Vad är egentligen stockholmska? Wikipedia beskriver det som ett samlingsnamn för de olika dialekter och sociolekter som talas i Stockholm. Det kan vara svårt att definiera stockholmska eftersom den så lätt plockar upp ord från andra dialekter/språk och kan ändra sig helt mellan generationerna.

I boken ”Stockholmsspråk – dialekt, ekenssnack och rikssvenska” av Magnus Hansson kan man läsa: Stockholm har länge varit en plats dit människor från olika delar av Sverige flyttat och stockholmsdialekter är därför blandningar av en rad andra dialekter. Från stockholmskan sprider sig ofta uttal och ordvändningar sen vidare ut i landet för att till slut ses som rikssvenska.

För flockdjuret människan har det alltid varit viktigt att ha pejl på vilka som är “vi” och “dom”. “Dom” är ju okända – och kanske farliga?

I boken “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år” kan man läsa om “stadsbefolkningens oro inför anstormningen av fattiga som varken kunde hejdas eller kontrolleras”. Formuleringen känns aktuell – fast här handlar det om landsbygdsbor som flyttade in till städerna vid sekelskiftet. Det förra, alltså. På 1930- och 40-talet byggdes Hammarbyhöjden som en ”sovstad” långt från innerstaden. I de kommunbyggda barnrikehusen myllrade det av ungar. Lägenheterna var modernt inredda och mellan de smala funkishusen kunde barnen härja fritt ute i naturen.

Bilden ovan: Hammarbyhöjden1940 (Public domain) via Wikimedia Commons.

Hennes riktiga namn var Augusta Dorothea Eklund, men på hennes bevarade skalle står bara ”Trasfröken” och ”69 år”. Hon är en av dem som hamnade i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling på Karolinska Institutet, utan att bli tillfrågad.

Ändå hade det börjat så bra – åtminstone enligt en version föddes hon 1826 som enda barnet, med föräldrar som strävade efter att genom en fin uppfostran ge henne möjlighet till ett lyckligt och framgångsrikt liv.