När man talar om Stockholmsutställningar brukar det handla om 1897 och 1930. 1909 års utställning var mindre och hade enbart svenska deltagare. Den anordnades av Svenska Slöjdföreningen (idag Svensk Form) och pågick 4 juni till 30 september.
Från 4 augusti och en månad framåt gjorde 1909 års storstrejk att både spårvagnar och ångfärjetrafik ställdes in. Ändå samlade utställningen över 750.000 besökare – men det berodde troligen mest på det nöjesfält som byggts upp.
”Allmänna Svenska utställningen för konsthandtverk och konstindustri 1909″ kallades i dagligt tal ”Konstindustriutställningen” – eller ”den vita staden”, på grund av att de flesta av byggnaderna var vita. Eftersom de var tillfälliga var de enkelt byggda, med väggar av plank, överspända av väv med ett skikt av gips och kalkbruk.
Liksom 1897 höll man alltså till på Djurgården, närmare bestämt i Frisens park vid Biskopsudden. (OBS att pilen på kartan pekar norrut, vilket här är snett neråt.)
Och även denna gång var Ferdinand Boberg huvudarkitekt. Han ritade allt – från utställningskatalogen till den pompösa arkitekturen med fontäner, kaskader, torn och arkader. Allt var hållet i en ljus, nästan vit färgskala.
Särskilt iögonfallande var den halvrunda restaurangen ”Bispen” med utsikt över Stockholms inlopp. Bobergs takarrangemang med 100-tals glödlampor i den stora restaurangen väckte uppseende. Elektriciteten var den nya, rena energin.
Ingen av huvudstadens tidigare utställningar hade haft något nöjesfält, men 1909 var nöjesavdelningen ingenting mindre än ett helt Tivoli, med teatrar och dansbanor.
Där fanns allt man kunde begära, från rutschtornet till det rörliga panoramat (framrullande scenbild) som visade den amerikanska staden Johnstowns förstörelse genom en översvämning 1889.
Här kunde man åka vattenrutschbana, låta sig skrämmas i Spökslottet och förfriska sig på ”det roterande kafeet”. Ute på vattnet låg den blomstersmyckade Musikgalären, som efter en allmän tävlan döptes till ”Grannlåten”.
Där spelade en orkester medan gondoler, förda av från Italien importerade ”riktiga gondoljärer” stilla gled fram med svärmande par. Gondolerna fanns med på många vykort från utställningen – ibland inkopierade.
Filmen nedan visar en färjefärd från Nybron till utställningen och en rundtur bland rutschtorn, klocktorn, kaskader, musikgalär, gondoler och Landskapsmarknaden med bohuslänska fiolspelare.
Offentlig sällskapsdans hade länge varit förbjuden i Sverige och var absolut inget för ”fint folk”. Men nu blev dansbanan nöjesavdelningens största framgång, med 272 000 besökare. För 10 öre per dans kunde man bland annat dansa senaste modedansen från Amerika: Bostonvals – till en trio under ledning av den så kallade ”bostonkungen” Theodor Pinet (från Närke). Att olika samhällsklasser möttes på dansgolvet väckte uppståndelse: DN rapporterade: ”Prins Eugen sågs i fredags dansa”.
Ovanför dansbanan låg Spaljerestaurangen med kafé och ölservering, flankerad av en brevkortskiosk och Camera obscura. Bakom restaurangen låg Konstiga utställningen, som lockade 72.000 besökare, trots att ingen tidning egentligen kunnat beskriva innehållet.
Men SvD kallar den för ”en ganska lyckad parodi på konstutställningen”, med bland annat en ”herrumsmöbel med badkar, vilplats, äggkläckningsmaskin (för frukosten), husapotek, likörbibliotek, klocka, spisel, klädskåp och vilsoffa.” ”Jungfruns möbel” innehöll spis, isskåp, telefon, byrå, köksträdgård samt ”skrivplats för litterära försök”.
