Inte långt efter att stadsfullmäktige 1941 slutligen bestämt att Stockholm skulle bygga ett tunnelbanenät gick Hitler in i Sovjet – och alla stora projekt sköts upp. Men direkt efter kriget började man gräva. Det var tufft, man måste gräva djupt ner i Brunkebergsåsens sand och grus för att småningom få plats med bland annat tunnelbanan.

Resultatet av grävandet blev en av Stockholms ”riksgropar” (det finns flera). Ett möjligt ursprung till namnet kan vara det gamla kvarteret ”Gropen” som en gång låg ungefär där Sergels torgs-rondellen idag ligger.

Sen spårvagnen kommit till Stockholm 1876 förblev den stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel ända fram till 1950-talet. Men när nätet av spårvägar och förstadsbanor växte och ytterligare förstäder planerades blev det allt tydligare att den expanderande spårvagnstrafiken inte skulle få plats på gatorna.

1908 tillsattes en av flera kommittéer, en kartan i SvD samma år visar ett förslag till framtida ”stadsbanenät”, precis som i London, Paris, Berlin, New York. Huvudstationen skulle ligga under Hötorget, varifrån tre linjer skulle förgrena sig. Det saknades dock ännu en förbindelsen söderut, som borde gå under Strömmen, gamla staden och slussen för att på Carl Johans torg ansluta till en (förlängd) Enskedebana.

Några välkända PUB-historier: 1917 var Lenin på väg hem till Ryssland för att göra revolution. Vid ett uppehåll i Stockholm köpte han en kostym för 100 kronor på varuhuset PUBs herrekipering. Expeditens barnbarnsbarn har berättat. Några år senare anställdes tonåriga Greta Gustafsson på hattavdelningen. Hon hade tidigare jobbat på en frisersalong på Götgatan, men på PUB fick hon även medverka som mannekäng i reklamfilmer. Filmerna visades på Stockholms biografer – och Greta Gustafsson blev småningom Greta Garbo.

1724 ville kung Fredrik I förbättra den svenska ekonomin genom tobaksodling. Mest tog det fart i städerna, och ännu på 1890-talet skördades hela 300 ton tobak i Stockholm. Mellan husen vid Stureplan växte två meter höga tobaksplantor och där Spy Bar nu ligger fanns tobaksfält, liksom över hela Östermalm – för att inte tala om Söder, där odlingarna kantade stora delar av Hornsgatan och Ringvägen. I Götgatsbacken låg långsmala torklador och Hammarbyhamnen var full av matsnus och cigarrer.

På stans malmar gömde sig många tobakstäppor bakom röda träplank, och ”Skinnarvikshavannan” blev ett känt begrepp för en dålig cigarr. Svensk tobak lämpade sig nämligen mindre väl för cigarrer, därför blev det mest snus.

I slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar. Då rökte ”alla” (utom jag): föräldrar, kompisar, arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 1988 (SAS inrikes).

På 70-talet var halva Roslagsbane-vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så att inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Spårvagnen introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var det stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

1911 rapporterar Stockholmtidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

När Tor Hedberg 1888 skrev om den onödiga nymodigheten telefon gick han även igenom för- och nackdelar med de nya (häst)spårvagnarna. Sammanfattningsvis: 

Hästarna har nog svårt att se några fördelar med en uppfinning som tvingar dem att alla dagar dra runt på tunga tingestar i oändlighet – knappt har de kommit upp i fart förrän de måste stanna. (Man verkade inte riktigt hålla sig till bestämda hållplatser.) 

Kuskarna och konduktörerna betraktar nog sin spårvagn på samma sätt som snickaren sin hyvelbänk – och undertecknad denna uppsats: inte särskilt roliga, men med vissa förmåner. För allmänheten kan de ha sina fördelar, åtminstone för dem som inte har egen vagn att åka i.

I Sveafolkkalender 1888 funderar Tor Hedberg om för- och nackdelar med moderniteterna spårvägstrafik och telefoni. Behövdes de verkligen?

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Mellan 16 maj och 29 september 1930 registrerade Stockholmsutställningen nästan fyra miljoner besökare – speciellt imponerande med tanke på att Sverige bara hade strax över 6 miljoner invånare.

