Författaren Harry Ahlberg fick fina recensioner men aldrig något stort genombrott – möjligen för att han inte beskrev Söders höjder som en idyll, utan som det var. Han föddes 1920 på Tavastgatan och hans pappa Gustaf tillhörde tullpackhuslaget i Stadsgården: Iförd svart skärmmössa och med sin bruna unicabox i näven försvann han med de andra farbröderna nedför Mariaberget tidigt om mornarna. Tills han dog i en blodsjukdom när Harry var fem.

Harry hann aldrig riktigt lära känna honom, men minns ”en mild far – kanske för att han var sjuk”. Han sattes på Maria barnkrubba medan mamman gick som hjälp i familj.

Nedan lossas smuggelsprit Stadsgårdshamnen efter ett stort spritbeslag1930, där tull och polis tog mer än 20000 liter sprit.

1944 debuterade Harry Ahlberg med novellsamlingen ”Söndag med hög hatt på”, där 24-åringen tecknar bilder från sin barndom och den skitiga verkstaden på Atlas Diesel, där han börjat jobba efter skolan. Förlaget beskrev den unge debutanten som ”påverkad av den amerikanska hårdkokta skolan”, någon kallade honom ”Hemingway på stockholmska”.

Debutboken fick fina recensioner och söndagsbilagorna började höra av sig om noveller. Men Harry ville se Amerika.

Av någon anledning kom han dock inte längre till Köpenhamn, där han sedan blev kvar resten av sitt liv, gifte sig med en danska och fick en son som småningom skulle bli kulturborgmästare i Köpenhamn.

Trots att han måste försörja sig på andra sätt och bodde i Köpenhamn fortsatte Ahlberg hela livet att skriva – mest om sin barndoms Söder och livet som arbetare, men även om Köpenhamn och Gotland, där han tillbringat barndomssomrarna hos mammans släkt.

När han som familjeförsörjare behövde ett yrke åkte familjen till Stockholm och Harry utbildade sig till väg- och vattenbyggnadsingenjör på Tekniska institutet vid Nybrogatan. Under studietiden arbetade han bland annat som lagerarbetare, trafikräknare och bokpackare till Boklotteriet.

Harry var alltså inte ”hemma” för att marknadsföra sig, delta i debatter, uppträda i radio/TV eller skriva recensioner. Men skrev gjorde han – mest om sin barndoms Söder på trettiotalet: Kattgränd och Tavastgatan, Adolf Fredriks torg och Maria gamla folkskola. Han berättade hur det var att gå i söndagsskola, syssla med skrotsamling och vedplockning, spela långkrock, fånga ödlor i Tanto och jumpa på Årstaviken.

Jag vill försöka beskriva hur det känns att krama snöbollen i handen.

Om de gamla trähusen vid Kattgränd skrev han: ”de luktade ruttet och mögligt. På gårdarna var det torrklosetter. Feta skalliga råttor promenerade fräckt och obekymrat omkring.”

Redan på 60-talet började Ahlberg glömmas bort som författare men fortsatte att skriva om sina olika arbeten, yrkesskador, olyckor, utslagningsmekanismer och stukade förhoppningar.

Men han berättade även ljusa minnen från träningslokaler och idrottsklubbar, exempelvis brottarklubben Athena, som han beskrivit som sitt andra hem. ”Falkens bana” från 1953 handlar om proffsboxaren ”Falken” Andersen som slår sig fram till framgång och ära, vilket kunde vara den enda vägen för en arbetargrabb – om han inte blev kriminell eller konstnär.

Att tala om hur människor levde då är viktigt för att förstå nuet.

Trots att han ju levde i Köpenhamn förblev Ahlberg djupt rotad i sin uppväxtmiljö på Söder och behöll ekenskisens söderdialekt hela livet. Den äkta – inte som den i ”Vårat gäng”, sa han själv. Han trivdes bra i Danmark, men: ”Ju längre jag lever i Danmark, desto svenskare känner jag mig.”

Och apropå Taubes grav på Maria kyrkogård: ”Taube i all ära, men jag förstår inte vad han har på Maria kyrkogård att göra, han hör ju hemma på västkusten. Här skulle jag vilja hitta den okände arbetarens grav.”

2014 dog Harry Ahlberg, 94 år gammal. Jan Mårtenson skrev: ”Han hade från början en personlig ton och behöll den in i det sista” och beskrev honom som den sanne anarkisten: I flera danska kommunalval kandiderade han med schäferhunden Ludvig i Kaerlighedspartiet. Harry godkändes av myndigheterna, men inte Ludvig.

Trots att hans böcker uppmärksammades nådde han alltså ingen stor publik. I en nyutgåva av boxningsromanen ”Falkens bana” står det i förordet: ”Denna roman tillägnas mina nio trofasta och anonyma läsare. Tack för ert stöd.”

När novellsamlingen ”Huset skall rivas” refuserats av Bonniers skickade Ahlberg istället en novell till BLM:s debutantnummer – under namnet Bertil Johansson. Och blev inte bara antagen – Bonniers meddelade också att de var intresserade av hans övriga produktion. Intresset svalnade dock när han avslöjade sin identitet.

Den historien använde Ahlberg i sitt skrivande. Bertil Johansson fick ge namn åt huvudpersonen i Ahlbergs nästa roman, ”Huset skall rivas” kom småningom ut på Tidens förlag. Och den sorglustiga historien om när han blev refuserad av Bonniers finns med i ”Boken och Bron” som kom 1990 och handlar om författarliv.