Strax intill Spaljerestaurangen låg lilla Våffelbruket och Spökslottet med Vita frun, rasslande rustningar, skelett i en fängelsehåla samt världens ilsknaste katt. Bortom Spökslottet låg Cinematografen och nere vid stranden fanns en hel liten italiensk avdelning: Tavernan med svenskitalienska servitriser, gondoljärerna samt skulptören Moretti, som för 15 kr modellerade av besökarna.
Vattenrutschbanan nere vid vattnet lockade 110.000 nöjeslystna, trots att man riskerade att bli blöt. I konkurrerande rutschtornet åkte 120.000 på en korkskruvsformad bana av armerad betong.
På andra sidan Konstindustriutställningen låg Landsmarknaden. Förutom landskapshusen fanns där karamellstånd och cigarrkiosker, gästgiveri, skjutbana, lustiga huset, två dansbanor och mycket annat. Det var här Döderhultaren fick sitt genombrott.
I raden av landskapspaviljonger låg alltså Lustiga huset, där ett helt rum hade byggts uppochner med en riktig kakelugn i taket. SvD rapporterar att åtminstone en gammal tant lär ha svimmat av chocken när hon gick in. Lustiga huset lockade 210.000 besökare och Gröna Lund kan sägas ha blivit utkonkurrerat den sommaren. När man 1916 slog upp sina portar i ny regi hade man skaffat en spiralrutschbana och året därpå fanns där även ett Lustigt hus.
En annan nyhet på utställningen var familjevillorna. Bara några år tidigare hade Stockholms stad börjat köpa mark utanför den gamla stadsgränsen: i Enskede, Äppelviken och Alvik. Där ville man ”hjälpa ekonomiskt mindre väl situerade till ett eget hem”, och tomterna såldes inte, utan uppläts mot så kallad tomträtt med låg årsavgift.
Ett av husen på utställningen var ”Enskedestugan” med två rum och kök. Betalningsvillkoren var mycket förmånliga, det skulle kosta lika mycket att bo där som att hyra ett rum och kök i en bostadskasern i stan. Det krävdes dock en insats på ca 1000 kronor. Enskedestugor finns fortfarande kvar i Enskede Trädgårdsstad, eller Gamla Enskede, även om de oftast är rejält tillbyggda.
Utställningens stora lotteri. hade som högsta vinst en arkitektritad och fullt inredd villa med tomt i Storängen i Nacka. Villan kallades Lotterivillan och var för tiden mycket modern, med sitt mörkbruna yttre och värmeledningar i alla sju rummen samt i kök och badrum. Dessutom var hela villan stilfullt möblerad av Nordiska Kompaniet (NK). Vinnaren av lotteriet blev ingenjören P.A. Broman som flyttade in i villan då den efter utställningens slut flyttades till Storängens strandväg 4, där den står kvar än idag, om än rödmålad.
Den sista utställningsdagen skriver DN att kommissariatet begärde polisförstärkning för att undvika ”suvenirraseriet” efter 1897 års utställning, då den sista aftonens publik ”rövat tusentals illuminationslampor, glas och porslin samt ljus skyltar och krukor.”
Nationalmuseum fick dock en storartad gåva när Nordiska kompaniet (NK) skänkte hela ”Bobergska praktsalongen” som de skapat till Konstindustriutställningen, med möbler och allt. Värde 50 000, inklusive Bobergska gobelängen ”Begravning i Leksand” från Thyra Grafström ateljé på NK. Muséet hoppades få plats med rummet i oförändrat skick, trots sin stora platsbrist.
Efter diskussioner kom man fram till att det inte var möjligt att bevara delar av utställningen på Djurgården, men musikpaviljongen flyttades till Hälsinge regementes park i Gävle och Lustiga huset såldes till Kristianias (dvs Oslos) tivoli.
Och när alla skulder var betalda fanns ett överskott på 200.000 kronor som tillföll Slöjdföreningen.
1800- och 1900-talets Stockholmsutställningar:
