”Jag har många mammor, men någon riktig mamma har jag ändå inte” skrev ett trettonårigt barnhusbarn som bad att få reda på vem hon egentligen var, efter att ha måst byta fosterhem många gånger. I Allmänna barnhusets väldiga arkiv finns förseglade konvolut med livsberättelser om barnen som föddes av ”okända” föräldrar.

Att en far kunde vara okänd är ju inte så konstigt, men mellan 1778 och 1917 hade ogifta mödrar enligt det så kallade ”Barnamordsbrevet” rätt att få sitt barn inskrivet i kyrkoboken som ”fött av okänd mor”. På så sätt ville man minska antalet mord på utomäktenskapliga barn. Modern kunde föda anonymt på annan ort och sedan lämna barnen till en institution för att kunna fortsätta sitt liv.

Ibland krävde barnhuset eller prästerna som döpte barnen att modern skulle lämna sitt namn i ett slutet kuvert som arkiverades. Enligt Allmänna Barnhusets hemsida hjälpte Barnhuset till om båda parter ville få kontakt.

1934 berättade Allmänna barnhusets notarie Georg Bergman i SvD om minnen från barnhusbarn som sökt och hittat sina mammor.

En enda gång hade notarien ”censurerat” historien om modern, och eftersom alla parter 1934 var döda kunde han berätta den historien: Det var en äldre man som kommit resande från södra Sverige för att äntligen få veta mera om sin mor. Hon var egentligen inte ”okänd”, eftersom sonen hade blivit omhändertagen av myndigheterna, och det alltså fanns en tjock dossier om modern, som de tillsammans gick igenom. Där beskrevs moderns liv och hur bra hon skött sig på sina jungfruplatser. Sonen tackade för sig och tyckte det var roligt att veta att mamma var en bra och duktig människa.

Men ett papper hade notarien smusslat undan. Där stod det att modern dömts till döden för att ha mördat sitt andra barn, men benådats till flera års tukthus. Och notarien tänkte:

Det var ju onödigt att sonen fick veta detta. Nu levde han och dog i den trygga förvissningen att hans mor var en präktig och hygglig människa. Och vem dömer…?

Men de flesta mödrarna var ”okända”, och notarien har ibland fått vara en riktig detektiv för att hitta dem. Många av de gamla barnhusbarnen trodde från början att deras historia skulle avslöja att de i själva verket var av hög börd, men när sanningen var annorlunda brukade de ändå vara glada över att ha fått veta något om den som fött dem till världen, och kanske få möjlighet att träffas.

En enda mamma hade inte alls begripit varför sonen nödvändigt ville ha reda på henne. Och det fanns mödrar som av olika skäl inte ville träffa sina barn, vanligen för att de hade ny familj som inte kände till tidigare barn. Men det fanns många olika sätt att reagera.

Efter träget detektivarbete hade notarien lyckats hitta en mor trots att det enda man visste om henne var att hon några gånger besökt det första fosterhemmet i en elegant landå. Men när han underrättade båda parter ville modern absolut inte träffa sonen. Denne nöjde sig då med att ibland gå utanför hennes fönster och veta att där inne befann sig hans mor – som fortfarande inte ville veta av honom. Efter en tid dök ytterligare en son upp, som direkt fick veta moderns inställning.

En annan mor tvekade länge om kontakt, men till slut träffades de några timmar på ett kafé i en annan stad än den där hon bodde. Någon mer kontakt blev det inte, för strax efteråt dog modern. Men sonen var glad över att ändå ha hunnit träffa henne.

I ytterligare ett fall hade båda parter tänkt mycket på varandra genom åren och var mycket lyckliga över att ha fått kontakt. Ingen av dem ville dock inviga någon annan i sin hemlighet, utan träffas då och då i en stad där ingen känner någon av dem.

1917 avskaffades begreppet ”okänd moder”.