Ända sen antiken har människor världen över firat den efterlängtade vårens ankomst med en stor fest. I den kalla Norden gällde det att efter vintern dricka ”märg i benen” inför den kommande sommarens hårda arbete. Fast i boken Gamla Stockholm (1882) kallas det ”dricka märg UR benen”, när en del fyllebråk kom av sig för att kämparna inte ens orkade stå upp…

Traditionen att utse Majgreve kom till Sverige med tyska hantverkare. Ordet är belagt sedan 1400-talet, och kommer av ”Mai”, det tyska ordet för grönt, isynnerhet vårgrönt – samma ord som i ”majstång”. Det var en ära att bli utsedd till sommarens förkämpe – men en dyrköpt sådan, eftersom Majgreven förväntades bjuda alla på så mycket öl de ville.

Olaus Magnus skriver i mitten av 1500-talet att både sydsvear (inklusive stockholmare) och invånarna i Götaland hade den seden, att städernas styrelser den första maj samlade två skaror kraftiga män och ynglingar. Deras båda anförare syns på bilden ovan ur ”Gamla Stockholm”.

Den ena kallades vintergreven, var klädd i skinn och pälsfordrade kläder och beväpnad med snöbollar och isstycken som han kastade omkring sig för att hålla vintern kvar. Den andra var majgreven eller blomstergreven, bar vad som betecknas som ”föga tillförlitliga” sommarkläder och var prydd av grönskande löv och blommor. (Eftersom grönskan ännu inte kommit hade man i förväg låtit björklöv och lindkvistar slå ut i värmen i badstugorna.)

De båda skarorna red från landet in i staden på olika ställen och när de drabbade samman började ett offentligt tornerspel. Allt avslutades med att sommarens seger bekräftades med ett hejdundrande kalas.

Ända sedan äldre tider har Kungliga Djurgården spelat en viktig roll i stockholmarnas förstamajfirande. ”Gamla Stockholm” skriver i slutet av 1800-talet: När de första majfesterna började firas var Djurgården ännu icke såsom nu befolkad och bebyggd. Men där mycket folk samlas växer snart förfriskningsställen fram.

Bland de äldsta ställena för festligt förstamajfirande var Lusthusporten, sedermera kallad Värdshuset Blå Porten.

Namnet Blå Porten kom av färgen på den Djurgårdsport, vid vilken värdhuset låg. Från början var det en blåmålad trägrind i det stängsel som sedan 1600-talets slut omgav Djurgårdens kungliga jaktmarker.

1848 ersattes den förfallna trägrinden av en i blåmålat gjutjärn, som senare några gånger flyttades innan den 1967–1968 hamnade på nuvarande plats, knappt 300 meter längre norrut än tidigare. Det är idag den enda bevarade portalkonstruktionen till Djurgården.

Värdshuset Blå porten brann ner i april 1869, och på dess plats ligger nu Villa Lusthusporten.

På Djurgården utvecklades det folkliv, som Bellman besjungit. Om Blå Porten har han dock skaldat endast i episteln ”Angående slagsmålet vid balen på Blå porten”:

Hurra kusiner! Jag dansar och ler
Se, Blå Porten öppnas för er.
Hör, vad för en klang!
Sicken vagn
Vände vi porten tillbaka!
Hör, vad för rop!
Allihop
nu slåss om glas och stop.

En liten veckoskrift skriver om 1770-talets Djurgården: Naturen har gjort Djurgården till ett av de vackraste ställen kring Stockholm, men byggnaderna är de uslaste. Rummen är små och låga, och de ställen där hederligt folk kan få rum och bli serverade få till antalet.

Folklivet drog sig allt mera åt slätten och Djurgårdsstaden, som man börjat bebygga i slutet av 1600-talet, även om det gick långsamt. Det var först det av grosshandlaren Lodsach inrättade skeppsvarvet som gav liv åt Djurgårdsstaden. Redan 1739, då det första fartyget, fregattskeppet ”Sveriges Lycka”», gick av stapeln, fanns livlig verksamhet i det lilla samhället, dit folket i Stockholm gärna sökte sig sommartid.

