I februari 1885 inkom till sign J.B.Ws DN-spalt ”Hufvudstadens arbetare” en brevfråga :

Vad har Stockholm att bjuda en ung och rask arbetare?
Till- eller avråder ni honom att begiva sig hit?
N.N. Timmerman /N.N. Murare /N.N. Skräddare

SVAR: En hövlig fråga betingar ett hövligt svar, vilket följer här. Var och en som har ett par friska och starka armar blir i Stockholm erbjuden arbete med en lön som ibland är högre, ibland lägre än den som erbjuds i landsortsstäderna. Den ogifte arbetaren kan få sin mat billigt, billigare än i vissa landsortsstäder – även om den på torg och i bodar är något dyrare.

Grubbens 1901, Blomberg, Anton (CC-BY)
Stadsmuseet via Stockholmskällan

I Boken om Stockholm från 1904 läser man att antalet fattiga understödda av kommunen stadigt minskat sen 1894, trots att folkmängden ökat. Fattigvårdskostnaden däremot hade stigit – på grund av allmänna prisstegringen, men också för att de dyraste understödstagarna hade blivit flera: de utackorderade, i fattigvårdsanstalter intagna och fullt försörjda.

Två av stadens mest välkända fattigvårdsanstalter var Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning, gemenligen kallad ”Grubbens”, och Stockholms stads arbetsinrättning – ”Dihlströmska”.

Undervisning i Enskede läroverk 1950 av H Ronninger (CC-BY)
Stadsmuseet via Stockholmskällan

De som växte upp i Stockholms nya förorter med försöksskola 1945-65 bodde i nybyggda hus och gick i nya skolor, med gratis böcker och skolmat. Och alla – även de från hem ”utan studievana” – gick nio år i skolan, med möjlighet att plugga vidare.

En av dem som tog studenten i Enskede läroverk vid Gullmarsplan var Gunnar Edander – mannen som komponerade musiken till bland annat Jösses flickor! Han var musikintresserad redan då: På bilden nedan spelar han 1961 på flygeln i Stora aulan. Den lärare som sitter närmast väggen är troligen Tofte Hylander, som undervisade i geografi och biologi.

Gunnar föddes 3 februari 1942 på Kronobergsgatan i Stockholm. Pappa hade egen smidesverkstad och kom från Dalarna, mamma var fiskarflicka från Bohuslän. I Stockholm bodde familjen längst ner i huset, där solen tittade in bara när den reflekterades från fönstret tvärs över gatan. Där fanns ingen centralvärme och det var mörkt och fuktigt, med stora råttor i källaren. Så kunde det se ut i Stockholms innerstad ännu på 50-talet.

Men i maj 1952 flyttade familjen Edander till Årsta, där de fick både badkar och kylskåp, och 1962 tog Gunnar studenten i Enskede läroverk. På bilden nedan spelar han på flygeln i Stora aulan.

För musikintresset fanns där från början.

Som många typiska stockholmare hade Gunnar Edander föräldrar från landet: pappan kom från Dalarna, mamman från Bohuslän. Båda var musikaliska, vilket har betydelse för fortsättningen. I Stockholm bodde familjen först omodernt inne i stan innan man 1952 flyttade till Årsta.

Gunnar gick i Adolf Fredriks musikskola och tog 1962 studenten i Enskede läroverk. Småningom blev han kompositör och fortsatte med Fickteatern, Unga Klara, ”Kan vi, vill vi, törs vi?” Och mycket, mycket mera.

Här berättar han om hur det började: med tramporgeln i Bohuslän.

Hösten 1933 kåserade DNs signatur ”Kråkberg” (som egentligen hette Erik Malmström) om en rundtur i Stockholm med sightseeingbåt tillsammans med 20åriga ”Miss Violet från Chicago”. Kostnad: 3 kronor.

Båten startade från Skeppsholmsbron med 17 passagerare ombord – engelsmän, amerikaner och danskar samt en skåning. På Strömmen susade man fram under Norrbro, Riksbron, Vasabron och Järnvägsbron ut på Riddarfjärden.

