På femtiotalet visste alla barn att om man åt äppelkart kunde man få BARNFÖRLAMNING – liksom (kanske) om man lekte i lövhögar. Särskilt skrämmande var förstås att man inte visste orsaken och att det inte gick att förutse vem som skulle bli sjuk. Bara att det var mest barn, och de flesta kände någon drabbad.

Barnförlamning, eller polio, har funnits länge, men i slutet av 1800-talet blev viruset aggressivare, sjukdomen började gå i epidemier och i motsats till andra infektionssjukdomar ökade polion under det framväxande välfärdssamhället.

Långt senare kom man fram till att det ironiskt nog kunde bero på den förbättrade hygienen. Tidigare smittades nästan alla barn redan vid födseln – utan att bli sjuka, eftersom de då skyddas av antikroppar de fått från modern. Med renare miljö slog sjukdomen till senare under barnaåren – ofta med ohyggliga resultat.

Under 1900-talets första hälft drabbades Sverige av flera epidemier: 1912 samt under 1930-, 1940- och 1950-talen.

I Folksams hemförsäkring 1953 var ”husmor samt barn före skolåldern” försäkrade mot olycksfall – och barnförlamning.

Några möjliga botemedel(?)

Eftersom man inte kände till någon bot fanns det gott om idéer om vad som skulle kunna hjälpa. I januari 1910 fanns under rubriken ”Hvad är lifvet” en helsidesannons om Alfred Erikssons berömda elektriska apparater och magnetiska bälten, och hur de hjälpte mot både barnförlamning, tandvärk, huvudvärk, reumatism, ryggskott, håravfall och dålig mage.

Många tacksamma kunder tackade och beställde flera produkter till vänner och bekanta – eller sig själva, om de gamla ”mistat kraften”. En skorstensfejare i Norrtälje som varit liggande sedan den 19 maj 1906 skrev att ”hela staden jublade för att se mig ute och kunna gå”. Själv var han så glad att han tog sig en liten sång för att stärka lungorna.

I juli 1911 bildades en ”naturläkeförening” för att stödja ”inspektor Berg”, som inte fått sin annons införd i tidningen. Han erbjöd bot mot barnförlamning – och alla andra krämpor – med bad och tvättningar samt vegetarisk diet. Enligt andra annonser kunde daglig sköljning av näsa, mun och svalg med Stomatol hjälpa mot både polio och andra smittsamma sjukdomar.

Och sir Walter Scotts tidigaste minne från barndomen i början av 1700-talet sägs vara hur han låg insvept i skinnet av ett nyslaktat får medan en släkting drog en klocka över mattan för att få honom att följa efter. Det var en huskur mot den barnförlamning som gjort honom halt för livet.

Några drabbade

Under den sista polioepidemin och bara några år innan vaccinet kom drabbades en ung Stockholmsfamilj hårt. Hösten 1950 blev de unga makarna Drewitz förkylda, och hon skrattade åt hur hest det lät när hon pratade. Det visade sig vara barnförlamning och det skulle dröja innan hon ens kunde tala. Den enda ljusglimten var att den treårige sonen var frisk.

Moderns liv räddades i sista minuten genom att man skar upp luftstrupen, och armen kunde hon efter operation hjäpligt använda, men hon fortsatte att ha andningsbesvär. Fick hon hosta riskerade hon att kvävas, och en förkylning tvingade henne till respiratorvård. Familjefadern förblev förlamad i både armar och ben och behövde hjälp med allt.

Efter ett och ett halvt år kom de hem från sjukhuset. Fast hemma kunde de inte bo, lägenheten låg flera trappor upp och de klarade sig inte utan hjälp. Familjen flyttade till ”farmor” Helga, som var änka men fått bo kvar i makens tjänstebostad mot att hon tog hand om höns och smådjur på Smedby gård i Upplands Väsby.

Stugan hade ett rum och kök och var gammal och dragig – vilket var direkt farligt för någon med andningssvårigheter. Ved och lyse ingick, men för att få kontanter måste farmor gå bort och tvätta och städa. Invalidpensionen var sammanlagt 206 kr i månaden, plus barnbidrag. Paret tippade och drömde om en egen småstuga i Upplands Väsby.

Då startade DN en insamling. Och i april 1953 flyttade familjen, inklusive farmor in i egen villa, med centralvärme. Övervåningen var uthyrd och de själva bodde i fyra rum och kök (med elspis) på nedre botten. Man räknade med att hyran från den uthyrda lägenheten skulle räcka till eldning och omkostnader för huset. Det blev en ny artikel:

Ett problem dök dock upp när pensionsnämnden drog in pensionen, eftersom en del av insamlingssumman fanns kvar efter husköpet. Den var tänkt att ge ekonomisk trygghet, kanske specialistvård, men måste kanske istället användas för löpande utgifter.