Och säsongens invigningsdag och grundligaste festdag var första maj.

Det ena värdshuset efter det andra växte upp, de flesta ganska enkla, men några av finare slag. Hos Mäster Nilses lät Bellman ofta höra sin sång, och i Fredmans epistel 33 nämner han den som en krog med gott anseende. Sedan slutet av 1800-talet har huset kallats för Bellmanshuset, och på vindsvåningen ligger det så kallade Bellmanrummet. Här finns bevarade 1700-talsmålningarna.

Hasselbacken fick sitt namn av de täta hasselsnåren som fanns på platsen, som första gången omtalas 1748, då öl- och våffelstugan Dunderhyttan låg i slänten nedanför dagens restaurang. Sedan 1760-talet är Hasselbackskrogen omtalad, som då var en röd koja. Det var på den med hassel- och hagtornsbuskar övervuxna slätten nedanför backen som förstamajfirandet var livligast.

Här samlades sjömän och gardister, hantverksgesäller och arbetskarlar, tjänsteflickor och drängar. Här lektes och dansades till fioler, nyckelharpor, gigor och vallhorn. Här samlades fågelfängare och tiggare, månglerskor och gycklare i ett brokigt vimmel, det glammades och grälades, sjöngs och väsnades. Vinets gud hade sina altaren uppresta och Amor sköt sina pilar.

Även mången bildad man lockades av denna brokigt rörliga tavla, även om orgierna stundom var så vilda att dessa uppträdde förklädda. På detta sätt fördold påträffades någon gång själva Gustaf III, och den man var säker att ofta råka där var Bellman. Myndigheterna verkar ha trott att fylleri, slagsmål och osedlighet skyddades av hasselbuskarna, ty de lät hugga ner buskar och träd och städa upp platsen. Enligt uppgifter från 1800-talets början utrotades därmed en god del av det glada Djurgårdslivet. Det var först från mitten av 1800-talet som Hasselbackens verkliga glansperiod skulle börja, efter att fastigheten 1852 köpts in av Wilhelm Davidson.

På första maj fortsatte man att gå ut till Djurgården. En dansk besökare betraktade storögt firandet:

Majfesten i Stockholm har något eget över sig. År 1818 var Djurgården överallt täckt med is och snö, men alla människor var likväl i rörelse från tidigt på morgonen. Både rika och fattiga, höga och låga hade för denna dag lagt bort allt arbete. Alla skulle de ut till Djurgården; till och med de kungliga åkte dit. En ofantlig mängd folk, till häst, i vagn, till fots, besökte Djurgården och några närliggande värdshus samt övriga förlustelseställen, ja, hela båtar fulla med människor for dit. Inte så mycket för att roa sig i det gröna, som för att dyrka Bacchus.

Det är mycket besynnerligt att se en mängd hel- eller halvfulla menniskor ligga ute i snön i en skog och sjunga och larma.

Under det följande årtiondet fortsatte majfesterna på ungefär samma sätt, prisade av några, häcklade av andra, men aldrig glömda, och ständigt lockades mängder av människor ut till Djurgården.

För dem som inte själva gav sig iväg blev det ett alltmera populärt nöje att sitta i fönstren på Ladugårdslandet, i synnerhet vid Storgatan, och se folkskarorna som drog ut för att fira sommarens ankomst. Den som inte bodde längs vägen hyrde ett fönster, Dagbladet fylldes med annonser om ”fönster den 1 maj”. Ett fönster var visserligen icke mycket, om familjen var talrik och inte sällan några vänner också kom med, men man fick tränga ihop sig och turas om att titta. Eller hyra flera fönster, men det var ju betydligt dyrare.

Redan klockan tre på eftermiddagen kom fönsterhyresgästerna och drev ut de boende, som då flyttade över till gårdssidan, eller själva vandrade till Djurgården. Fanns det flera fönster i rummet, kunde det finnas ett sällskap vid varje fönster, och alla hade mat och dryck med sig. Ofta hann man bekanta sig med varann och bjöd kanske på matsäcken.