Där låg Strömbadet, Stockholms första stora flytande kallbadhus, och passagerarna upptäckte snabbt att det skulle ha behövts ”vadderade näsknäppor” som skydd mot lukten. Kråkberg berättade att badet ”vid uppström innehåller endast en obetydlig mängd vatten, resten är baciller”.

I Nya Stockholm (1890) beskriver Claës Lundin en söndagsafton i stan. Mycket folk är i rörelse, en del på väg till Operan, andra till några av de övriga teatrarna. Kaféerna är överfyllda och man trängs vid ingångarna till variétéföreställningarna.

Men långt upp på Regeringsgatan drar sig en klunga män nedåt backsluttningen av David Bagares gata, mitt över Brunkebergstunneln. Det är ruskiga karlar i usla kläder som genom en halvöppnad port i planket tränger sig in på en mörk och otrevlig gård. Där finns också en poliskonstapel och en man med lykta. Karlarna ställer upp på led, mannen med lyktan lyser på dem, en i taget, medan poliskonstapeln gör sitt urval.

Det gäller vem som ska få tak över huvudet till nästa morgon, ty de är alla husvilla.

I det exklusiva Mälarbadet fanns 1906 Skandinaviens största simhall med vatten som hämtats i Mälaren och genomgått tre olika reningsprocesser. Upp till 600 åskådare kunde se simtävlingar och uppvisningar och här fanns moderniteter som varmluftsbad, självfrotterande borstar och specialduschar. Småningom kunde man även sol- och luftbada på taket och sen åka rutschbana ända ner i bassängen.

Mälarrestaurangen var Kungsholmens första guldkrog, med restaurang, klubbrum och festvåningar.

Men redan 1912 gick badet mot sin andra(!) konkurs – för att 1918 till slut stängas för gott. Och restaurangen blev aldrig ens två år.

Klockan 03.12 fredagen den 12 mars 1926 skakades Stockholm av en explosion så kraftig att tusentals fönster blåstes ut och de flesta invånarna i den centrala staden väcktes. En droskbil hade exploderat på Pipersgatan i höjd med Piperska muren, bara några hundra meter från polishögkvarteret.

Och det var ingen olycka utan en bilbomb – senare känd som ”Piperska smällen” eller ”Flyborgska smällen”. Offret hette Sixten Flyborg.

På Stockholmskällan berättar brandkapten Andreas Grill hur han råkade förhindra ett tidigare mordförsök. När han åkte med i Flyborgs bil på väg hem från en fest plockade gärningsmännen bort dynamiten från den bilen.

Vid 1800-talets slut fanns i Stockholm två stora tillverkare av mekaniska verk till torn- och byggnadsur: G.W. Linderoth och F.W. Tornberg. Tornberg är mest känd för ”Tornbergs klocka” vid Nybroplan – klassisk mötesplats för stockholmarna under många år. (Fast det fanns flera klockor som kallades så.) Vid Linderoths unika kalenderur, numera vid Norrmalmstorg, samlades man vid nyår för att se årtalsskylten bytas ut.

Samma urmakare hade även ansvaret för att alla Stockholms kyrktornsur en gång i veckan drogs upp och justerades – ett inte ofarligt uppdrag.

Från januari 1892 och över 70 år framåt satt på fasaden till Drottninggatan 28 en märklig klocka, som stockholmarna samlades kring vid årsskiftet för att se det nya årtalet ersätta det gamla.

Linderoths kalenderur visade sekund, dag, veckodag, månad och år. Allt utom årtalet uppdaterades automatiskt, men för varje år målades en ny årtalsskiva som vid tolvslaget sattes in manuellt – under högtidliga former och applåder från publiken.

I huset låg G.W. Linderoths urfabrik och urhandel. Linderoth kom 13 år gammal till Stockholm för att bli urmakare, blev några år efter gesällprovet försteman hos urmakare Malmström och övertog vid hans död verksamheten som han drev vidare med sin familj.