Även i Stockholms stad kan man på promenaden hitta en bäck med möjligen flirtande gräsänder – och bli nyfiken på att få veta mera. Och på nätet finns fina bilder på ett gräsandspar och en beskrivning av hur de parar sig:

Änderna bildar par på hösten, men under vintern är maken bara en stillsam kavaljer. Först på våren börjar det hända saker.

Detta par nickade och neg åt varandra några gånger, sedan inbjöd honan hannen att stiga upp. Han nöp tag i hennes nackfjädrar – bara de själva vet om det var ett kärleksbett eller bara ett sätt att hålla sej kvar.

Det verkar ju vara många fjädrar emellan, men till skillnad från de flesta andra fåglar har hanen en penis, som kan bli upp till 40 cm(!) lång i utfällt läge – och dessutom är formad som en korkskruv!

Andhonans vagina är också spiralformad, men åt andra hållet. I Illustrerad vetenskap finns till och med en video på en andpenis som skjuts ut med expressfart för att deponera sperman så långt in i honan som möjligt.

Efter parningen simmar hannen några ”segervarv” runt honan som badar och tvättar av sig. Det låter ju riktigt romantiskt.

Men den spiralformade penisen har hannarna utvecklat som vapen i en kamp mot honornas försvar mot oönskad parning. Och vad ”oönskad parning” innebär kan man se på Youtube.

Hur går det ihop med parbildningen? Är det nobbade hannar som beter sig så här?

Forskning och framsteg förklarar i en artikel om ”djurvärldens märkligaste könsorgan”: Modern teknik för faderskapsbestämning har visat att hos de allra flesta djurarter parar sig honor med fler än en hanne. Och hos många andfåglar råder en könskonflikt om antalet parningar. Ibland gör hannarna allt de kan för att mer eller mindre tvinga honor till parning.

Som ett resultat av den konflikten har honorna inom vissa grupper utvecklat ett komplicerat spiralformat könsorgan som gör det svårt för hannarna att para sig med honan utan att hon samarbetar. Som svar på denna honliga evolution har andhannarna i sin tur utvecklat en lång spiralformad penis för att försöka komma förbi honans hinder.

Men även efter att ha blivit våldtagen verkar honan kunna försvara sig – eller åtminstone undvika befruktning av den oönskade hannen: Hos människor och däggdjur överlever inte spermier mer än något dygn när de lämnat hannen men fåglar är annorlunda. Minst 95% av spermierna försvinner snabbt i vattnet, men de som letat sig upp till honans äggledare hamnar i små förvaringsrör, där de lagras tills det är dags för befruktning. Varje gång en äggcell avlossas och ska befruktas portioneras några spermier ut från dessa rör och tar sej hela vägen till äggcellen (minst 40-50 cm i en and, och det är en kurvig väg).

Åtminstone enligt en del forskning har DNA-teknik visat att fågelhonor kan sortera spermier och därmed har kontroll över när det skall bli ungar och med vilken hanne. Och det vore väl behändigt att kunna styra befruktningen på det sättet – även hos människor… ??

Vid den lilla bäcken verkar småningom bara två (överblivna?) hannar finnas kvar.

Tittar riktigt noga kan man dock se vad som möjligen är ett lyckligt par i gräset på andra sidan bäcken. Och möjligen är det ägg på gång där borta?

Fast hur är det egentligen med parbildningen? Honan lägger sina ägg i en tuva under en skyddande buske i strandkanten, men så snart hon börjar ruva drar hannen iväg med andra hannar för att rugga sina vingpennor. Efter en månad kläcks äggen, ungarna följer modern till vattnet, och efter 50-60 dagar är de flygfärdiga. Då kan även honan rugga. Först därefter förenas hanar och honor igen.

Ännu mera onödigt vetande: Den japanska flygekorren har också spiralformad penis, fast den används lite annorlunda. Den parar sig bara under två nätter per år – en gång på försommaren och en gång på vintern. Mot slutet av parningsakten för hannen över ett segt sekret som pluggar igen honans könsöppning, för att se till att hon ska föda hans avkomma och ingen annans.

Men nästa hanne kan använda sitt spiralformade organ som en korkskruv för att dra ut pluggen, och ”i gryningen kan man hitta dessa parningspluggar på marken under träden.”

Romantiskt? Njaa…