I slutet av 30-talet blev världsläget allt hotfullare. I debatten inför en ny spionerilag framhölls att en skärpt vaksamhet var nödvändig, och länsstyrelsen varnade: Överallt lyssnar spioner! Samtala inte med obekanta, och var särskilt försiktig på restauranger, kaféer och andra samlingslokaler, på resor, vid telefonering och i andra sammanhang då obehöriga lätt kan avlyssna alla yttranden!

Under senhösten 1939 startades Tystnadskampanjen av SIS (Statens Informationsstyrelse) – en svensk myndighet som 1940–1945 fungerade ungefär som en propagandamyndighet, och ibland nedlåtande kallades för ”Censur- och propagandaministeriet”.

Våren 1939 enades riksdagen om att införa ”beredskapsövningar” och från söndagen den 3 september 1939 rådde förstärkt försvarsberedskap i landet. Värnpliktiga i både bevärings- och landstormsårgångar ryckte omedelbart in. Under hela andra världskriget inkallades sedan tusentals värnpliktiga till beredskapstjänstgöring ”någonstans i Sverige” längs alla Sveriges gränser och kuster.

De första inkallelserna hade inga större återverkningar inom verk, institutioner och företag i Stockholm, även om det kunde bli lite besvärligt på en del håll: Operans hovkapell och kör förlorade viktiga medlemmar, en och annan servitris kunde få ersätta någon utkallad servitör hos Sara, och Posten vidtalade ett antal pensionärer att hålla sig beredda för brevutbärning. Men som regel klarade man sig med att kalla tillbaka semesterfirare.

Även om Sverige lyckades hålla sig utanför andra världskriget befann man sig i beredskapsläge, vilket påverkade vardagslivet på många sätt. Det rådde varubrist och ransonering, vedtravar tornade upp sig inne i stan, männen låg inkallade ”någonstans i Sverige” och ersattes i yrkeslivet av kvinnor. Och så tränade man mörkläggning genom att klistra svart papp på fönstren.

Klockan 2 på natten till torsdagen den 7 september 1938 mörklades Stockholm för allra första gången. Sverige var först i Norden när det gällde luftskydd, så ett 30-tal norrmän, danskar och finnar hade kommit till Stockholm för att se och lära. Många andra nyfikna hade också samlats till premiären, och ett överraskat sorl hördes när först Strandvägen ”försvann”, därefter Birger Jarlsgatan: Ingen hade nog insett att det mitt inne i en stad kunde bli så mörkt.

Den 3 september 1967 klockan 06.00 gick Sverige över till högertrafik. Fast egentligen hade vi redan haft högertrafik: I §24 av Karl XIIs 1718 utfärdade ”Kongl. Maj:ts Förordning angående Postväsendets och Gästgifweriernes sammanfogande” står att två postvagnar som möts: ”hålla halfwa vägen hwardera til höger”. Men 1734 kom en ny förordning (enligt en uppgift för att ingen ändå höll till höger): ”Resande och farande i städer och på landet ska hålla till vänster.”

Bilarnas rattar satt dock hela tiden till vänster och inte till höger som i exempelvis vänstertrafikens England. Och Slussen var redan vid invigningen 1935 byggd för att fungera även vid högertrafik.

Som om vi hela tiden inväntade högertrafik.

I juni 2021 var det dags för för Stockholms Parkteater att öppna efter nästan 18 månaders paus på grund av pandemin. Det var då nästan 80 år sedan parkteatern 1942 först började uppträda i olika parker.

Pandemipremiären visade musikalen ”Almstriden” och ägde rum i Galärparken på Djurgården. Till en början fick man av smittoskäl inte ta emot mer än 500 besökare, utplacerade med en meters mellanrum, och med massor av handsprit till hands. Dessutom måste teatern på inrådan av polisen inhängnas – vilket egentligen stred mot grundidén. Den konstnärlige chefen Albin Finkas:

Man ska kunna vara här i fem minuter, tycka att det är dötrist – och gå härifrån.

Den 17 november 1962 var expeditionshallen på centralpostkontoret vid Vasagatan svart av folk – precis som alla andra lördagseftermiddagar. Efter klockan ett var kontoret nämligen ensamt i Stockholm om att kunna ta emot inbetalningar, och under hösten hade mellan 3000 och 5000 kunder kommit.

Signaturen Lugårdh i SvD gjorde ett studiebesök och rapporterar: Vid de tolv öppna luckorna köade affärsinnehavare, kontorsfolk, lördagsfirare och extraarbetare. Denna lördag var man 30-40 i varje kö. men vid månadsskiftet kunde det bli upp till 70, vilket kunde betyda en och en halv timmes väntan.

