Våren 1939 enades riksdagen om att införa ”beredskapsövningar” och från söndagen den 3 september 1939 rådde förstärkt försvarsberedskap i landet. Värnpliktiga i både bevärings- och landstormsårgångar ryckte omedelbart in. Under hela andra världskriget inkallades sedan tusentals värnpliktiga till beredskapstjänstgöring ”någonstans i Sverige” längs alla Sveriges gränser och kuster.

De första inkallelserna hade inga större återverkningar inom verk, institutioner och företag i Stockholm, även om det kunde bli lite besvärligt på en del håll: Operans hovkapell och kör förlorade viktiga medlemmar, en och annan servitris kunde få ersätta någon utkallad servitör hos Sara, och Posten vidtalade ett antal pensionärer att hålla sig beredda för brevutbärning. Men som regel klarade man sig med att kalla tillbaka semesterfirare.

Enligt givna instruktioner skulle var och en medföra skodon, underkläder, kniv, gaffel och sked. Landstormsmän skulle därtill, mot ersättning av staten, ha livsmedel för färden till inställelseorten samt ytterligare tre dagar. Man framhöll vikten av att noga studera kungörelser, inskrivningsbok och personlig order, eftersom årsklasserna inkallades olika. Och de som inte inställde sig till tjänstgöring i rätt tid betraktades som rymmare och riskerade i värsta fall krigsrätt.

På sina håll blev det kaos vid inryckningarna. Det visade sig bland annat att Kungörelsen om militärtjänstgöring inte var helt lätt att förstå – ens för erfaren militär. Från ett av de så kallade rullföringsområdena berättas att ett rullföringsbiträde – en erfaren underofficer och expeditionskarl – helt ambitiöst tog med ett exemplar hem och gjorde en liten lathund i tabellform, så att man lätt skulle kunna se vilka klasser och kategorier som var inkallade. Det visade sig dock att han i lathunden gjort precis samma fel beträffande inställelseskyldighet för en del av kustartilleriets värnpliktiga som renderat en del värnpliktiga några dagar i sinkabirum. Först sedan rullföraren fått lite andrum och noggrant granskat lathunden kunde den rättas till.

Det kunde dock gå smidigare till. Söndagen den 3 september beskriver sign Eld sin inryckning: Klockan halv 8 på morgonen kom ett telefonbud från posten att inkallelsen väntade på att utkvitteras. Den inkallade steg upp, klädde sig och gick och hämtade sina papper – ”lätt kuslig till mods”. Sedan hustrun gjort smörgåsar och packat ner proviant för tre dagar, begav han sig till möteshallen, där en del av de kallade togs ut för läkarundersökning medan resten gick ut till väntande bussar. De flesta var medelålders män iklädda vanlig kostym med sportskor och bärande en trunk. Bussen rullade in mot stan och vidare till Skogshögskolan där man mot en rekvisitionslapp fick varm choklad och bullar samt ett väldigt smörgåspaket. Och så körde bussarna vidare. Chauffören vägrade att tala om vart, men svängde ut mot Gärdet och utställningsområdet, och där var var inryckningen i full gång.

Allt detta hade gått på tre timmar, men där var det stopp: I fyra timmar fick man vänta på utrustningen, eftersom förrådspersonalen inte helt hade klarat situationen. Man låg i gräset i grupper och pratade med gamla bekanta. Vid 5-tiden blev det permission till 9 på söndagsmorgonen. Och så var krigarlivet slut för dagen, skriver Eld och avslutar: ”Under veckornas lopp blir det kanske allvarligare”.

Ibland var det de inryckande som orsakade problem: Ett antal fosterlandsförsvarare från Örebro som ryckte in på Svea ingenjörskår ställde under tågresan till Stockholm till en så vild kalabalik att polisen telegrafiskt måste tillkallas för att möta dem vid Centralen. De hade åkt på enskilda biljetter och utan uppsikt av befäl och varit påtagligt berusade redan när de klev på tåget i Örebro. Under resan hade fönsterrutor slagits ut, glas och karaffiner krossats och bänkar och bagagehyllor brutits sönder.

