På en klippa i hörnet av Jungfrugatan och Ladugårdslands Tullgata (Tyskbagargatan) låg en av Ladugårdsgärdes äldsta träkåkar. Huset sägs ha byggts på 1600-talet av en sjöman som hade italienska villor som förebild. Östra sidan var något högre än den västra och var nog tänkt som en slags torn, men i kammaren kunde man inte stå rak.

En av berättelserna i August Blanches ”Bilder ur verkligheten”, tryckt 1890, alltså efter hans död, handlar om den gamla gumman som en gång bodde i det som kom att kallas Stånddrabantens gård.

Stånddrabanter var krigsveteraner som fått ansvar för att iförda pampiga dräkter bevaka det kungliga slottets yttre salar. Deras historia sträcker sig från Gustav Vasa tid till Oscar I:s kröning 1844, vilket var sista gången de uppträdde. Bilden visar vicekorprals dräkt deras sista år.

I slutet av 1700-talet ägdes huset vid Jungfrugatan av stånddrabant Alborg. En av hans vänner var skalden Bengt Lidner, kanske mest känd för ”den Lidnerska knäppen” han påstod sig ha fått en morgon som (ganska trög) skolpojke och som plötsligt gjort honom mycket intelligentare. Det berättas att Lidner mer än en gång gömde sig för ”björnarna” (fordringsägarna) en trappa upp i stånddrabantens hus, och att Bellman ibland kom dit för att trösta honom.

August Blanche bodde under sina sista tjugo år granne med huset, som han beskrivit som

så litet att det med lätthet skulle kunna skjutas in i någon av portarna på Kungliga Slottet och där passa som julklapp åt små prinsar, som kunde leka i det lilla rummet med kök på nedre botten och springa uppför halvtrappan till tornkammaren.

Kunde man sedan övertyga de små högheterna att flertalet av de människor de en dag kommer att härska över icke bor bättre, utan snarare sämre – hur nyttig skulle då ej en sådan julklapp bli!

Blanche har berättat om den gamla gumman som bodde i husets tornkammare. Han hade stött på henne när hon iklädd en medfaren halmhatt i hans trädgård plockade champinjoner, som ingen annan brydde sig om. Själv åt hon dem inte heller, utan sålde för att kunna betala hyran, men annan svamp åt hon och förundrades över folk som i svåra tider hellre åt barkbröd än svamp, även om den fanns i överflöd.

Ibland stretade gumman gatan fram med en säck som hon sa innehöll: ”Det oroligaste som varit och det lugnaste som är. Det är ben, bara ben.” Hon sålde dem för en ”nödstyver” och en ”dödsstyver” – den ena att ta till vid sjukdom, den andra för att slippa begravas i fattigjord.

Småningom berättade ben- och svampplockerskan mera om sitt liv.

Två obetänksamma yttranden av mig som flicka har jag slitit mycket ont för. Dagen efter en hovbal sade jag till mina väninnor: ’Nu har jag dansat med kungen och kronprinsen, och från den stunden dansar jag med ingen ann’. Avundsjukan var redan väckt; nu kom åtlöjet och lade sten på börda.

En annan gång sade jag: ”Det må nu hända vad som helst, men ett vet jag, och det är, att jag aldrig kan bli fattig.” Det hade jag hört av min mor och andra, och så hade jag uppfostrats. Så när olyckan var framm, och den kom snart, fick jag ingens deltagande, än mindre hjälp.

Gummans far, en mycket förnäm man, blev invecklad i Armfelts process och dog i landsflykt, dömd av förmyndarregeringen.

Varför? För att han troget tjänat en kung. Men att troget ha tjänat en regent som är död, det är nära nog ett majestätsbrott mot den regent som lever.

Den Armfeltska konspirationen var en sammansvärjning med syfte att avsätta Gustav IV Adolfs förmyndarregering. Även gumman själv blev inblandad i processen, ”tillsammans med Malin Rudenschöld (Armfelts älskarinna) och många andra”. Det ena slaget följde på det andra och ingen hand räcktes till hjälp. ”Det kan vara synd om henne”, sa man, ”men det är rätt att det skulle så gå.”

Hon blev ett rov för den djupaste förtvivlan.

Men en dag vaknade jag som kejsarinna, omgiven av ett lysande hov och ledande ett stort folks öden. Min första uppgift var att lyckliggöra, jag delade ut ordnar åt envar och när jag räckte handen till kyssning, kom rikets stora framstupa som gäss, och när de kysst, gick de baklänges ut, som kräftor.

Men allt var inte bra: Vid den kungliga taffeln fick gumman varken kniv eller gaffel och en dag upptäckte hon järngaller för sitt fönster och fick förklaringen: ”Alla regerande personer borde sitta i griljerad loge, ty ju mera öppet de visar sig, desto mindre blir de i folkens ögon.” Hon fruktade att få dela Marie Antoinettes öde på giljotinen, lurade en dag bevakningen och lämnade för alltid tronen.

Samma dag jag lämnade dårhuset återfick jag mitt förnuft.

Hur många år hon tillbringat inspärrad mindes inte gumman. Då hon kom ut irrade hon kring på gatorna, tills hon erinrade sig, att en tjänarinna hos hennes föräldrar blivit gift med en stånddrabant Alborg, som skulle ha ett litet hus ytterst på Ladugårdslandet. Dit gick hon. Stånddrabanten var nu död, men hans änka levde och gav sin förra nådig fröken tak över hufvudet – mer kunde hon inte ge, eftersom hon själv var fattig.

Sedan dess gick gumman på gatorna och samlade det andra ratat. Hon tyckte att det yrket, så lågt och föraktligt det än anses, hade givit henne mera tröst och uppbyggelse än prästernas lära, som för evigt förkastar och fördömer människor.

När jag plockade ben och annat avskräde fann jag att ingenting var så förkastligt, så dåligt och förstört, att det inte en dag kunde komma till nytta och heder igen.

Många ser medlidsamt ned på mig, när jag kommer med min börda ben på ryggen – men jag säger till mig själv: Deras medlidande behöver du ej. Du bär skapelsens kretsgång i din säck, du bär odödligheten.”

Ungefär ett år efter mötet med Blanche avslutade denna märkvärdiga benplockerska sin bana. Hon slapp att ligga i fattigjord. Nödstyvern och dödsstyvern räckte till både gravplats, kista och svepning, och det blev till och med över till litet kaffe och talgljus åt gummorna i Ladugårdslands fattighus. Precis som gumman hade velat.

Våren 1885 var rummet, där grevinnan Rudenschölds forna väninna den filosoferande ben- och svampplockerskan en gång bott, inrett till ett ”magasin” (stockholmsspråk för försäljningslokal) där man kunde köpa bajerskt öl, danska karameller, franska bröd och diverse andra äkta stockholmska varor med utländska namn. Omkring Stånddrabantens gård sprängde man och lade grund till kolossala stenpalats.

Huvudstadens minsta hus gick sin förintelse till mötes, och 1907 revs det slutligen.

Ovanbild: Stånddrabantens hus, från Stockholmskällan