Lindholmen är en liten ö i Mälaren sydväst om Stora Essingen. Sommartid kan man här se kråkslott och lusthus skymta förbi i grönskan. Här har funnits mer eller mindre hemliga ordnar, Bellman har sjungit, konstnärer och akrobater tränat, och en hovurmakare låtit uppföra hus och plantera träd. Bilden visar Lindholmens lusthus vintertid, av Holger.Ellgaard 2010, (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons.

I juli 1982 utforskade DNs På Stan ön, som då arrenderades av Stockholms frisksportarklubb. De roddes ut av en av klubbens stöttepelare, som visade runt och berättade att han rest runt hela världen, men ingenstans hittat maken till plats.

Stockholms frisksportarklubb bildades 1933 av några arbetargrabbar som ville ha ett alternativ till Frisksportförbundet. Från 1935 hyrde de Lindholmen, där husen i början var förfallna och ogräset växte högt. Det fanns varken tid för träning eller rekreation – och sen kom kriget och beredskapen. Först på 70-talet hade man fått riktig fason på husen.

Allt betaldes ur egen ficka. WC och varmvatten satsade man inte på, och sen isen ett år tagit den gamla ångbåtsbryggan brydde man sig inte om att bygga någon ny. Man hade inget emot gäster, men ville gärna slippa en invasion.

Alla husen på ön var byggda i slutet av 1800-talet. Vid västra udden låg lusthuset, som förr var punsch- och toddyveranda. 1982 drack man kaffe där efter morrondoppet, innan man rodde in till jobbet i stan. Längst ut på östra udden stod Stockholms troligen originellaste torrdass, som en gång varit med på Stockholmsutställningen 1897 – då inte som dass, utan monter för Linderoths ur.

I slutet av 1800-talet köpte nämligen hovurmakare Linderoth ön. Det var han som lät bygga alla husen, i det stora bodde han själv med sin familj, övriga var avsedda för gäster och tjänstefolk.

1984 hade konstnären och fd akrobaten Bengt Alwo haft sommarnöje i stora huset i 44 år, och DN besökte ”Lindholmens siste balanskonstnär”.

Han hade kommit till ön för första gången sommaren 1939 tillsammans med sina två yngre bröder. Brödernas efternamn var egentligen Johansson, men de hade tagit artistnamnet Alwo efter mellanbroderns andranamn Alvar. Mellanbroderns förstanamn var Felix, och han skulle senare bli mest känd för att tillsammans med Povel Ramel ha bildat KNÄPPUPP AB, med inspiration från amerikansk crazy-humor. Povel har berättat att han själv fick ta hand om det roliga, medan Felix tog det tråkiga – exempelvis bruna kuvert.

Bröderna Alwo kom till Lindholmen eftersom ön var utarrenderad till frisksportarklubben, och under krigssomrarna blev den en plantskola för den tidens luftakrobater. Av 40 killar blev nog hälften proffs, säger Bengt. Flickor fick inte vara med.

Bröderna la här grunden till en femtonårig karriär som trapetskonstnärer, som i folkparkerna enligt uppgift drog mera publik än Sigge Fürst och Hjördis Pettersson. Bengt uppträdde också som ormtjusare och steppdansör. Samt tecknade och skrev schlagers.

Men även andra artister umgicks och tränade på holmen, däribland Jussi Björling och Adolf Jahr som kunde komma seglande från sitt hem på Stora Essingen.

I mitten av 50-talet kom TV och färgfilm, och intresset för estradunderhållning avtog. Bengt hade vid sidan om sina uppträdanden gjort snabbteckningar av publiken, och nu blev han konstnär, med Lindholmen som favoritmotiv. Den nya generationen frisksportare förstod han sig inte på: ”De bollar ju bara med döda vikter, vi gjorde något vettigt med våra muskler: Bollade med varandra och hade en härlig tid.” Sa den siste kvarvarande av den äldre skolan. Och sammanfattade:

Jag har inte blivit särskilt rik på mitt artisteri, men jag har hela tiden fått göra det jag allra helst velat.

Lindholmen har en spännande historia. En del källor hävdar att det var här mordet på Gustav III planerades och att Anckarström och hans sammansvurna spelade tärning om vem som skulle skjuta kungen.

