Även om Sverige lyckades hålla sig utanför andra världskriget befann man sig i beredskapsläge, vilket påverkade vardagslivet på många sätt. Det rådde varubrist och ransonering, vedtravar tornade upp sig inne i stan, männen låg inkallade ”någonstans i Sverige” och ersattes i yrkeslivet av kvinnor. Och så tränade man mörkläggning genom att klistra svart papp på fönstren.

Klockan 2 på natten till torsdagen den 7 september 1938 mörklades Stockholm för allra första gången. Sverige var först i Norden när det gällde luftskydd, så ett 30-tal norrmän, danskar och finnar hade kommit till Stockholm för att se och lära. Många andra nyfikna hade också samlats till premiären, och ett överraskat sorl hördes när först Strandvägen ”försvann”, därefter Birger Jarlsgatan: Ingen hade nog insett att det mitt inne i en stad kunde bli så mörkt.

Publiken var mest intresserad av att jaga försumliga mörkläggare, och de var förstås lätta att hitta i det kompakta mörkret: en möbelaffär på Sveavägen, inte långt ifrån Kungsgatan, ett tornrum högt uppe i hörnhuset Kungsgatan/Vasagatan. Annars var det mest en gardinspringa här och där som störde.

I mörkret brann det röda och gröna signalljusen med oanad intensitet, och de små gröna ficklamporna som poliskonstaplarna signalerade »klart» med, då en bil närmade sig, fungerade utmärkt. Både Operan, Dramaten och Blanche spelade som vanligt trots mörkläggningen, men för den som ville åka hem vid 3-tiden på natten var det nästan omöjligt att få tag på en bil. De allra flesta droskor hade nämligen åkt hem före klockan 2 för att slippa besväret med mörkläggningen.

Allmänheten uppmanades att (avgiftsfritt) besöka den stora luftskyddsuppvisningen på Ladugårdsgärde kl 17.00, och förvarnades om att det den 8 september skulle bli flyglarm och ”flyganfall” både på förmiddagen och kvällen.

Under hela mörkläggningstiden ansvarade lägenhetsinnehavare och villaägare för att all innerbelysning var släckt eller fullständigt avskärmad utåt. Alla som bröt mot föreskrifterna hotades enligt § 15 luftskyddslagen av dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Under rubriken ”114 tyfoner (mistlurar) och 56 sirener blåser flyglarm över Stor-Stockholm” intervjuade SvD vice luftskyddschefen i Stockholm, stadsfiskal Erik Forsselius som betonade vikten av att alla deltog i övningen, som hade karaktären av mobilisering:

”Vi sätter faktiskt alarmeringsystemet på krigsfot för stora områden och behåller det så allt framgent. Det är ett stort framsteg jämfört med fjolårets luftförsvarsövning i Göteborg, som mera var på ett försöksstadium, med sirener och tyfoner bara tillfälligt monterade på taken. Just nu byggs det hela ut i hela den inre staden, i södra Bromma och på södra Lidingön. Inom övriga tätbebyggda ytterområden används tills vidare mera provisoriska lösningar.”

Vid larm skulle all trafik stanna – utom givetvis livsviktiga trafikanter som ambulansvagnar. Eftersom det ändå bara var en övning kunde fotgängarna istället för att söka betäckning nöja sig med att trycka sig in mot husväggarna. För att hjälpa trafiken ökades polisbevakningen och 200 unga män i åldern 18-20 år anlitades – män i värnpliktsåldern kom ju ej ifråga.

De viktigaste reglerna för allmänheten vid mörkläggning var: Inomhus ska all belysning vara släckt eller fullständigt avskärmad under den mörka delen av dygnet. Man bör i förväg kontrollera att inget ljus silar ut. Bilarnas strålkastare målas med luftskyddsfärg så att endast en smal springa i den nedre kanten släpper igenom ljuset. Vid flyglarm ska fordonen köras åt sidan och parkeras med all belysning släckt.

Efter övningen rapporterade SvD om ”Egyptiskt mörker över Stockholm”. Även vädrets makter hjälpte till: tunga moln skymde fullmånen och hindrade de attackerande flygplanen att hitta den försvunna storstaden, och i sista stund uppsköts flyganfallet.

