Redan under 1920-talet hade man gjort svenska provsändningar och 1930 demonstrerades television för första gången i Stockholm på biografen Röda Kvarn. Sen kom kriget. Men även efter krigsslutet var regeringen länge tveksam till televisionen, liksom flertalet politiker – för att inte tala om biografägarna.

Testsändningarna fortsatte medan frågan diskuterades och utreddes. Men i maj 1954 placerade filmbolaget(!) Sandrews under ”Sandrews tv-vecka” ut ett tusental tv-apparater på ett antal offentliga platser i Stockholm. Den svenska publiken kunde nu med egna ögon se det man tidigare bara hade läst och hört om på radio, och deras reaktion var entusiastisk.

Bild: Polisen (PD) via Wikimedia Commons

På pingstdagens kväll den 6 juni 1954 skyndade en busschaufför in på Sandsborgs tunnelbanestation och beordrade personalen:

Stoppa tunnelbanetågen! Det finns en man här på stationen som känner till ett mord. Vi måste få hit radiopolisen.

Men genom ett missförstånd i T-banecentralen stoppades inte tågen mot Hökarängen, och radiopolisen fick först fel gatuadress till mordlägenheten.

Samma eftermiddag hade en man vid namn Berg på krogen träffat norrlänningen Oskar på tillfälligt stockholmsbesök. Honom bjöd han hem på spritfest – och berättade att han även ville ha hjälp med att transportera bort ett lik som han hade i lägenheten.

Bild: Bagarmossen 1950 (PD) via Wikimedia Commons

I ett typiskt bagarmossenhus på Emågatan- tre våningar högt och omgivet av en minimal park och parkeringsplatser- påstod en del att det spökade: Man har sett den mörka silhuetten av en man, och grannarna viskar om att en äldre man blivit mördad någonstans i kvarteret. Margit är dock tveksam. Hon minns hur hon brukade kila över till Emågatan för att besöka gamla änkefru Inga Olsson, som var frälsningssoldat, och ”Visst gick sånt snack om det ockulta inom området, men Olssonskan sa att spökena hade mer att frukta av oss människor än vi av dem”.

Mera om spökerierna, frälsningssoldaten och hennes granne och fikakompis, den bulgariskfödda nakenmodellen, kan man läsa på ”Spöken söder om Söder”.

Explosionen bakom Konserthuset den 12 oktober avfärdade polisen som ett troligt pojkstreck, men när en ny kraftfullare laddning åtta dagar senare exploderade på samma plats började stans alla portvakter oroa sig och pressen döpte gärningsmannen till ”Portvaktsskräcken”. Men det var först efter ytterligare en vecka som han blev en av Sveriges mest omtalade person det året.

Lördagen den 26 oktober kl 23.25 smällde det på Klarapolisens gård på Mäster Samuelsgatan, så att fönsterrutorna krossades och brinnande vedträn kastades omkring. Panik uppstod, en polis flög ur stolen, en annan hoppade ut genom fönstret, och tavlor och prydnadsföremål trillade till golvet i bostadshusen runt omkring.

”Kan inte jag få stanna hela sommaren?” bad en kollopojke bevekande sommaren 1918. Han kallades ”Luffaren”, var 11 år men såg ut som 7, med magra armar och ben, iförd lappad blus och mössa. Under några sommarveckor på kollo hade han fått ett välbehövligt avbrott från vardagen i stan och berättade för sin fröken: ”Här får man så mycket god mat att man alltid är mätt! Och så får man ligga om mornarna!”

Hemma i stan var han tidningspojke och började kl 5 på morgonen. Innan han gick till skolan fick han en halv rågbit och en kopp ”kaffe”, nästa mål var i skolan kl 1. Och på eftermiddagen väntade tidningarna igen. När hemresan nalkades och han FICK löfte om att få stanna en månad till utbrast han lyckligt: ”Nu får jag äta mat en hel månad till!”

Det var inte konstigt att pesten 1710 uppfattades som ett gudomligt straff. Det fanns flera tecken i tiden: Sedan Karl XII året innan besegrats vid Poltava var kungen försvunnen, det svenska stormaktsväldet höll på att rasa samman, ryska trupper ockuperade svenska Baltikum, och flyktingar vällde in i landet. Dessutom hade de senaste årens extrema kyla lett till missväxt, och svältande hade dragit runt på vägarna och dött i tusental. Många sökte sig in till Stockholm.

Under det knappa halvår som epi­demin rasade dog ungefär 22 000, vilket var ganska exakt 40 procent av stadens befolkning. Det gör pesten 1710 till den värsta dokumenterade katastrofen i svensk historia.

Sprit betraktades länge som ett skydd mot alla möjliga sorters sjukdomar. Alkoholdrickandet bredde småningom ut sig alltmera, och under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var spritmissbruket spritt över hela världen.

Motbokssystemet var ett svenskt försök att minska missbruket genom att reglera alkoholbruket, även kallat Brattsystemet eftersom det grundades på ett förslag av den liberale läkaren Ivan Bratt. Det blev (förstås) INTE populärt, gav upphov till många roliga historier och inspirerade till mer eller mindre kreativa fuskförsök. Bilden visar en motbok som rivs itu 1955 när systemet upphörde (via Wikipedia, PD).

När Stockholm (som enda sökande) utsetts till värd för Olympiska sommarspelen 1912 behövdes en ny arena. På Stadions nuvarande plats fanns sedan 1896 Idrottsparken, stans första moderna idrottsarena, och rivandet av den väckte viss nostalgi.

Men de femte moderna olympiska spelen 6 – 27 juli 1912 skulle bli en succé. Egentligen är ”Olympiad” fyraårsperioden mellan olympiska spel, men organisationskommittén skiljde inte på ”olympiska spel” och ”olympiad”, brevpapperet märktes med ”V olympiaden” – och kallades Solskensolympiaden.

I tidningarna framgår hur staden förberedde sig – och att viss oro fanns hos både stockholmare och ansvariga. Det här var Stockholms allra första möte med inströmmande ”utländingar” från världens alla hörn. Hur skulle det gå?

Bild: Lagerlunden 1914, Per Fredrik Röding (CC-BY)
Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan

Lika välkänt som att Stockholm – Nordens Venedig – är en vacker stad är att det är DYRT där! 1913 visste ”alla”:

I Stockholm kan man inte leva under 10 kronor om dan.
Eller?

I augusti 1913 testade SvDs signatur Au revoir (alias Artur Möller) hur billigt en turist kunde leva i Köpenhamn, jämfört med exempelvis Stockholm. Målet var att klara sig på tre kronor per dag, så signaturen inriktade sig på köpenhamnska billighetsrestauranger. Här följer hans berättelse.

På 40-talet kallade en del av hyresgästerna på St Eriksgatan 49 bottenvåningens restaurang för ”Automaten”, trots att den hette något helt annat och var en vanlig restaurang. Men där hade en av Stockholms många automatrestauranger legat – ända fram till 1937. ”St Erik” var nämligen den som stängdes allra sist.

Automatrestaurangerna slog igenom i Stockholm vid förra sekelskiftet och var under några decennier den nya tidens matställen. Gästen stoppade ett mynt i en springa i väggen som skilde kund från personal. En automatisk mekanism vägde därefter myntet, och om det godkändes öppnades en lucka eller kran. Bakom väggen fanns personalen som lagade maten och fyllde på mat och dryck.