Sedan kom vaccinet och 1965 vädjade Lennart Drewitz i tidningen:

Skydda er ni som kan! Sedan hösten 1950 är jag bunden vid rullstolen, med den enda trösten att det åtminstone inte beror på min egen försumlighet. Det fanns inget vaccin – då.

I februari 1968 dog 40-årige Lennart Drewitz, och i januari 1981 avled ”farmor” vid 89 års ålder. Sonen gifte sig i början av 80-talet och fick två barn – en pojke och en flicka.

De allra hårdast drabbade kunde inte ens andas själva. För att hjälpa dem att överleva uppfann Philip Drinker vid Harvarduniversitetet 1928 järnlungan. Den ursprungliga prototypen bestod av en lufttät järnlåda tillverkad av en lokal hantverkare samt två dammsugare, soffkuddar och några vagnar.

Lådan blev senare en cylinder, där endast patientens huvud stack ut. Där inne skapades ett undertryck, som ledde till att bröstkorgen vidgades så att luft drogs ner i luftvägarna. När undertrycket försvann andades patienten ut. Ljudet var högljutt.

Dianne Odell var troligen den som levt längst i en järnlunga. Hon var en av dem som inte klarade av att byta till den förbättrade så kallade Engströms-respiratorn som på 1950-talet utvecklades av svenske flygläkaren C G Engström. Dianne var tre år gammal när hon blev sjuk och tillbringade de kommande 58 åren i sin järnlunga, innan hon 2008 dog vid ett strömavbrott, 61 år gammal.

På sjukhuset hade hon i början sällskap av många andra barn i samma situation. Man satte deras apparater nära varann och de lekte genom att spotta på varann. ”Det var ju det enda vi kunde göra”.

När de flesta sjuka fick smidigare maskiner blev Dianne kvar i sin, på grund av sin skadade ryggrad. I början kunde hon andas på egen hand några timmar per dag, ibland åka rullstol utomhus en stund samt röra sin vänstra fot, men senare kunde apparaten bara stängas av några minuter i taget.

Med hjälp från en närbelägen skola lyckades hon ändå ta examen. Hon såg världen och besökarna med hjälp av järnlungans spegel och manövrerade telefon och TV genom att blåsa i ett rör. Med en röstaktiverad dator skrev hon en barnbok. Det tog 10 år och bokens budskap till ungdomar, speciellt funktionsnedsatta, är att de aldrig ska ge upp.

Dianne sköttes i alla år i hemmet av föräldrar, anhöriga och frivilliga hjälpkrafter. Företaget som skapat järnlungan och servade den blev småningom uppköpt och ingen åtog sig längre servicen. Dianne överlevde ändå strömavbrott både 1957 och 1974 genom att familjen pumpade för hand, och 1995 fick de en egen nödgenerator.

Men i maj 2008 blev det åter strömavbrott och den här gången dog Dianne Odell, trots familjens försök att rädda henne. En släkting berättar att hon blivit svagare de senaste månaderna, och nu orkade inte kroppen längre. Några månader tidigare hade en video spelats in med anledning av hennes 60-årsdag.

VACCIN!

Några år efter att barnförlamningen drabbade Dianne Odell och den svenska familjen Drewitz skrev DN:

Det nya amerikanska vaccinet mot barnförlamning har visat sig effektivt – och ”otroligt ofarligt”. Det meddelade Michiganuniversitetet i Ann Arbor inför 500 vetenskapsmän och 200 reportrar. I USA överskuggade nyheten Formosakrisen, vätebomben, och till och med den nyöppnade baseballsäsongen.

Tillkännagivandet gjordes den 12 april 1955, vilket var tioårsdagen av Franklin D. Roosevelts död. Den forne presidenten var förlamad i benen sedan 39 års ålder och hade blivit en symbol för kampen mot polio. En månad före sin död hade han hållit sitt sista tal inför kongressen – och bett om ursäkt för att han för första gången förblev sittande i sin rullstol. Annars brukade han stå upp vid talarstolen, med hjälp av fem kilo stålskenor om benen.

I USA inleddes massvaccinering av skolbarn 1956, i Sverige ett år senare och 1960 vaccinerades alla svenskar under 50 år. Därmed utrotades praktiskt taget sjukdomen som mellan 1936 och 1956 hade krävt 24 000 offer bara i Sverige. Något botemedel finns fortfarande inte.