I början av femtiotalet vaggade det omkring gäss kring Sofielundsplan i Enskede. Många av gässens grannar minns dem väl, men de enda bildbevisen för att de faktiskt har funnits togs den 20 november 1948 av fotografen Gunnar Ekelund, som egentligen hade velat bli trädgårdsmästare, men hamnat som fotograf för SS (Stockholms Spårvägar).

På bilden ovan ses en gåsflock på väg att gå över spårvagnsspåret. Trafiken var inte tät på den tiden, och enligt ögonvittnen stod bilar, bussar och spårvagnar andäktigt stilla och väntade på sin tur att få använda Nynäsvägen. Här kan man läsa mera om gässen och hur minnet av dem lever kvar.

I ”Gamla Stockholm- Anteckningar ur tryckta och otryckta källor” skrev August Strindberg om sägner och skrock i Stockholm.

En av dem handlar om stadens tillblivelse: När Sigtuna i slutet av 1100-talet förstördes av esterna berättas det att Sigtunaborna gömde skatter av silver och guld i en ihålig stock och kastade den i sjön, för att anlägga en ny stad där stocken flöt iland.

Det gjorde den på Riddarholmen, och i det gamla Stockholm troddes allmänt, att stocken förvarades i det torn som ansågs vara den äldsta byggnaden i huvudstaden och där nu (på Strindbergs tid) en del av Allmänna pantlånekontorets (Assistansens) säkerheter är magasinerade.

I kyrkböckerna kallades det även bröstsjukdom, tvinsot, trånsjuka, håll och styng, och ännu vid sekelskiftet 1900 var det näst efter ålderssjukdomar den vanligaste dödsorsaken. Så sent som på 1930-talet dog årligen nära 10.000 personer i sjukdomen. Det verkligt effektiva botemedlet kom först med antibiotikan på 1940-talet.

Eftersom sjukdomen även spreds via smittad komjölk började man 1937 pastörisera mjölk, dvs hetta upp den så att bakterierna dör. Och på 1920-talet lyckades man framställa ett vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Innan dess gällde mest vila och frisk luft – ibland vidskepelse.

Jag skriver detta brev i yttersta förtvivlan, då jag står helt ensam med mina båda barn eftersom min man sedan 6 månader befinner sig i skyddshäkte i ett koncentrationsläger.

Så står det i brevet från Wien där Wilhelms och Helgas mamma i december 1938 bad att hennes barn skulle få komma till Sverige ”en kortare tid”.

Efter Kristallnatten och Novemberpogromerna hösten 1938 intensifierades nazisternas aktioner mot judar. Förföljelser och diskriminering skulle tvinga judarna att lämna landet, men samtidigt skärpte de flesta andra länder sin flyktingpolitik och tog emot allt färre judiska flyktingar.

Den 29 maj 1890 annonserade Mosebacke Etablissement i tidningarna: ”OBSERVERA! Sista uppstigandet med fallskärm”. Luftseglaren var 19-årige Viktor Rolla, som kallade sig kapten Rolla och av källarmästare Qvintus Mellgren engagerats för att i pausen mellan uppträdanden göra ballonguppstigningar från Mosebacke nedre terrass.

Hängande i linorna under en gasfylld ballong skulle han stiga högt ovan Stockholm, klättra över till en i ballongen fasthakad fallskärm, och sedan sakta singla ned mot staden för att ta emot publikens jubel.

Så var det tänkt. De två första försöken hade inte gått så bra, nu var det dags för det tredje och sista.

Det började med en DN-artikel under rubriken ”Ensam polis misshandlad av folkhop”. Den 25 juli samlades 200 personer på Nytorget till ett nykterhetsmöte arrangerat av Blåbandsföreningen Framtidshoppet. När en berusad man högljutt började uttrycka sitt misshag över mötet bad en poliskonstapel honom att lugna sig, och till slut att lämna platsen. Mannen fortsatte att skrika en bit längre bort och när konstapeln skyndade dit räddade han sig in på en gård, där han blev anhållen. Men då ingrep ett 100-tal mötesdeltagare för att befria honom.

