Så skriver DN i maj 1916, och beskriver nostalgiskt några ur ”det gamla gardet”, med teckningar.

”Halta Bergström”, även kallad ”Klas med kryckan” var damernas skräck och polisens svurne fiende. Ingen vet varifrån han kom, men han var från början skomakare – tills han insett att han var för frihetsälskande för det yrket. Vid 54 års ålder hade han redan i åratal hoppat omkring på sin krycka, oftast utan rock och med en galosch på den ofärdiga foten. Han anträffades säkrast vid Blanch eller Norrbro, men var egentligen inte så bofast nånstans.

Han var stockholmsgatornas stortiggare och inte så lite fräck om han inte fick sin begärda slant. Han ville gärna att det skulle talas om honom, förr i världen älskade han därför att spela apa på Hötorget.

Det berättas också att när han en gång tyckte att det pratades för lite om honom beslöt han sig för ett publikt självmordsförsök i Norrström, och klängde därför under stora åthävor över barriären.

När polisen fick tag i honom gav han inte upp sina planer – förrän en polis kom på att man helt enkelt skulle lämna honom åt hans öde. Och där hängde ”Klas med kryckan” på andra sidan barriären utan att någon såg det dramatiska i situationen. Till slut var han tvungen att snöpligen klättra tillbaka, muttrande något fult om ”bylingen”.

Ibland blev han tagen för lösdriveri, men annars kunde man träffa på honom på stan alla tider på dygnet. Favoritnöjet var att på kvällarna skrämma unga damer, varpå han skrattade belåtet långt ner i magen. Sen tog han sig en lur i någon lämplig port i väntan på den nya dagen.

Vegesack hade i år och dag hållit till på Gustaf Adolfs torg med sin eviga slokhatt neddragen över ögonbrynen och uppslagen rockkrage.

Han har säkert aldrig gjort någon människa förnär, eller varit pockande, utan fått hjälp av sina ”vänner i viken”. Han hade varit skrivare innan han övergick till att mest syssla med att flytta några tändsticksaskar från den ena fickan till den andra, eller med stor omsorg vika ett papper på tusen olika sätt.

Tidigare höll han mest till under Tornbergs klocka och saknade säkert gamla Rydberg, som låg i samma hus som uraffären innan det revs.

Vegesack rörde sig med en viss förnämitet, men trots namnet var han inte baron, även om en del tror det. När herr Norlander inte hittat annat sentimentalt inlägg till sina revyer hände det att han tog med Vegesack, som då själv besökte föreställningen och blev rörd av upphöjelsen.

”Kalle Vänster” var en gatans affärsman med kontoret på fickan. I 30 år gjorde han sin rond genom Stockholms gator med ett paket under armen, utan att någonsin titta åt höger. Möjligen var han drabbad av katatoni, vilket orsakar stela muskelrörelser.

Han tiggde inte, utan var ständigt ute för att sälja broscher, nålar och liknande till ett antal butiker. Men något prutande gick han aldrig med på.

Oftast gick han längs Drottninggatan när trafiken var som tätast, men egentligen hörde han hemma på Söder, främst Katarina och Blecktornsgränd. Han var alltid omgiven av pojkar som ibland ropade:

Har du hört en olycka på Söder? Kalle Vänster har tittat åt höger!

Egentligen hette han Eucharias Söderberg och blev så populär bland stockholmarna att det spreds många fantasifulla historier om honom: Att han var bror till en känd kyrkoherde, son till en rik grevinna på Södermalm, fil kand i konsthistoria, samt sinnesrubbad under försöken att läsa till präst.

Skalden Ekeblad var en vittberest och världsmedfaren man, som på senare år mest höll till på Drottninggatan neråt hörnet av Fredsgatan, utom de perioder när han enligt lösdriverilagen tagits om hand av staten.

Han erbjöd en tidning eller sin senaste visa, som kunde handla om honom själv eller om dr Bratt, som han icke älskade. Hans uppträdande tydde på att han sett bättre dagar, och det stämmer.

Fadern hade tjänat stora pengar som så kallad gulaschbaron under hästjobberiets glansdagar, klädde sig som en greve och hade hästar och ekipage. Och sonen fick en egen liten ponny att rida på utmed Strandvägen, iklädd sammet och spetsar.

När hästhandlaren dog blev Ekeblad en rik arvtagare som reste utomlands och roade sig, drack champagne i Paris och hade egen teaterloge i Berlin. Men han hade aldrig lärt sig att räkna pengar så noga, och en dag var de slut.

När han på senare tid svepte en pilsner på något ölkafé i Klara i pausen mellan morgon- och kvällstidningarna kunde han ibland bli bitter. Han var ju ändå bara 45 år gammal.

Verser började han skriva för att fördriva tiden på försörjningsinrättningen, och fann att dikten något lindrade verklighetens tråkigheter.

”Byggmästare” Lindqvist tillbringade förmiddagarna på Vasabron, där han betraktade Helgeandsholmens riksbyggnader. Inget vet varför. Av elaka skolpojkar kallades han ”Kalle Bråttom” för att han efter avslutad ”tjänstgöring” var så snabb att traska iväg från bron.

En viss tid på dagen posterade gubben nämligen lika troget i Kungsträdgården, där han från en plats vid Carl XIIIs staty spejade nedåt gamla Dramaten.

Under betraktandet mumlade han ofta för sig själv, och det sades att han läste för de osaligas själar. Men när Jacobs tornur visade 1 kilade han iväg uppför Lantmäteribacken och försvann i den smala Koksgränden.

Han kallades allmänt för byggmästaren, och var kanske ett av offren för byggnadskrascherna i Vasastan för många många år sedan. En del sa att han stod på Vasabron för att sörja sin son som en gång drunknat där. Enligt andra uppgifter var det två döttrar som förolyckats.

Men Lindqvist hade inga barn, och det är tveksamt om han varit byggmästare. Det man vet är att han en gång med och murade vid riksdagshuset. Kanske var han bara en smula fjollig.

Kjörwitz var en mindre angenäm bekantskap när han nedhukad kom stultande, med en hand på ryggen och läderväska vid sidan. En gång i världen hade han sålt skor åt en skomakare på Söder, men när det blev för besvärligt övergick han till att sälja sylar.

Han höll mest till på Söder, men det hände att han vandrade iväg ända till Uppsala. Han var mycket stolt över sitt fina namn, men när stadsfiskalen i Uppsala frågade hur det stavas svarade han ilsket:

Tror du att jag har kommit hit till Uppsala för att lära dig att STAVA?

Han hade nämligen ingen respekt för polisen. Dessutom var han mycket besvärlig för personalen när han åker spårvagn, vilket han gjorde så ofta han kunde. Då skulle han ha hjälp såväl vid på- som avstigandet, annars blev det snäsor och bråk.

Och om polisen vill tala med honom lade han sig på rygg och slog omkring sig med sina käppar.

DN sammanfattar läget 1916:

De gamla originalen har under de senaste åren samlats till sina fäder, och de nyas originalitet består mestadels bara i att de saknar fast bostad och kanske varit häktade för lösdriveri nittio gånger.

Och det är ju inte värst originellt.