Hösten 1933 kåserade DNs signatur ”Kråkberg” (som egentligen hette Erik Malmström) om en rundtur i Stockholm med sightseeingbåt tillsammans med 20åriga ”Miss Violet från Chicago”. Kostnad: 3 kronor.

Båten startade från Skeppsholmsbron med 17 passagerare ombord – engelsmän, amerikaner och danskar samt en skåning. På Strömmen susade man fram under Norrbro, Riksbron, Vasabron och Järnvägsbron ut på Riddarfjärden.

Där låg Strömbadet, Stockholms första stora flytande kallbadhus, och passagerarna upptäckte snabbt att det skulle ha behövts ”vadderade näsknäppor” som skydd mot lukten. Kråkberg berättade att badet ”vid uppström innehåller endast en obetydlig mängd vatten, resten är baciller”.

Tre år senare: 1936 revs Strömbadet slutligen, och då hade bassängerna i två år varit avstängda med hönsnät, och experter länge beskrivit Strömmen som »en enda kloak» (se illustration ur SvD årsbok). Dessutom var den stora träkonstruktionen från 1884 i dåligt skick och dess tinnar och torn ansågs förfula utsikten över fjärden och Stadshuset, som efter många förseningar äntligen kunnat invigas år 1923.

Båtfärden fortsatte under Stadshusbron och upp i Klara sjö. Två randiga patienter på Serafen vinkade vänligt och Violet fick veta att detta var ett stort och fint sjukhus:

”Om man sätter ett kycklingben i halsen kan man gå in på Serafens poliklinik och få det bortopererat för två kronor. På Sabbatsberg en bit längre bort kan man få hjärtat bortopererat ur kroppen och grundligt omsett på 10-15 minuter, men det är förstås lite dyrare.”

Kråkberg berättade också att sjukhuset leddes av den berömde professor Israel Holmgren, som ägde en skotsk fårhund, också ”mycket berömd och ovanligt lurvig”.

Nio år senare: År 1942 skrev Holmgren boken Nazisthelvetet – och blev dömd till fängelse för att bryta mot den svenska neutraliteten. Småningom blev han dock benådad – och gav ut exakt samma bok igen, nu med titeln Nazistparadiset, och utan påföljd. Men då hade det färstås hunnit bli 1943, tyskarna verkade inte längre oövervinnerliga och uppgifterna i Holmgrens bok hade slutligen nått ut till tidningarna.

Färden 1933 fortsatte under Kungsbron ut i Barnhusviken. Man beundrade Centralbangården, Separators verkstäder och skrothögarna kring Atlas och underhölls av fem grabbar som stod på stranden och pulade knat (kastade sten) på en literflaska som flöt mitt i farleden med uppsträckt hals.

Vid Karlbergs slott beundrade Violet de små söta kadetterna, varpå Kråkberg lovade att presentera henne för en av de riktiga kadettofficerarna på Karlberg:

”När han kommer in på morgnarna och inspekterar äldre kursen av statarna så blinkar han med ena ögat, och då hoppar alla järnsängarna upp på gavlarna så det smäller i stålbottnarna. Skulle han möta dig så skulle han smälla ihop klackarna och titta på dig så att hatten blåste av dig.”

Under Karlbergsbron bar det av vidare ut i Ulvsundasjön, man tittade på Hornsbergs bryggerier och funkishusen på Kristineberg, rundade udden och seglade upp mot Tranebergsbron, som var under byggnad.

”Vem bygger den här fina bron?” frågade Violet och fick svaret: ”Naturligtvis en svensk ingenjör – vi har ju just sett att de haft en del smärre broar att öva sig på innan de klämde på med detta stora bygge.” Och så tog alla passagerarna kort av bron – utom en liten engelsman som sög på mustascherna och muttrade att det var i alla fall tyskar som levererade de stora balkarna.

Ett år senare: I augusti 1934 invigdes Tranebergsbron mellan Stockholms innerstad och Västerort – i modern tid trafikerad av fotgängare, cyklister och bilar samt tunnelbanans gröna linje mot Hässelby.

Till Liljeholmsbron nådde sightseeingbåten alldeles lagom för att se trafiken stoppa upp och den nya bron stegra sig för att släppa fram en Svea-båt på väg mot Hammarbyslussen.

Den första klaffbron över Liljeholmsviken invigdes 1928 och utökades den 15 maj 1954 med en östlig brodel med samma utseende.

Vi gjorde en gir nedåt Årsta holmar och beundrade de höga vassarna på Eriksdalsstranden samt mängden av motorbåtar. Enligt Kråkberg gick det i Stockholm en mahognymotorbåt ungefär på var tredje person, ”fast det kan man inte se i deklarationen”.

Och så dök båten in i Hammarbyslussen – förbindelsen mellan Årstaviken i Mälaren och Hammarby sjö som är en del av Östersjön. Den knep igen käften bakom oss som en jättestor råttfälla. Över barriären högt däruppe hängde ett par gubbar, som visslade och vinkade åt Violet:

”Hej svejs lilla hjärtat!” sa den ene, men kompisen drog honom i axeln och sa: ”Du, aktare, det är en mara. Hon kan stämma dig på brutet äktenskapslöfte.” Violet tog fram kameran och knäppte gossarna, och så kastade en slängkyss till dem med sin vita handske.

Efter slussningen passerades Danviken, mest känd för Danvikens hospital, vars namn en tid var synonymt med vad man då kallade “dårhus”. Mitt emot ligger Waldemarsudde, där prins Eugen bodde fram till sin död 1947. Därefter blev Prins Eugens Waldemarsudde ett konstmuseum som visar prinsens egen konst, hans konstsamling samt flera tillfälliga utställningar varje år.

På väg ut mot Fjäderholmarna såg Violet en båt hon ansåg förtjusande: nånting mitt emellan koster och Roslagsskuta. Skepparn stod till rors i en liten lekstuga på akterdäck, för fönstren fladdrade rosiga gardiner i höstbrisen och på båda sidor om kompasslådan stod det blommande eldröda pelargonor. På lastrumsluckan spisade en fet katt strömming och på en fällstol akter om masten satt skepparns fru och stickade en jumper av blått garn. Ur plåtröret till skansen steg en tunn och grå rök, kaffepannan puttrade och drog på torra björkvedsträn i spisen.

Violet ville absolut ta kort, men det ville inte frun på ”Bertha” av Borgholm. Hon gömde sig bakom masten. En sjömansbrud poserar inte för turister.

Den elake engelsmannen stoppade halva mustaschen i munnen, ryckte på axlarna och muttrade att det antagligen inte var sin fru skepparn hade ombord. Sånt var inte ovanligt på husbåtarna i Norfolk.

Båten svängde babord, lämnade Thielska galleriet bakom sig och snodde in i Djurgårdsbrunnsviken. Änderna hoppade som korkar i svallvågorna, och på den grusade sandgången promenerade en distingerad herre i grå flanellkostym. Resebyråns guide informerade detaljerat om en vit motorbåt som gjorde 30 knop och på sin tid tillhörde tändstickskungen Ivar Kreuger, liksom den lilla mahognybåten längre bort.

Slutligen kilade resebyråns motorbåt iväg under Skeppsholmsbron och stötte slutligen sin breda abborrnos mot bryggan nedanför Nationalmuseum.

Sightseeingen var över.