Stockholm satsade mycket på att välkomna både svenska och utländska besökare, och lotsa tillresande till utställningsområdet vid Djurgårdsbrunnsviken, som lockade med bland annat “hypermodernt” nöjesfält, Planetarium, reklamluftskepp (som tyvärr störtade). Och så de nya bostäderna som kom att omvandla Sveriges tätorter i grunden.

När man talar om Stockholmsutställningar brukar det handla om 1897 och 1930. 1909 års utställning var mindre och hade enbart svenska deltagare. Den anordnades av Svenska Slöjdföreningen (idag Svensk Form) och pågick 4 juni till 30 september.

Från 4 augusti och en månad framåt gjorde 1909 års storstrejk att både spårvagnar och ångfärjetrafik ställdes in. Ändå samlade utställningen över 750.000 besökare – men det berodde troligen mest på det nöjesfält som byggts upp.

”Gamla Stockholm” var en av de stora attraktionerna på 1897 års Stockholmsutställning: En kopia av 1500-talets Stockholm i trä och gips – som även innehöll Stockholms första biograf (kinematograf) och visade “experiment med röntgenstrålar”. Med mera.

Intresset verkar långlivat: När Historiska museet 2008 bjöd in allmänheten till utgrävningar på den lilla konstgjorda holmen som föreställde miniatyrstadens Helgeandsholme (se nedan) kom under två veckor 4 850 besökande, varav cirka 400 grävde själva. Ytterligare ett par tusen besökare följde på distans från Historiska museets entréhall som var uppkopplad online med utgrävningsplatsen.

När KM Lundbergs varuhus invigdes 1898 var det Stockholms första stora varuhus efter kontinentalt mönster, uppfört i sju våningar efter parisiskt mönster, med en stor ljusgård i mitten. I november samma år finns i SvDs söndagsbilaga ett stort bildreportage av signaturen G.L-r om ”Stockholms grands magasins de nouveautés”. De flesta bilderna här är ur den artikeln.

KM Lundberg själv var ursprungligen från Skåne men flyttade till Stockholm och arbetade några år hos garnhandlaren Bredenberg vid Fredsgatan innan han skaffade ett litet lager att sälja för egen räkning. Hans första försäljning inbringade ”sexton schillingar banco”.

Bilden ovan visar Åhlén & Holm på fyrtiotalet (från Kgl Biblioteket via Stockholmskällan, fotograf okänd CC-BY). Där syns även Åhléns välkända klocka, tidkulan med sin lysande neongloria som har funnits på plats sedan 1942 och har fyra urtavlor i olika väderstreck. Överst står en dalahäst – en påminnelse om att Åhlén & Holm grundades i Insjön i Dalarna i slutet av 1800-talet.

Olle Dahlkild är en av alla dem som växte upp söder om Söder och har barndomsminnen från Ålle. I ”Vad hade vi där att göra? Dikter från Pastellvägen 14 och däromkring” skriver han en dikt om det, med teckning av Ulf Frödin.

Inför årets nyårsfirande kan det vara intressant att veta hur stockholmarna firade i slutet av 1800-talet. Det verkar i alla fall inte ha varit som nu. Strindberg avslutar kapitlet om julfirande i boken ”Gamla Stockholm” från 1882: ”Nyårets ingång har icke just någonsin blivit firad på något annat sätt än med visiters avläggande eller korts kringskickande.”

Strindbergs medförfattare till ”Gamla Stockholm”, Claës Lundin, skrev tio år senare en egen bok: ”Nya Stockholm” om ”vad som under 1880-talet kunde kallas nytt i stadens yttre och inre.” I kapitlet ”Högtider o fester” står det: ”På nyårsaftonen äter man gröt i familjerna och stannar ofta uppe efter midnatt för att önska varandra gott nytt år.”

I julmånaden kan man roa sig med att läsa om gamla tiders julseder – sett från Strindbergs 1880-tal. Sista året August Strindberg arbetade på Kungliga Biblioteket, 1882, skrev han tillsammans med Claës Lundin boken ”Gamla Stockholm: anteckningar ur tryckta och otryckta källor / framletade, saml. och utg. af Claës Lundin och August Strindberg”. (Boken finns på Stockholms stadsmuseum, via Stockholmskällan).

Bland mycket annat kan man där läsa om äldre julseder och följa julfirandet hos en välbeställd Stockholmsfamilj. (Här på något moderniserad svenska.)