När den första, ångdrivna Katarinahissen 1933 skulle rivas flyttades Stomatolskylten till Klevgränd 1B, ovanför Stockholms sjömanshem. Där är skylten fortfarande kvar och 2019 hälsade SvD på hemma hos mannen som bor i vindslägenheten under den. Genom takfönstret syns skyltens ”S”, men lamporna är som tur är riktade så att de inte lyser in i lägenheten.

Stieg Trenters TV-serie ”I dag röd” utspelar sig i den lägenheten, även om inomhusscenerna är tagna någon annanstans, där det inte är snedtak.

Sommaren 1893 stod landskapsmålaren Axel Fahlcrantz i en bergig utkant av stan, ungefär vid nuvarande Eriksbergsplan, och tittade norrut över det obebyggda Träsket – en utfylld sjö mellan Odengatan och hörnet av Tegnér- och Birger Jarlsgatan.

Ovan syns tavlan han målade. ”Öster om Eriksberg” finns på Stockholms stadsmuseum. (Bild via Stockholmskällan , CC-BY). Kyrkan är Sankt Georgios kyrka i hörnet Odengatan–Birger Jarlsgatan, och på höjden till vänster om den syns Vanadislundens första vattenreservoar, som togs i drift 1879.

I sin bok ”Ur det försvunna” skriver Per Anders Fogelström att det från början inte verkade vara någon ordning alls på Stockholms gatunamn och -nummer. Exempelvis var 1494 den officiella benämningen på Götgatan ”Allmänningsvägen som löper från yttre södra port och upp till korset och kapellet och näst östan reparbanan.” Inte särskilt användbart för den som ville hitta dit.

Men det verkade heller inte vara meningen, för när ett förslag kom 1723 att sätta upp namnskyltar på husen och göra en förteckning över husen varnade många för att en främmande då snabbt ”kunde räkna ut hur många hus som fanns i staden”. Vilket ansågs olämpligt ur försvarssynpunkt.

Ordet Kungsan dyker upp i tidningen 1956 i Hagge Geigerts ”Varieté Kungsan – Kungsträdgårdsprogrammet som även skulle ut till några landsortsstäder”. Och i juni 1957 radar Kar de Mumma upp exempel på hur allt blir allt sämre (redan då!), bland dem att Kungsträdgården har blivit Kungsan.

1953 var det dags för Stockholms pampiga 700-årsjubileum. Det inföll egentligen året innan, eftersom den äldsta kända källan som nämner ”Stockholm” är från 1252, men firandet sköts upp ett år för att inte krocka med Helsingfors sommar-OS 1953.

Kungsträdgården är Stockholms äldsta bevarade trädgård. På 1400-talet var det en kunglig köksträdgård och i slutet av 1500-talet hovets egen (inhängnade) lustpark, men på 1700-talet började trädgården öppnas även för andra. Det fanns dock förbehåll när ”folket” släpptes in. Ordningsreglerna ändrades något under åren.

Enligt 1802 års ”Ordning För dem, som wilja Promenera uti Kongl. Maj:ts Trägård wid Jacobi Kyrka” var det förbjudet att röra växtligheten, man fick bara promenera på de anlagda gångstråken och det var inte tillåtet att använda parken som en genväg. Hundar var förbjudna och dessutom:

förbjudas pojkar, drängar och pigor samt sämre folk, at taga wägen igenom Kongl. Trägården enär de, uti ärender utskickade, bära med sig knyten och andra saker.

Svenskarna dricker mest mjölk i världen. Det märkte jag i början av 60-talet, på skolresa i Tyskland och van att dricka mjölk både på morgonen och till maten. Men familjen jag bodde hos hade bara pulvermjölk (INTE särskilt drickbar!) så jag tvingades börja dricka kaffe till frukosten.

Tio år senare ville mamma som vanligt ha mjölk till maten, även på semestern i Österrike. Efter stor förvåning lyckades man skaffa fram ett glas mjölk – tyvärr lite sur, trots att vi bodde i en bondgård, där halva huset var avdelat för korna. Vi såg dem, men deras färska mjölk kom vi inte åt.