Två av de få icke mörklagda fönstren fanns i en liten affär på Norrlandsgatan – och det man kunde läsa i den strålande belysningen var – anslag med reklam för luftskydd…

Några bostadsfönster stod öppna, och en del privat lyktfärg på bilarna hade regnat bort… Luftskyddsbyrån försäkrade att den officiella färgen, som granskats av provningsanstalten, var garanterat vattensäker – men enligt en del taxichaufförer sköljdes även den färgen bort av regnet på någon timme, vilket de inte tyckte var konstigt: ”Om färgen ska gå att lätt tvätta bort med tvål och vatten så försvinner den förstås även om det regnar så pass kraftigt som nu.”

Ungefär 80 000 människor såg det ”totala kriget” på Gärdet, där man uppfört ett miniatyr-Stockholm, som skulle anfallas och försvaras. Bland åskådarna fanns prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla samt ett stort antal utländska experter. På förmiddagen var Stockholms (naturliga) luftskydd dock alltför perfekt: dimma och ihållande regn var nära att omöjliggöra hela flyguppvisningen.

På Kungsholmen och i en del förorter påstod en del att de inte hört sirenerna, som inte överallt var lika kraftiga. Men inne i stan hördes de desto bättre: mitt i krysset mellan Kungsgatan och Vasagatan blev en äldre dam stående liksom paralyserad, med händerna för öronen. En polisman måste föra undan henne.

Flygangreppet skulle göras på Norr Mälarstrand och vid kajen väntade en synnerligen representativ församling på smällarna, däribland prins Gustaf Adolf och greve Folke Bernadotte. Några bombrökar syntes över Södermalm – och brakade loss intill. Värst utsatt blev den lilla gumman i kiosken vid Kungsholmstorg. Snart var hela Norr Mälarstrand fyllt av tårgasgråtande åskådare.

Två bomber slog ner vid färjan till Varvsgatan, och i nästa ögonblick blänkte vattenytan av hundratals döda fiskar. Två rådiga män åkte ut i roddbåt och plockade fisk. Efter nya bombsmällar placerades vid Norr Mälarstrand ett ”störtat bombplan” (se nedan).

Efter sjutton minuter ljöd ”faran över”, och efter ytterligare en stund började Kungsholmen genljuda av sirentjut från ambulanser och piketer, och räddningsarbetet kunde börja. Hela natten flög spaningsplan över Stockholm och kunde konstatera att stockholmarna skött mörkläggningen i det närmaste perfekt – med några få undantag.

I slutet av januari 1940 skriver DN under rubriken ”Kommunerna och luftförsvaret”: Främsta lärdomen från Finland är att evakuering bara kan klara situationen för en del av befolkningen, och redan kort efter krigsutbrottet uppmanade därför Luftskyddsinspektionen länsstyrelserna att ordna mörkläggningsövningar i viktiga bebyggelseområden. Så skedde inte i Stockholm, där man ställde in en planerad övning, enligt uppgift för att inte ytterligare irritera en redan uppjagad stämning.

Där har man alltså inte övat mörkläggning sedan september 1938, då insikten om lägets allvar ju inte var på långt när som utbredd som nu. Och den övningen var dessutom så kortvarig att många helt enkelt höll ljuset släckt istället för att rusta sig för ett möjligt permanent luftskyddstillstånd.

Så ömtåliga får stockholmarnas nerver helt enkelt inte vara!

Och den 18-20 februari 1940 blev det mörkläggning i Stockholms luftskyddsområde. Det blev rusning efter fönsterskydd. Efterfrågan var mycket större än väntat, eftersom man utgått ifrån att åtminstone en del av det papper som sålts till den föregående mörkläggningen skulle finnas kvar. Så var inte fallet. I brädgårdarna arbetades till långt in på nätterna med tillsågning av plattor, som också kunde användas om rutorna krossats av bombkrevader. Och det fanns MÅNGA olika storlekar på fönsterrutor.

