Det var inte förrän 1979 som alla former av barnaga blev förbjudet i Sverige, även i hemmet – och då var vi ändå först i världen. Långt tidigare hade vi avskaffat husagan: 1858 för vuxna tjänare, 1920 även för minderåriga. 1864 förbjöds hustruagan och 1922 förlorade fartygsbefälhavare rätt att aga sin besättning. För barn tog det längre tid, och allra längst fick de yngsta vänta. I läroverken förbjöds skolagan 1928, i folkskolan först 1958.

Det var inte heller i Sverige självklart att föräldrarna skulle förlora rätten att slå sina barn, lagförslaget diskuterades livligt, bland annat i Öppen Kanal 1978. Många föräldrar trodde inte att uppfostran kunde fungera om man inte kunde aga ”när inget annat hjälper”. Ett tillfrågat barn tyckte visserligen att ”mammorna var dumma om dom slog sina barn”, men på frågan vad man ska göra när barn inte lyder svarade hon att ja, då måste man ju slå dem. Och tillade osäkert: ”Fast sen kan man prata.”

När Astrid Lindgren 1978 tackade för Tyska Bokhandelns Fredspris berättade hon om en gammal dam som mindes den första – och sista – gången hon tänkte ge sin son vad man då kallade en risbastu. Hon sa åt honom att gå och leta reda på ris som hon skulle slå honom med. Den lille pojken var borta länge innan han kom tillbaks och gråtande sa:

Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.

Det blev inget stryk.

Den svenska lagen mot barnaga hånades av omvärlden, franska le Figaro hade en stor rubrik om att svenskarna var galna. Idag har 59 länder förbud mot barnaga, sist ut av dem var Frankrike 2019. Men i de flesta länder är det alltså fortfarande tillåtet att slå barn – hemma, i skolan, eller på båda ställena.

Aga fick dock inte innebära misshandel, för det var straffbart. Och det var förstås inte meningen att man skulle slå ihjäl dem man agade. Men det kan vara svårt att dra gränsen, om det är tillåtet att slå lite lagom.

Husaga var husbondens rätt att kroppsligt bestraffa sina anställda – och sin hustru. Husmodern fick prygla pigorna, men däremot inte sin äkta man.

Den 11 augusti 1849 stämde pigan Jansson sin husbonde, den 24-årige källarmästaren Bernhard Oscar Engdahl, för att han den 7 augusti tillsammans med polisen Bäckström misshandlat henne. Hon ville därför få tillstånd att sluta sin tjänst hos Engdahl, samt kompensation för sveda och utebliven lön. Enligt Engdahl rörde det sig bara om vanlig husaga.

Pigan Jansson berättade för rätten att Engdahl givit henne minst 10 knytnävsslag i huvudet, medan Bäckström hindrat henne från att komma ut ur rummet och slagit henne på munnen med sin tjänstebricka så att hon började blöda. Orsaken var att hon bett att få flytta, men inte fått tillåtelse av sin arbetsgivare. Jansson arbetade därför kvar till den 10 augusti, då enligt henne både Engdahl och hans hustru givit henne stryk och kallat henne tjuv, luder, as och skojarkona. Hon uppvisade läkarintyg på sina skador och ansåg att hon efter den ytterligare misshandeln den 10 inte var skyldig att återgå i tjänst.

Husbonden beskyllde i sin tur pigan för att olovligen ha lämnat sin tjänst (vilket alltså var olagligt), och polisen Bäckström tillfogade att han ”aldrig tillförne sett något tjenstehjon med så mycken fräckhet bemöta sitt husbondefolk, som Jansson.”

Efter ett antal vittnesförhör och överläggningar kom rätten den 18 oktober fram till att det inte var bevisat att makarna missbrukat sin rätt att tilldela Jansson måttlig husaga, inte heller att polisen Bäckström misshandlat henne. Däremot hade makarna inför rätten erkänt att de okvädat Jansson, och för det skulle de böta totalt 32 skilling banco. Båda parter betalade sina egna rättegångskostnader och var överens om att Jansson inte skulle återgå i tjänst.

Skolaga var vanligt förekommande i den svenska folkskolan fram till slutet av 1800-talet, men började därefter mildras till örfilar, drag i öronen och rottingslag över fingrarna när eleven brutit mot ordningsregler eller på annat sätt enligt läraren uppträtt olämpligt. Helt förbjöds det i folkskolestadgan den 1 januari 1958.

I nedanstående teckning från 1849 använder konstnären skolans välkända straffmetoder, exempelvis piskning och dumstrut, som symboler för Preussens ovilja mot att införa åsikts- och organisationsfrihet.

Nya elementarskolan startades 1828 som en statlig försöksskola, där man prövade flera nya pedagogiska idéer. 1846 blev kroppsagan där ’icke nödig’, i stället skulle man använda sig av anmärkningar och straffklasser. Eleverna fick fortfarande stryk, men först efter att ha varnats (offentligt eller enskilt) och flyttats ned till s.k. stryk-klass. När eleven bättrat sig flyttades han upp från strykklassen igen – dock tidigast efter en vecka.

I Nya Elementarskolans anmärkningsbok 1889-1896 var de vanligaste anmärkningarna glömska, ouppmärksamhet, skratt och prat under lektionen, dålig läxläsning, slarv och olydnad. Men det finns detaljerade anteckningar, som att eleverna Gustafsson och Holmqvist ”trots upprepad tillsägelse sträckt upp hela armen vid handuppräckning”, och Palm ”af okynne ringt på dörrklockan vi utgåendet”. När eleven Tornberg 1891 nedflyttades i strykklass angav rektorn som orsak att han ”i illasinnad avsikt berövat en kamrat hans lärobok och sedan endast med svårighet förmåtts att erkänna detta.”

Barnaga var vuxnas, i de flesta fall föräldrarnas, rätt att kroppsligt bestraffa barn. Ända fram till 1902 var föräldrarna enligt lag till och med SKYLDIGA att aga sina barn för deras försyndelser, men det året ändrades skyldigheten till en rättighet. Dock var aga straffbar som misshandel om den medfört skada ”som ej var att anse som ringa”.

1584 agade en pappa sin son till döds. Pojken och hans bror hade bråkat uppe på hustaket när fadern Anders Bengtsson ville sova. Han sprang då upp på taket med ett långt vedträ i handen. Den ene brodern hann smita, men den andre slog han med vedträet även långt efter att pojken fallit ihop. Två drängar och en piga från grannens gård bar ner pojken, men den tidens läkare – bardskärare – kunde bara konstatera att pojken var utom all hjälp, med avslagen arm, blåsvarta ben och bål samt krossår i huvudet.

Fadern hävdade att han hade rätt att näpsa sin son eftersom denne uppfört sig illa, men rådhusrätten höll inte alls med honom utan ansåg att en förälder visserligen kan slå ihjäl sitt barn av våda (olycka), men att slå mer än ett slag kan aldrig ske av våda.

Då Anders ”icke som en fader kristligen och tillbörligt har näpst till bättring, utan såsom en bödel okristligen emot all naturlig kärlek, tålamod och medlidande ynkligt och jämmerligt tagit [sin son] av daga” dömdes han till lagens strängaste straff – döden med stegel och hjul.

”Stegel och hjul” var en särskilt förödmjukande skärpning av ett dödsstraff. Efter att den dömde halshuggits sattes huvudet på ett stegel (påle) och bödeln lade resten av kroppen på ett vagnshjul, som hissades upp och lades horisontellt på en påle, väl synlig för alla, i avskräckande syfte. Stegling förbjöds 1841.

På Stockholmskällan kan man läsa mer om pappan som slog ihjäl sin son.