En av de drivande i insamlingen till ”Polisens dotter” Maria, vars far dött i tjänsten på Maria polisstation, sägs ha varit konstapel P A E Andersson, gemenligen kallad ”Spisrakan”. Om honom berättas många historier.

Journalisten Thorleif Hellbom tillhörde en gång slynglarna nere i Hornstull och har berättat hur ropen där skallade:

Hets, hets, Spisrakan kommer!

Per August Emanuel Andersson föddes 1882 och tjänstgjorde i Maria, andra distriktet med kvarter på Rosenlundsgatan, från 1907 till långt in på 30-talet utan att någonsin bli befordrad.

Ingen polis var längre än han, trots att Stockholm hade Sveriges längsta poliser, och ingen var heller så rak i ryggen. Spisrakan var helnykterist, fast det påstås att han supit i sin ungdom, och förutom slynglar jagade han fyllegubbar, som hårdhänt kastades in i ”Gröna buren” – distriktets filialfinka i Hornstull.

På övervåningen i samma hus höll Frälsningsarméns fjärde kår till, och senare byggdes här ett av de första funkishusen, med biografen Flamman.

Spisrakan har fått evigt liv i flera böcker av Erik Asklund, stockholmsskildraren från västra Södermalm som kände varje sten från Långholmen till Zinkensdamms berg och Tantolunden. Han berättar att bylingarna Bus-Fasan och Spisrakan här härskade över ölbusar, lumpsamlare, hembrännargubbar och obstinata arbetarkärringar. Bus-Fasan var den mest fruktade, Spisrakan kallades så eftersom han alltid gick beväpnad med en spisraka som han krafsade med bakom bakom pannor och tvättgrytor i källarna för att se om där stod nån mäsk på jäsning, eller kanske rentav en droppande destilleringsapparat.

I ”Ljuva barndomstid” har Irja Browallius en annan teori kring öknamnet: Spisrakan, ”en hygglig man med lite lång näsa” hade kommit upp i Skinnarviksbergen och själv släckt den valborgsmässoeld som ungarna dragit ihop, trots att det inte haft tillstånd. Han hade sprungit fram och tillbaka med stora spannar vatten och varit mycket upprörd. Slutligen hade han rakat ut elden och skrikit åt de kringstående: ”Ni håller ihop era jäklar!” Det var förmodligen då han fick sitt öknamn, stackars karl, menade åtminstone en bildad dam som råkade vara närvarande.

Eller så berodde det helt enkelt på att han var så rak i ryggen att det såg ut som om han nästan skulle gå av eller åtminstone ramla baklänges.

Historierna om Spisrakan är många, och kanske inte alltid riktigt sanna. Bland annat ska ett par starka karlar ha kastat honom över en mur och någon en gång stängt in honom i en sandbox på Adolf Fredriks torg. Riksbekant blev han då han förnöjde sig med en nattfjäril i köket på Brännkyrkagatan medan frun sov inne i kammaren. När han inte ville betala blev det ett helsikes liv som väckte hela huset. Om detta skrev skandalblaskan Fäderneslandet en vers.

Åtminstone en annan visa lär också ha blivit tryckt:

Från Ringen till Tanto/gick hetsvilda jakten/
men Rakan fick tji/och som minne av jakten/
ett benbrott som tvinga´n/att nedlägga makten.

Spisrakan tycks så helt ha gått upp i sin uppgift som ordningens upprätthållare att han ibland blev nästan löjlig. Det är troligen därför historierna om hans missöden ofta berättas med viss skadeglädje.

På stationen vid Rosenlundsgatan ägnade han sina lediga stunder åt att lägga upp ett arkiv, där han samlade på stora och små händelser från distriktet. På arkivskåpet satte han upp en skylt med sitt porträtt och texten: ”Detta arkiv är upprättat av P A E Andersson”. När han många år senare fick medalj för lång och trogen tjänst lät han fotografera den och klistrade in den på porträttet. Hans arkiv kom på avvägar när Maria polisstation gick upp i Södermalm.

