Bild: Matteus arbetsstuga 1908 – 1912,
fotograf okänd (CC-BY), Stadsmuseet via Stockholmskällan.

1962 skrev DN under rubriken ”Än behövs arbetsstugan”:
Idag driver inga fattiga barn omkring tiggande på gatorna, men den gamla arbetsstugan behövs ändå, eftersom många mammor är dubbelarbetande och arbetsstugan liksom eftermiddagshemmet blir en fristad för skolbarnen.

Den första arbetsstugan var Adolf Fredriks, följd av Katarina, där Maud Westin (på bilden nedan) sedan 1945 är ”fritidsmamma” för femtiotalet barn om året. Hennes mor och mormor hörde till de damer som engagerade sig i arbetsstugornas verksamhet i början av 1900-talet.

”Arbetsstugorna för barn” startades 1887 av fru Anna Hierta-Retzius som var dotter till Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta och fick stöd av stiftelsen Hiertas minne. Istället för att gå på gatorna och tigga skulle de fattiga barnen där ha ett ställe där de fick mat och dessutom hjälp till självhjälp för att bli nyttiga medborgare.

Av hantverkare som kom dit efter jobbet fick de lära sig exempelvis spånflätning, linnesöm och skolagning. Om de var riktigt flitiga kunde de få betalt: 40 öre för ett par vantar, 50 öre för en skjorta. Pengar till verksamheten kom från välgörande damer och de årliga arbetsstugebasaren som hölls före jul ända till 1936.

1962 års arbetsstuga i Katarina var öppen från sju på morgonen till halv sex på kvällen, och här fanns mycket att välja på: hyvelbänkar, radiogrammofon, spel och leksaker. Middagsmålet klockan tre serverades fryst i aluminiumformar. I matsalen stod den stora blankskurade kopparkitteln kvar, men nu hade man påskriset i den, istället för att som för 75 år sedan koka där köttsoppa enligt ett protokollfört recept: ”Till 60 gossar tages 7 kg färskt oxkött, 1,5 liter krossgryn, 9 liter potatis, för 30 öre sopprötter, 2 kilo spisbröd.”

Av ett upprop till allmänheten 1909 framgår hur läget var i huvudstaden, även i normalfall:

Förutom direkta fattigvårdsunderstöd har i Stockholm de senaste åren skolbarn bespisats i folkskolor och arbetsstugor medan Mjölkdroppen har sökt sörja för barnens första år. Under förra vintern visade sig att detta inte räcker till. Den kroniska undernäring som alltid torde förefinnas hos ett stort antal barn blev på grund av förra vinterns arbetslöshet mera framträdande och föranledde ett upprop till allmänheten om vädjan att hjälpa”.

1925 ser SvD tillbaka på verksamheten i samband med den årliga julförsäljningen på Grand hotell. Förhållandena hade betydligt förbättrats sedan starten: ”Då gjorde fattigvården föga eller intet för barnen och fattigdomen i Stockholm var betydligt svårare och bittrare än nu. Men trångboddheten är fortfarande så stark att barnen ofta tar sin tillflykt till gatan. Man känner till fall där elva personer bor i ett rum.”

Dessutom kan hemmiljön ofta ”vara av den art att det är en lycka för barnen att få tillbringa eftermiddagar och kvällar på annat håll, under god ledning, med nyttigt arbete, lek och en närande måltid.” Ibland kommer barnen direkt från skolan och äter middag i stugan, ibland har de först ätit hemma.

Till skillnad från förr är det numera speciellt utbildade lärare som förestår arbetsstugorna, och församlingen och kommunen ger ansenligt understöd, vartill kommer donationer och gåvor. Den årliga försäljningen går mest till anskaffande av nytt arbetsmaterial. 2 200 barn går i 25 arbetsstugor, som fortfarande fyller en stor och betydelsefull mission.

En av dem som minns 30-talets arbetsstugor är Lasse Lönndahls storebror Pelle, född 1924. 1999 berättar han i SvD hur modern blev ensam med fyra barn som hon försörjde som stumfilmspianist på biograferna längs Drottninggatan. Det fanns alltid piano i hemmet, mamman sjöng liksom lillebror, men inte Pelle. Han hade äppelknyckarbyxor och skolmössa med omsorgsfullt bruten skärm och minns vedspisen i köket och hur gamla tidningar blöttes och vreds till ”vedträn”.

Från arbetsstugan har han ljusa minnen. Där fick man lära sig att binda böcker, läsa läxor – och så fick man middag, så man kom hem mätt och belåten. På somrarna var man på koloni på Barnens ö. När brodern sjöng i en reklamfilm för ”Vargens kläder” fick Pelle hjälpa ljudkillen. På den vägen blev det: småningom blev han ljudtekniker.

5 dec 1901 rapporterar DN från utställningen i restaurang Nationals stora sal.

De olika arbetsstugornas alster är smakfullt ordnade utefter salens väggar med den största, Johannis norra, i mitten. Man förvånas över de välgjorda metallarbetena, då man betänker att de är tillverkade av barnahänder. Här finns korgmakeri, borstbinderi, snickeri-, smides-, metall- m fl arbeten av gossarna, sömnader, stickningar, vävar m m av flickorna, och slöjdlärarna intygar att barnen visar iver och flit vid arbetet.

2 december 1913 rapporterar DN att Stockholmsfruarna gick ”man ur huse” för att köpa nyttiga och vackra julklappar på arbetsstugornas försäljning. I Nationals stora sal fanns både leksaker och saker som underlättar hushållsarbetet.

Man måste förundra sig över 7-14-åringars skicklighet – och beundra de lärarkrafter som dirigerat detta väldiga arbete. På årets utställning var det 23 arbetsstugor med 3000 barn som ställde ut. Bilden ovan visar Adolf Fredriks arbetsstuga, nu 25 år, som excellerar i träslöjd. Bland annat har en 13-årig pojke snidat ett turkiskt rökbord. Man lägger särskilt märke till de låga stolarna med halmsits, de rosiga kretongaskarna, prydliga bastmattor. Sedan den 1 oktober har en liten flicka sytt åtta små rutiga bomullsklänningar åt ett barn något mindre än hon själv.

Johannes arbetsstuga visar främst metallslöjd i hamrat järn, exempelvis hänglampor för elektriskt ljus, med gula sidenskärmar. Katarina excellerar i vävnad och sömnad, som handdukar, hucklen och leksaker, medan Nikolai stuga visar upp knutna hängmattor, sportbyxor för barn och gula leksaksdockor med riktiga persedlar inifrån och ut. På Johannes korgmakeriavdelning finns de omtyckta långa syltburkskorgarna. Klaras specialitet är knypplade spetsar och maskinstickade sweaters och ullvantor. Gustav Vasa visar en nyhet: strykbräden speciellt avsedda för elektriska strykjärn.

På julmarknaden såldes dessutom krusade papperskarameller, kakor samt vykort som visade arbetsstugornas verksamhet. Det som där såldes skulle hjälpa arbetsstugorna att bli representerade på baltiska utställningen.

På bilden nedan skapas stolarna med halmsits.

På 30-talet upphörde det rena barnarbetet, 1944 blev stugorna eftermiddagshem och kommunaliserades. Efter kriget fanns där läxläsningsfröknar, vilket var särskilt bra för trångbodda barn med många syskon.

Småningom ändrades både namn och inriktning. I eftermiddagshem och fritis handlade det om fria aktiviteter, utevistelse, lek och läxläsning snarare än om arbete.