1930 års Söder beskrivs i DN som en liten värld för sig uppe bland bergen, svårtillgänglig på grund av ”Sluss-eländet” (den besvärliga trafiksituationen före 1935 när den klöverbladsformade ”trafikkarusellen” stod färdig). Turister besöker sockerdricks- och kaffeterrassen på Fjällgatan för att beundra utsikten, men ”de vanliga” stockholmarna tar sig nog till Söder bara när de vill visa släkten från landet hur Stockholm ser ut på lite håll.

Och reportern tillfogar nostalgiskt: De två senaste årtiondenas stadsplanerare och byggmästare har gjort vad de kunnat för att förstöra Söders charm, med krokiga gator och gränder, och plankomgivna täppor med röda kåkar. Tidigare har här funnits många hantverkare, men nu försvinner de. En kammakare finns dock kvar – hittills.

På Folkungagatan 55, över gården, bor den gamle söderbon Albert Holm. 72 år gammal och med 60 år i yrket är han Sveriges siste kammakare. I hans lilla verkstad finns alla de gamla verktygen som tillsammans med yrket har gått i arv i tre generationer. De flesta använder han fortfarande: skråtsåg, svickelbåge, bestötsfil, skavkniv, schabloner och formpressar.

Holm fick som föräldralös fyraåring bo hos sin morbror, kammakarmästare Spångberg, och blev vid 12 års ålder lärling. 1878 gjorde han som gesällprov en fint arbetad genombruten solfjäder, och 1887 avled inte bara Spångberg, utan alla Stockholms sex kammakarmästare.

Holm var plötsligt den siste utlärde i sitt yrke. Han övertog sin morbrors verkstad och etablerade sig som egen mästare, först i trakten av Åsöberget, senare i det lilla röda trähuset över gården vid Folkungagatan 55.

För lärlingarna började arbetet kl 7 på morgonen och slutade kl 8 på kvällen, på lördagarna kl 7. Men det var bara gesällerna som slutade då och kunde gå på krogen för några supar. Lärlingen måste stanna kvar för att städa verkstaden, hänga upp alla verktyg och göra allt klart till nästa dag.

Holm berättar att han som gesäll hade två riksdaler i veckan jämte mat och husrum hos mästaren – ja, det var ju min morbror så jag fick dessutom en del kläder och sånt. 1882 gifte jag mig i Katarina kyrka, vi fick två döttrar och en son. Han ville inte bli kammakare utan gick till sjöss, och nu är det 23 år sedan vi sist hörde av honom från en hamn i Sydamerika.

Och så visar Holm hur man gör kammar, skedar, smörknivar eller hårspännen i horn. Tidigare sålde han kammar till Långholmen för fyra kronor dussinet, men eftersom fångarna bröt av dem har de ersatts av järnkammar, som får användas under uppsikt. Innan kvinnorna på 20-talet började vara kortklippta (”shinglade”) var hårkammar, spännen och nålar av horn, elfenben eller sköldpadd populära, och på 90-talet var det omtyckt att smycka sig med en brosch gjord av en stor silverprydd svintand.

Nu är hornbågade glasögon modernt, även om celluloiden börjar konkurrera ut hornet. Använder man celluloidbågar bör man dock tänka på eldfaran, och den kamfer som ingår i celluloidkammar kan skada hårbotten, kanske till och med orsaka huvudvärk. Allt enligt kammakare Holm.

Numera gör han mest friserkammar, lutfiskbestick, senapsskedar och butiksskedar till apotek och kaffehandlare. Horn missfärgas ju varken av ägg eller fisk och tar heller inte åt sig lukt eller smak. Han gör även lekare till fiskdrag, beslag till pimpelspön och nätnålar, men även små broscher av svartbrokigt gethorn. De dyrbara materialen sköldpadd, elfelben och pärlemor lönar det sig inte längre att arbeta med. Horn får han från slakteriet.

Förr var det vanligt med hornlyktor, med glas av tunt, genomskinligt horn, och nu väntar ett väldigt oxhorn på att en antikhandlare ska beställa rutor till någon gammal rostig järnlykta. Hornrutor får man bra betalt för och Holm räknar med att detta horn ska räcka till 2 rutor om 20 x 30 cm. Men mest säljer han numera åt fiskredskapshandlare, Konsum och bosättningsaffärer – samt de enstaka kunder som fortfarande hittar till hans verkstad.

Ett stort bekymmer är att Holm den 1 oktober blir husvill, då rivs nämligen det gamla huset där han och hans hustru bott i 16 år, i tre rum och kök inne på gården. De hoppas på att få något liknande, helst i samma församling. I en modern våning skulle nog kammakaren känna sig lite vilsen med sitt virrvarr av antika redskap.

Här kan man läsa mera om den siste kammakaren Albert Wilhelm Holm i Stockholm. Kammakaryrket var aldrig vanligt i de svenska landsortsstäderna, men i Stockholm fanns alltså sex kammakarmästare ännu mot slutet av 1800-talet, då allihop dog.

Fram till 2026 pågår nu ett nytt ”Sluss-eländet”, och medan nya Slussen byggs kan man på Slussenportalen följa de arkeologiska undersökningarna som pågår samtidigt.

Månadens fynd i juni 2017 var två kammar från senare hälften av 1200-talet. Båda hade enkla dekorationer och dubbla tandrader, en grövre för att kamma håret med och en fintandad för att ta bort hårlössen. En av de funna kammarna var skuren i ett stycke på samma sätt som man gjort ända sen 1000-talets första hälft. Efter mitten av 1400-talet hittar man inte längre så många kammar vid arkologiska utgrävningar, förmodligen för att man då börjat använda trä istället för det hållbarare hornet.

Kammakargatan fick sitt namn på 1600-talet och kammakare fanns i Stockholm ända tills den siste, Albert Wilhelm Holm, 1930 lade ner sin verkstad.

Stadsmuseet övertog hela verkstaden som flyttades till Skansen, där Holm fortsatte att tillverka kammar fram till 1942, då han avled.