Oftast var det inte fastighetsägarna utan hyresgästerna som beställde, och då husvärden föreslog gemensam beställning för hela fastigheten var det ofta en del hyresgäster som inte ville vara med och betala.

Månen saboterade även denna gång mörkläggningen – men resultatet första kvällen ansågs ändå gott. När femslaget nalkades hördes ett intensivt hamrande i hyreshusen, där alla så länge som möjligt ville njuta av dagsljuset och först i skymningen plocka fram de långa svarta rullarna ur garderobens djup. De fåtal fönster som släppte ut ljus kunde vänta påhälsning av en konstapel som påpekade detta. Mme Kollontaj på Villagatan fick dock ha sin lampa tänd – för diplomater som Sovjetunionens minister gällde särskilda bestämmelser.

Allmänheten föreföll ha skött sig bra, även i förorterna. När Huddingepolisen passade gränsen mellan mörklagt och icke mörklagt område fick de inte någon större användning för sina pytsar med mörkläggningsfärg. För taxichaufförerna var det värsta att se skillnad på femöringar och enkronor när de skulle ta betalt. Men inte många var ute och åkte bil den kvällen, de var istället och såg på mörkläggningen. En biobesökare blev bländad när han steg ut ur biografaffoajén: ”Varför har dom inte mörklagt månen?” Ett tips för fotgängare var att hänga små nätta ”förkläden” av vitt tyg fram och bak för att synas av bilisterna. Eller hålla en tänd cigarrett.

Sammanfattningsvis var luftskyddschefen E Forsselius mycket belåten, tyckte att allmänheten skött sig utomordentligt väl och att de scouter och skolynglingar som hjälpt polisen varit till stor nytta.

12 – 24 maj 1940 var det dags för RIKSMÖRKLÄGGNING. Luftskyddsinspektören varnade för slarv: Det hade visat sig att allmänheten vid tidigare mörkläggningar ofta nöjt sig med provisoriska anordningar, avsedda för ett par tre dagar. Man behövde kunna klara längre övningar utan alltför lång förvarning. Nu lästes meddelandet om mörkläggning upp i radio på pingstaftonen, lördagen den 11, vilket väckte mångas oro för att inte hinna få tag i tillräckligt med mörkläggningsmaterial.

Men redan på måndagskvällen var det tydligt att mörkläggningen i allmänhet fått en bra start, trots den korta tiden man fått att förbereda sig. Smärre överträdelser – som glipande mörkläggningspapper, enstaka bortglömda fönster, utsilande trappljus – rättades snart till på polisens anmaning: God vilja saknades inte.

Gröna Lund som inte har någon möjlighet att mörklägga måste slå igen efter klockan 8 med undantag för den mörklagda Tyrolerrestaurangen. Tyvärr hade serveringarna hunnit beställa livsmedel för pingstbehov, som nu gick förlorad. Särskilt mörk var situationen för korvgumman, som handlat för hundratals kronor men inte hade någon möjlighet att sälja. På Solliden fick gästerna sitta kvar till nio, och därefter fanns möjlighet att äta supé på mörklagda Högloftet och Nyloftet. Annandag pingst började dansen på Skansens dansbanor tidigare än vanligt och avblåstes vid mörkrets inbrott.

Från och med pingstdagens kväll var Stockholm alltså mörklagt i 12 dygn, och Luftskyddsinspektionen framhöll vikten av åtgärder som gjorde det möjligt att vid behov återinföra mörkläggningen med kortast möjliga varsel.

Sammanfattningsvis fick stockholmarnas mörkläggning dock endast ”med tvekan godkänd” – särskilt cyklister och korvgubbar hade brustit. En del cyklister hade endast försökt dämpa ljusstyrkan, vilket var fel, en del hade kört helt utan ljus, vilket var direkt åtalbart och korvstånden hade i regel för stark belysning. Dessutom hade husvärdarnas trappbelysning ibland varit så dålig att det skulle inneburit allvarliga risker om man brådskande behövt ta sig utför trapporna ner i ett skyddsrum.

Ordningen på gatorna hade dock varit mycket god.