Fortfarande talar många poliser med aktning om hans insatser när det gällde ”Polisens dotter”. 1914 blev en ung polisman ihjälkörd nära polisstationen. Strax efteråt födde hans hustru en dotter, och Spisrakan lär ha tagit initiativet till att skapa den fond som svarade för flickans försörjning under hennes uppväxt.

På Maria polisstation döptes flickan till Maria i närvaro av alla konstaplarna. Här kan man läsa mera om det.

Spisrakan var över huvud taget mycket för insamlingar. Långt efter pensionen brukade han komma in på stationen, mycket elegant i sin päls med persiankrage. Då frågade han alltid om det fanns några insamlingslistor på gång, om det var nån som skulle gifta sig eller fylla år. Sedan skrev han på. Om kommissarien hade gett en tia gav Spisrakan elva kronor, hade kommissarien givit en femma så gav han fem och femtio. Han ansåg att han var den bäste polisen i Stockholm.

1937 var Per August Emanuel Andersson 55 år och gick i pension från sin tjänst som ordinarie poliskonstapel i andra distriktet på Södermalm i Stockholm. Därefter ägnade han sig åt vicevärdskap och arbetet i nykterhetslogen.

Men framför allt ägnade han sig åt sin kolonistuga, som låg mellan Nybodahemmet och Midsommarkransens folkskola. Först hade han bara en liten redskapsbod på sin kolonilott, men småningom byggde han sig en stuga i fjällpanel – precis som Högloftet på Skansen, sa folk. Hans odlingar var de finaste på området, han fick upprepade gånger pris för detta och han var den självklare ordföranden i ”Koloniföreningen Årsta u p a” i mer än 25 år.

Den 20 april 1938, samma år som han tilldelades förbundets förtjänstmedalj i guld, fanns han på förstasidan i Dagens Nyheter under rubriken ”Kolonirörelsen går mot sin förgängelse”. Artikeln var signerad av då nyanställde, sedermera välkände kåsören Red Top.

Det handlade om att staden ville ta tillbaka mark från kolonierna för att använda till andra ändamål, och kolonisterna vill ha betalt för sin jord, som det lagt mycken odlingsmöda på. 200 kr per kolonilott ville man ha, och detta hade man kämpat för sedan 1923.

Nu var kolonierna Stora Iris, Linnea och Åkeshov uppsagda, och Hammarby väntades snart följa. Stämningen bland de 5-600 kolonister som inom den närmaste framtiden riskerade att bli av med sina ställen var på kokpunkten.

”Det värsta är att det är så svårt att få besked”, sa ordförande Andersson.

På hösten 1949 blev förbundssekreteraren sjuk och en vicesekreterare som trädde till slog larm om att räkenskaperna verkade underliga. En opartisk revisor tillsattes. Därefter står det bara i årsberättelsen: ”Den 9 januari ingav P A E Andersson en skrivelse, där han avsade sig alla sina uppdrag i förbundet”.

Det såg ut som om 1435 kronor och 45 öre hade försvunnit under en period av tre år. Men revisorn frikände Spisrakan och yttrade att det var ”icke någon medveten förskingring från P A E Anderssons sida utan har uppstått genom felaktig bokföring”.

Spisrakan fick – eller accepterade – dock aldrig mer någon förtroendepost inom kolonistugerörelsen. Han dog tre år senare och i förbundets årsberättelse fick han full upprättelse:

Måndagen den 29 december 1952 gick en av koloniträdgårdsrörelsens märkesmän ur tiden, då avled Stockholmskretsens ordförande P A E Andersson. Denne särpräglade man hade både en yttre och inre resning. Inget tycktes för honom vara omöjligt, allt han företog sig utfördes med äkta småländsk envishet och handlingskraft.