På andra ställen gick det mera förnämt till. Där kunde aristokratien från Drottninggatan eller storfolket från Skeppsbron sitta och visa upp sig i all sin glans för den förbidragande massan på gatan. Man bar toiletter som på den ståtligaste bal och gnistrande ädelstenar, allt badande i majsolen.

Så fortsatte det under 1830- och 1840-talet. Klockan fyra på eftermiddagen satte ”sta’n inom broarna” sig i rörelse. Åtminstone någon del av sommardräkterna måste invigas, vore det än aldrig så kallt. Man kunde välja att gå ombord på någon av roddarmadamernas båtar vid Mellantrappan eller kanske fara över till Norra slaktarhuset och sedan gå ned till Sillhovet och låta ro sig till Grevbron.

Men de flesta tog sig hela långa vägen över Ladugårdslandet. De som hade råd färdades i vagn eller till häst. Det var på första Maj som de nya vagnarna skulle provas och visas upp, liksom de nya ridhästarna – och bådadera borde vara glänsande.

Hade man ingen egen ridhäst kunde man hyra en hos någon av fodermarskarna vid Tyska Stallplan – allt för att på ryggen av det ädla kreaturet närma sig de vackra damerna i Storgatans fönster och stolt se ned på folkmassan som larvade i rännstenen. Trottoirer fanns nämligen då ännu icke på Stockholms gator.

När man småningom tagit sig ända till Blå Porten var där en förskräcklig trängsel. Det var knappt möjligt för fotgängare att få avlämna sin styver, och likväl var det icke tänkbart att komma in på Djurgården utan inträdesavgift.

En del av firarna hade både ägg och pannkaka med sig på utflykten, och kanske en hel butelj brännvin, andra nöjde sig med en smörgås, för att senare kanske gå till tältet och rumla om på färsköl och gräddvåfflor, eller kliva upp till Vauxhallen (vars rätta namn var Ludvigsberg) och skaffa sig en kopp té.

En del föredrog dock enkelt familjeliv utan någon bacchusdyrkan, en riktig vilodag, med frisk luft – så frisk den nu kunde vara bland allt Djurgårdsdamm. Där fanns mycket att se på och nyckelharpor och positivskrål i öronen då man från vardagsmödorna vilade sig med en vandring från det inre av staden långt bort på Djurgården och sedan samma väg tillbaka.

Det avlägsnaste förfriskningsställe till vilket första-maj-vandringarna sträckte sig var Carlmarks konditori, anlagt 1828, som på 1860-talet bytte namn till Bellmansro, med anledning av den närbelägna Bellmansbysten.

Stället brann ner 1955, men platsen där nu endast bysten finns kvar kallas fortfarande Bellmansro.

Vill man få en närmare föreställning om förstamajlivet ur folklig synvinkel på 1830-talet kan man läsa ur ett snusbodtryck:

Wisa om en färd till Djurgården den Första Maj.
Stockholm 1835.

Se vilken folkmängd i rörelse satt,
Brokig som harlekins tröja.
Skottgränds Maria i dag nyttjar hatt,
Sidenkapott och lång slöja.
Plymer och blommor likt vindvaggad råg,
Galoner och trasor, jag maken ej såg.
Exclensen och tiggarn i bredd uppå tåg
Storgatan framåt till Djurgår’n.
…
Carlmarks besöks och grönskande lund,
Pols för att ta en bit kaka,
En à la glace, ett glas punsch eller två,
Tre fyra så noga man ej räkna må,
Den som har druckit, så han ej kan gå,
Han har fått märg uti bena.

Avslutningsvis skildras i skriften krogliv med Lotta i Skottgränd; så en anropan till Bellman; därpå ett slagregn. Och så var det slut med första maj för denna gång.

Det mesta ur Gamla Stockholm 1882.