Det man vet är att ön på 1700-talet var ett populärt utflyktsmål för stockholmarna. I augusti 1772 gjorde Gustav III en statskupp och införde enväldet, och 1776 bildade den innersta kärnan av de kungatrogna ett hemligt sällskap – Augusti-Bröderna.

Man träffades tre gånger om året: på Gustav III:s födelsedag den 24 januari, vid hans namnsdag 6 juni, och på revolutionsdagen den 19 augusti, ordensdagen. Bellman var en av centralgestalterna i sällskapet. Han var ju också beroende av kungens ynnest och skrev många hyllningsdikter till majestätet.

Mellan 1776 och 1808 höll sällskapet till på Lindholmen, som man kungen till ära döpte om till Wasaholmen. Som dopgåva fästes ett ordenssvärd i en sten på holmens nordvästra udde. Efter Gustav IV Adolfs avsättning upplöstes verksamheten.

Tjugo år senare kom ett nytt ordenssällskap till ön – Svea Orden. De hade inga hemligheter, och stockholmarna brukade från stränderna beundra fyrverkerierna vid ”ordensflottans” hemkomst på kvällen. ”Att leva svearna” betydde att rumla om riktigt ordentligt. 1836 fick Svea Orden arrandera ön på 50 år mot årligt arrende av fyra kappar säd, hälften råd o hälften korn. Man döpte nu om ön till Sveaholmen.

Men det blev inte så många möten här, möjligen för att ångbåten gjorde det möjligt att bekvämt åka längre ut i skärgården. Den sista ordensfesten firades 1877.

Några år senare köptes ön av Johan G Linderoth, en av Stockholms mest ansedda män, som 1871 efter fadern övertagit firman G W Linderoth på Drottninggatan 28 – mest känd för Lindroths kalenderur.

Köpet var ”för all framtid” och Linderoth återgav holmen namnet Lindholmen, eftersom det var så likt hans eget. För att få med hela sitt namn kallade han dessutom de intilliggande små kobbarna för E-holmen och Rotholmen.

Det var nu villorna byggdes, vägar anlades, och ett träd av varje art i Sverige planterades. Lindholmen blev en verklig pärla i Mälaren, skildrat i glödande färger i Svenska hem 1915. På somrarna samlades man till festligheter med mat, dryck och fyrverkerier – och precis som 60 år tidigare stod folk längs stränderna och såg på.

Snart blev Linderoth dock så rik att han kunde köpa ett större sommarställe, och hans intresse för Lindholmen svalnade. 1924 dog han, tio år senare lät änkan och adoptivsonen utarrendera Lindholmen till Stockholms frisksportarklubb.

På Linderoths tid var lusthuset en punsch- och toddyveranda, där gubbarna på kvällen satt och rökte cigarr och såg ut över Mälaren. Intill verandan finns fortfarande de två minnessymbolerna i järn kvar, precis som på teckningen ovan från ”Gamla Stockholm” 1882.

Från 1934 arrenderade Stockholms frisksportarklubb ön av familjen Linderoth och efterföljande ägare. När Stockholms kommun förvärvade Vinterviken 1973 ingick holmarna, och 1989 sades slutligen avtalet med frisksportarklubben upp. Tanken var att ön skulle vara tillgänglig för allmänheten och den förvaltades från 2000 av föreningen Fritidsgården Klubbensborg.

2022 förvärvades Lindholmen av Lindholmens Vänner AB, som förvaltar och renoverar husen. Man får inte bo permanent på ön, vatten och avlopp saknas fortfarande, och det vackra utedasset brändes ner på 1980-talet, men sommarvillorna som Linderoth lät uppföra på 1880-talet finns kvar.

Den ståtliga Urmakarvillan är tillbyggd tre gånger och har grönmålad fasad med snickerier i rött. Östra villan är med sina fem rum störst och har rödmålad sockel och ljusgrön fasad. Strandvillan har två rum och en vindsvåning, rödmålad fasad och snickerier i rött, guldockra och grönt.

Kastellet är det minsta huset, ligger på öns högsta punkt och har en mycket originell fasad målad i rött med gråvita snickerier och prydnadsgavlar i holländsk barock.

Husen hyrs ut till privatpersoner, företag och föreningar. I juni planeras för andra gången ett byggnadsvårdsläger med fokus på fönsterrenovering.