Personalen trivdes på Stockholm 1, men en del övervägde ändå att söka andra tjänster. Expeditörerna orkade helt enkelt inte med lördagarna.

På Stadsmuseets vind kan man fortfarande hälsa på hos familjen Pihlqvist, som hade sitt hem där ända tills huset tömdes för att bli stadsmuseum. Olof och Albertina hade 1891 flyttat in i de två små rummen, ett på var sida om trapphuset. De hade två barn, Selma och Gustaf, och fram till sonens födelse 1895 bodde här också en inneboende från Olofs hemby på Öland. Det ena rummet fungerade även som kök, eftersom i kakelugnen fanns en inmurad vedspis med två små ”plattor” och en liten ugn.

Sonen Gustaf arbetade i vaktmästeriet på Liljeholmens stearinfabrik, och 1939 rapporterade DN att Karl Gustaf Pihlqvist var en av dem som vid 100-årsjubileet ur kronprinsens hand fått motta Patriotiska sällskapets medalj.

För 100 år sedan låg stora delar av nuvarande Hammarby Sjöstad under vatten. Området vid sjön var en lantlig och vacker trakt, med enkla bostäder, krogar och väderkvarnar. På vintern åkte man skidor och skridskor på isen, pimplade och hämtade is, sommartid var sjön omtyckt för bad och båtutfärder, ibland till någon av dess obebyggda holmar. Kring 1890-talet fanns där till och med en flytande holme med stora träd och buskar, som följde med vinden. Men den var farlig att gå iland på, eftersom man lätt trampade igenom den till synes fasta marken.

Och det fanns värre farligheter.

Söndagen den 18 augusti 1901 anmälde fru Johanna Lovisa Amilon till en polisstation på Söder att hennes make i tre dagar varit försvunnen från hemmet på Skånegatan. Efter några dagars draggningar i Hammarby sjö hittade man i vassen mitt för Hammarby gård en tunna. I denna låg den eftersöktes kropp tillsammans med åtta gråstenar, en tegelsten och en järntacka. DN sammanfattar vad som hänt:

För att hitta något liknande får man gå till utlandets storstäder med deras oerhörda förvildning.

I augusti 1944 blev Stockholm först i världen med att anordna ”kommunal swing”. I Rålambshovsparken och på Medborgarplatsen ville man framför allt ge Stockholms ungdom billiga sommarförströelser, istället för att hänvisa dem till nöjeslivet på Djurgården, där spriten flödade så att det kunde verka som om dans och sprit hörde ihop. Dessutom var det dyrt: Först betalade man inträde, sedan 30 öre per dans.

Parkdansen däremot hade ett socialt syfte, den skulle vara gratis och ”ha en kulturell prägel”. Därför var det inte bara bugg som gällde utan även folkdans, och en representant från någon ungdomsorganisation skulle hålla ett kort tal, följt av uppträdanden av artister som ungdomarna gillade. Om experimentet föll väl ut kunde man senare även tänka sig att ordna inomhusdans vintertid.

Hösten 1941 grävde polisen upp en komplett radiosändare i en trädgård i Viggbyholm, och inne i huset hittade man sprängämnen och kemikalier. Stugan hyrdes av fru Erika Ottilia Möller, som sagt att hon var författarinna och ville kunna skriva även om nätterna utan att störa grannar med sitt skrivmaskinsknatter. Men hon hade helt andra planer för stugan…

DN intervjuade fru Möllers värdfolk och grannar, som hade ett mycket gott intryck av henne. Hon hade varit bortrest mycket, och i stugan ofta haft sällskap av sin fästman, som hon presenterat som ”dr Hansson, studerande läkare vid Beckomberga”. För säkerhets skull hade värden inhämtat uppgifter på sin hyresgäst och funnit att hon var född estländska, men svensk medborgare sen tio år och skild från en svensk cirkusartist. Hon hade visat kort på hur hon uppträtt som dansös, men också arbetat på restaurang.

I februari 1915 besökte SvDs signatur Bansai ”Himmelsbacken”, som hon som barn tyckt var den brantaste kälkbacken i världen. Bansai hette egentligen Ester Blenda Nordström och har kallats Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att ha ”wallraffat” som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland. Den vuxna journalisten såg bara en backe, med ett litet gupp mitt på och en rundad sväng upp på en låg vall. Men barnen åkte fortfarande med samma förtjusning på kälkar, bräder och lådor, på granar – eller ingenting alls.

Himmelsbacken låg i Kronobergsparken, och var en av Stockholms många kälkbackar. Bansai konstaterade att i Stockholm susade kälkar fram i full fart överallt där det fanns minsta tillstymmelse till lutning – i gränder och krokar, på gator och torg.