Det var inte bara värnpliktiga som inkallades. Enligt beredskapsförfogandelagen var ägare till hästar, fordon, motorcyklar, fartyg och luftfartyg skyldiga att på anfordran av militära myndigheter avstå dessa till krigsmakten. Utöver sina egna hundar behövde armén dessutom en avsevärd reserv av i första hand rapport- och sjukvårds,- men också bevaknings- och draghundar. Därför gick ett upprop ut till hundägare över hela landet att i möjligaste mån ställa sina hundar — och i viss mån också sig själva — till försvarets förfogande.

Hemmafronten engagerade sig i att hjälpa de inkallade. Småannonser uppmanade: ”Tänk på pojkarna därute! Köp en billig batteriradio och ge den till julklapp.” Nationalmuseum bjöd på ett studiebesök med studenter som guider: ”Konst åt krigare”. Och Nordstedtska förlaget skickade bokpaket till de olika förbandens chefer för cirkulation bland beredskapsfolket.

Eller så skickade man en soldatlåda från Norrmalms Livsmedel, som gärna hjälpte till att skicka den till rätt soldat.

Med prinsessorna Sibylla, Louise och Ingeborg i spetsen samlade Sveriges kvinnor in gåvor till neutralitetsvakten. De sändes direkt till Kronprinsessans gåvokommitté för neutralitetsvakten, Kungliga Slottet, Stockholm, och bestod av kontanter eller presenter som kunde ge förströelse och skydd mot oblid väderlek, såsom böcker, tidskrifter, radioapparater, grammofoner, musikinstrument, sällskapsspel, tobak, yllestrumpor, halsdukar, vantar och muddar.

Även landets stickerskor mobiliserades, och DN publicerade stickmönster på brynjor, halsdukar, hjälmskydd, ollar. Och inte minst speciella gevärsvantar med tumme och pekfinger samt en bred del för de övriga tre fingrarna.

Med de nya soldaterna följde beredskapstidningar, som kunde heta Hjulglädje – En cykelbataljons fälttidning, Gränsposten – Organ för ett fältförband, Förposten – Tidning för trupperna i Norrbotten, Luftposten, Polacksbacken, Igelkotten.

I splitternya beredskapstidningen Rikoschetten kunde man exempelvis lära att brickan som dagofficeren bar om halsen härstammade från tiden när krigarna var iklädda hel rustning. Nu hade rustningen krympt, så att bara dagbefälsbrickan återstod.

Lägerlappen – för allvar, humor och skämt – presenterades på följande sätt: Hittills har kompaniets enda officiella och tillåtna tidning varit Kompo – ett typiskt organ för den militära överklassen, inte rekreation för korpraler, v korpraler och värnpliktiga. Den handlar aldrig om vad som hänt, utan bara om vad som ska hända, och har dessutom en måttlös förkärlek för löjeväckande förkortningar, som ”offar” och ”uoffar”. Avslutningsvis:

Kamrater o kombattanter! Vi har inte velat detta fälttåg, men det är vår oomkullrunkeliga föresats att föra det till seger eller muck. Läderlappen vill och kan hjälpa oss att utföra detta beslut med gott humör. Ske alltså.

Pansarskeppet ”Drottning Victorias” skeppstidning Flaskposten startade i september 1939 och var därmed Sveriges äldsta beredskapstidning. Vanligen utkom den som stencil, men 1941 firades 20-årsdagen av fartygets första provtur med ett femtiosidigt jubileumsnummer, tryckt på glättat papper och med ett hundratal illustrationer. För detta betalade besättningsmän 50 öre, övriga 1:50. Och till konungen överlämnade fartygschefen kommendörkapten Landquist minnesnumret inbundet i särskilt praktband.

Även barnen kände till vad som pågick i landet: Harriet, 5 år, som fått syn på ett porträtt av kung Gustaf i uniform på omslaget till en beredskapstidning ropade genast: ”Pappa, titta, kungen är inkallad!”

Källa (bl a): Gustaf V och hans tid 1938-47 av Erik Lindorm.