd:
”För den som går på gångbanans vänstra sida är mötande skyldig att vika åt vänster.”

Det låter ju enkelt, men hade föregåtts av många och långa diskussioner. Stockholms polischef Gustaf Hårleman var djupt bekymrad över stockholmarnas usla gångkultur medan borgmästaren Carl Lindhagen i stadsfullmäktige lär ha kommenterat den Hårlemanska vänstertrafiken: ”Jag har gått fram där det funnits något tomrum.”

Fortsätt läsa ”Om stockholmsgatornas trafikhistoria. Hur ska det gå utan de kloka hästarna?”

Trafikpolis 1925, Spårvägsmuseet, (PD) via Wikimedia

De första automobilerna hade dykt upp på Stockholms gator omkring år 1900, och 20 år senare var trafikstockningarna värre än idag. Den 1 augusti 1924 infördes nya trafikregler, och en del gamla förtydligades och sattes på pränt. Brott mot dem bestraffades med böter. Både gående och åkande stockholmare skulle nu lära sig en smula trafikkultur.

För gående gällde i fortsättningen polismästare Hårlemans gångtrafikreglemente: Mötande var skyldig att vika till vänster för den som gick på gångbanans vänstra sida, och den som stannade på gångbana måste lämna plats för gående.

Fortsätt läsa ”Augusti 1924: När Stockholms fick nya trafikföreskrifter – och hur det gick med dem”

En morgon i början av augusti 1924 följde SvD med chefen för Skansens naturhistoriska avdelning, intendent Alarik Behm, på ett studiebesök vid Stockholms frihamn. Där hade intendenten observerat vad han kallade ett nytt inslag i huvudstadens vildfauna: En stor koloni backsvalor.

Detta fann han så pass märkligt att han tänkte ta med informationen i första bandet om fåglar i ”Djurens liv” av A E Brehm, för vars svenska bearbetning han var redaktör. Upptäckten hade också väckt intresse hos andra zoologiskt intresserade, bland dem djurgårdsintenden Öhrström och professor Lönnberg, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien mm. Och nu hos SvD.

På SvDs bild ovan syns i jordbrinken ingångarna till backsvalans bon inne i grusmassorna. Artikelrubrik: ”Grå flugsnappare, backsvala och stenskvätta har blivit stockholmare”.

Fortsätt läsa ”Sommarstockholm 1924: När backsvalorna byggde bo in i Frihamnen flyttade arbetarna på sig”

1924 fyllde Grand 50 år och SvD beklagade att det inte fanns något fullständigt arkiv, bara spridda matsedlar och reliker från skilda tider. Ändå fanns det en hel del att berätta om hotellet som tagit det moderna hotellväsendet till Sverige.

Tidigare hade i Stockholm endast funnits små ”rum för resande”, oftast i Gamla stan eller vid Norra Smedjegatan. Men 1857 byggdes Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg och från 1874 erbjöd Grand “bostad för främlingar och restaurant av första ordningen samt festlokal”. Mannen bakom Grand hette Regis Cadier och hade många idéer, omfattande bland annat fåglar och björnar…

Fortsätt läsa ”Ur Grand Hotels historia: Lyx och spioner, burfåglar och björnar – och en svart onsdag”