Trafikpolis 1925, Spårvägsmuseet, (PD) via Wikimedia

De första automobilerna hade dykt upp på Stockholms gator omkring år 1900, och 20 år senare var trafikstockningarna värre än idag. Den 1 augusti 1924 infördes nya trafikregler, och en del gamla förtydligades och sattes på pränt. Brott mot dem bestraffades med böter. Både gående och åkande stockholmare skulle nu lära sig en smula trafikkultur.

För gående gällde i fortsättningen polismästare Hårlemans gångtrafikreglemente: Mötande var skyldig att vika till vänster för den som gick på gångbanans vänstra sida, och den som stannade på gångbana måste lämna plats för gående.

För velocipeder blev det förbjudet att vara i vägen för andra snabbgående fordon, att göra ”onödiga svängar” i körbanan samt att ”låta sig dras av annat fordon”. Man hoppades på så sätt slippa se springpojkar dumdristigt hängande efter bilar, spårvagnar och ”arbetsåkdon”. Cyklister förbjuds även att ha en last ”bredare än 1 meter och längre än 3 meter”.

För fordon (både bilar, hästskjutsar och andra) blev det förbjudet att stå längre tid än vad som behövdes för av- och pålastning/stigning på de centralaste gatorna, dvs Fredsgatan, Arsenalsgatan, Drottninggatan söder om Wallingatan och Regeringsgatan söder om Smålandsgatan. Istället iordningsställdes 39 särskilda parkeringsplatser med plats för sammanlagt 437 bilar på Nedre och Övre Norr, Östermalm, Kungsholmen, Riddarholmen, Gamla staden och Söder.

Dessutom blev det enkelriktad trafik på Norrlandsgatan (nordlig riktning) och Biblioteksgatan (sydlig), Triewaldsgränd (nordlig), Järntorgsgatan (sydlig) samt Kungsholmstorg (västra körbana i nordlig, östra i sydlig riktning). Och den enkelriktade trafiken på Lilla och Stora Nygatan skulle framöver gälla dygnet runt istället för bara dagtid.

Viktigast för fotgängare var nog att fordon inte fick köra förbi spårvagnshållplats där spårvagn stannat, om inte gatan var så bred att det gick att hålla minst 2,5 m avstånd till spåret. Dessutom skulle fordon som stannade i gatkorsning inte köra ända fram till trottoarkanten, utan stanna i linje med husraden. För att påminna bilisterna om detta skulle huslinjerna i korsningen Vasagatan-Kungsgatan, som var en av de mest trafikerade, utmärkas med vita linjer tvärs över körbanorna.

I samma trafikerade gathörn placerades i januari 1925 Stockholms och Sveriges första trafiksignal. Signalen syns längst upp till höger på bilden nedan, på en fyra meter hög stolpe. Signalväxlingen sköttes av polismannen.

SvD fann det anmärkningsvärt att myndigheten endast informerade allmänheten om de nya trafikreglerna med en annons i ”en av Stockholm minst spridda morgontidningar” – man nämner inte vilken. En tillförordnad polisintendent hade föreslagit att även övriga tidningar skulle sprida informationen i den annonsen. När kungörelserna kommit från trycket skulle de även finnas tillgängliga på polisstationerna, och ”sannolikt även utlämnas till försäljning”. (Det verkar alltså som om allmänheten måste betala för att kunna läsa in sig på de omfattande reglerna.)

SvD hade dock redan i förväg både publicerat och kommenterat de trafiknyheter som var viktigast för allmänheten. Den 24 maj hade man till och med tryckt en förteckning över alla 437 parkeringsplatser, och sammanfattat: ”Ingen uppställning på nedre Norrs stora trafikgator.”

OCH HUR GICK DET MED DE NYA TRAFIKREGLERNA?

SvD sammanfattar i en rubrik: ”Växlande lycka med de nya trafikföreskrifterna. Polisposter ordnade den enkelriktade trafiken. Bilistofoget vid spårvägshållplatserna pågick som vanligt.”

Trots det bristfälliga sätt som polisen tillkännagivit de nya trafikföreskrifterna (se ovan!) tycktes allmänheten ha inhämtat kunskap, ”kanske inte minst från SvD”. Enkelriktningen på Norrlands- och Biblioteksgatan, liksom mellan Järntorget och Slussen fungerade bra. För säkerhets skull hade trafikkonstaplar placerats ut vid de berörda gatumynningarna, men de hade ingen ansträngande dag. Dessutom sattes skyltar upp vid Norrlands- och Biblioteksgatan: ”Förbud att köra och rida norrut” (resp söderut).

Däremot verkade det egendomligt svårt att ställa bilarna på de särskilt anvisade gatorna, trots att de var många och tätt belägna. Det viktigaste för fotgängarna var nog ändå förbudet som skulle ge dem ett någorlunda trafiksäkert område mellan spårvagnshållplats och trottoar. Tidigare gällande paragraf var vagt formulerad, och en del förare hade därför kört sina vagnar genom av- och påstigande folkhop vid spårvagnshållplatser.

