I Ny svensk historia 1810-1872 skriver Söndagsbladet om huvudstadens ”syndaflod av allmänna nöjen” – och hur man skulle få bukt med sedeslösheten:

Överståthållarämbetet har nyligen utfärdat en kungörelse, varigenom alla personer som anställer offentliga nöjen ovillkorligen skall anmäla detta till myndigheterna och få deras tillstånd. Detta för att försöka hejda den flod av nöjen som strömmar över allmänheten.

”Kungens får” är allmänhetens informella benämning på får som betat i Drottningholms slottspark, i Hagaparken och på Djurgården, även om inga av dessa får någonsin ägts av kungen personligen. Den första fårhjorden som dokumenterat kallades Kungens får var de 250 djur som under kung Gustaf V:s regeringstid år 1924 av Kungliga Byggnadsstyrelsen inköptes från England och sedan hölls i Dragonstallet vid Drottningholms slott fram till 1954, under ledning av en anställd fåraherde.

Det var inte förrän 1979 som alla former av barnaga blev förbjudet i Sverige, även i hemmet – och då var vi ändå först i världen. Långt tidigare hade vi avskaffat husagan: 1858 för vuxna tjänare, 1920 även för minderåriga. 1864 förbjöds hustruagan och 1922 förlorade fartygsbefälhavare rätt att aga sin besättning. För barn tog det längre tid, och allra längst fick de yngsta vänta. I läroverken förbjöds skolagan 1928, i folkskolan först 1958.

Strömbadet var 1884-1936 Stockholms första flytande kallbadhus. Redan från början fanns dock vissa problem.

I SvD årsboks kapitel ”Ur Stockholms liv och leverne 1928” finns bilden på ”Mälardrottningens kloakbad” som illustration till att det under sommaren funnits anledning att begrunda Strömvattnets dåliga beskaffenhet: Redan i februari drev en storm upp bottenvattnet till ytan med påföljd att fisken dog massvis och en intensiv svavellukt spred sig över trakterna kring Norrström.

Eller hur man nu ska översätta det till nutida svenska. I KBs artikelarkiv ligger samtliga svenska dagstidningar, med annonser och allt – åtminstone fram till 1912. Så ”nyheterna” är lite gamla – men man känner ändå ofta igen sig. Exempelvis i ilskan hos insändaren i tidskriften Nyaste Freja den 10 augusti 1841. Fast man måste beundra det eleganta språket hos denna ”menlösa mjölkhustru”.

Smakprov (med några ordförklaringar inom parentes):

I privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Här öppnades även Sveriges första apotek 1575.

Bilden ovan visar Stortorgets julmarknad 1859, av Dahlström, Carl Andreas (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan.

Vedtravarna på stans trottoare dyker ideligen upp på gamla vykort och i tidningsartiklar. Jag har vaga minnen av att jag hörde talas om dem som barn på femtiotalet, men jag såg dem aldrig.

Bilden ovan visar fredsdagen 1945, med jublande människor bland de höga vedtravarna. (Aftonbladet (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan. )

I artikelarkiven blir det tydligt hur vedtravarna periodvis präglat stadsbilden – även om man ibland försökte dölja dem.