I de nya reglerna blev detta tydligt förbjudet, men förbudet behandlades märkligt nonchalant, och det var ju omöjligt att placera en konstapel vid varje spårvagnshållplats. SvDs medarbetare antecknade under tio minuter hur bilar av alla möjliga olika kategorier vid hållplats passerade stillastående spårvagn. Värst var den slakteribil som helt enkelt parkerade en lång stund just på hållplatsen, därmed effektivt hindrande trafiken mellan spårvagn och trottoar.

Att i gatukorsningar stanna vid husraden istället för att köra ända fram till trottoarkanten gick lättare, kanske beroende på att där vanligen fanns en trafikkonstapel. Ännu bättre skulle det säkert gå om linjen som det var sagt hade utmärkts med ett vitt streck på gatan, men något sådant fanns inte. Enligt uppgift hade gatukontoret endast strött krita på gatan – och det pulvret var naturligtvis efter en stund helt utplånat av trafiken.

Aftonbladet satsade stort och skickade ut två medarbetare för att i sex timmar kontrollera trafiken. De kom sammanfattningsvis fram till att gatuvandrare ofta är farligare än s k bilterrorister, och att även avstängda gator kan vålla förtretligheter.

Trafikförhållandena på Stockholms gator har förändrats betydligt sedan sekelskiftet då hästen ännu dominerade, spårvagnarna plockade upp passagerare utefter hela den sträcka de trafikerade, och polisen endast sysslade med fyllerister och ”fortkörande” velocipedister. Då kunde hr Stockholm stå mitt på Gustaf Adolfs torg och läsa sin middagstidning utan större risk för livförsäkringsbolagen. Vi minns den ljuva tiden då ingen visste vad en refuge var och inga trafikpoliser med vita handskar motionerade armarna i gatukorsningarna.

Nu däremot har vi blivit så kontinentala att man undrar om inte hälften varit nog. En del av trafikreglementet för Stockholms stad verkar uppriktigt sagt mest höra hemma i Grönköping. Vi kan nog gå till vänster på det som förr kallades ”orätt trottoar” och förstår också att bilen ska stanna när en polisman sträcker upp handen.

Men hur många fotgängare går med omtanke över en gata? Och finns det en enda motorcyklist som alltid signalerar i gatukorsningarna? Nej!

Aftonbladets ”trafikspioner” bilade från Djurgården via Strandvägen in mot stadens centralare delar. Vid Nordiska kompaniets stora entré fastnade man en stund eftersom en privatbilist fått för sig att han skulle vända mitt i trafiken istället för att åka runt ett kvarter. Dessutom sneddade en äldre dam med en liten flicka ut på körbanan utan att se sig om: De skulle titta på leksakerna i fönstret. Och händer det då något är det vanligtvis den drumliga bilförarens fel. Sa bilföraren (bittert?).

I Hamngatsbacken tvingar refugen ofta en stor bil för nära trottoarkanten, lika illa är det vid refugen i Arsenalsgatan åt Berzelii park till. Enligt illustrationen verkar polisen och chaufförerna dock uppleva framkomligheten olika.

Ett stycke uppåt Drottninggatan stod bilarna i sicksack vid trottoarkanterna, och utanför Paul U Bergströms stora affärshus blev det stopp. Bussen kunde inte komma förbi en bil som en gentlemannachaufför behagat ställa i sned vinkel mot trottoarkanten. Och polisen verkade bara ha tid för karusellen i gatukorsningen vid Kungsgatan.

Härnäst rusade en motorcyklist i full fart fram i hörnet av Drottninggatan och Kammakargatan (till höger!). Men numera har polisen också motorcyklar. År 1924 köpte Stockholms stad tre stycken motorcyklar med sidovagn som polisen skulle använda för att kontrollera hastigheten hos motorfordon inom staden. Personalen på dessa motorcyklar fick öknamnet ”jagare”, och lär ibland ha anställt riktig jakt på motorcyklister. Särskilt givande kunde det vara längs Sturevägen och Strandvägen, speciellt om det var vackert väder så att fästmörna fanns med i ”bönholken”.

Aftonbladet testade även att vara fotgängare – och noterade att markiserna sitter alldeles för lågt, samt irriterade sig på kastade bananskal. Värst var en herre som envisades med att låta spetsen på käppen han höll under armen peta på förbipasserandes ögon, näsa, mun eller andra kroppsdelar när han lutade sig närmare skyltfönstren.

I stadens utkanter var gatorna bredare och trafiken inte så tät. Trafikhindren där var mest vilt kringspringande småbarn och bollspelande juniorfotbollslag, som helt negligerade bilarna och ansåg att fotgängare egentligen inte hade på ”deras plan” att göra.

Och gatunämnden har ju annars lätt för att stänga av gator, ansåg åtminstone den bilkörande trafikspionen, och tillfogade bittert(?): ”helst några hus bortom gatukorsningen, så att man måste köra in en bit innan man kan se att gatan är avstängd.”