I juli 1957 skrev SvD: Längre in i viken bakom stora Flatenbadet ligger barnbadet, som är avstängt för allmänheten mellan kl nio på morgonen och två på eftermiddagen. Då kan barn mellan fem och fjorton år lära sig simma, men även spela teater och leka. I genomsnitt 2000 barn kommer varje dag med bussar från 35 uppsamlingsställen i Stockholm. 110 ledare vakar över dem och vid varje brygga finns 12 badvakter. 18 simlärare lär barnen simma, och de som avlagt järnmärket får vara på djupare vatten.

Halv tolv störtar alla iväg för att komma först i kön till bullar och mjölk, och klockan två är det samling hos ledarna för hemfärd. Initiativet till barnbadet kom 1934 från Simfrämjandet och Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse.

Bilden ovan illustrerar SvDs artikel 1952: Badpremiär för ca 4000 barn. Nedan: ”Hundratals liter mjölk och bullar i tusental utgjorde dagsransonen för matfriska barn.”

Här minns några gamla enskedebor sina badbussresor:

Hans-Göran berättar: Många i min generation minns badbussarna till Flaten som från 1935 till inpå 1970-talet hämtade upp barn på Söder och i Söderort till sjön Flaten för simundervisning, lek och skoj. Badresorna ägde rum under högsommaren, måndag-fredag, de dagar som väderleksrapporten förutspådde vackert väder. Alla barn mellan sju och fjorton år var välkomna att utan avgift följa med bussarna, som gick från uppsamlingsplats till uppsamlingsplats från ett antal söderförorter. De som var under tio år skulle ha sällskap av en äldre kamrat.

Torbjörn har många minnen från Flatenbussarna: Mina föräldrar förvärvsarbetade och hade på 50-talet få semesterdagar under sommaren. Pappa var genom jobbet inom Marinen mantalsskriven i Karlskrona och var borta långa tider från familjen i Stockholm. Under sommarloven var många lekkamrater bortresta, och det var tomt med barn på gatan. Jag hade inte några släktingar på landet som jag kunde besöka, utan fick hålla mig hemma.

Då var badbussarna till Flatenbadet min räddning. Min storasyster Birgitta och jag åkte frekvent med badbussarna under åren 1952-1955. Jag hade stor glädje av dem och har bara positiva minnen.

Uppsamlingsplatsen för oss var Johanneshovsgården, vid Blåsut tunnelbanestation. Det fanns säkert 20 olika uppsamlingsplatser i söderförorterna som hämtade upp badsugna ungar. Johanneshovsgårdens barn samlades vid fiskaffären på gaveln till Skärmarbrinksvägen 41.

Vi fick sitta i led – två och två. Ledarna var noga med att räkna in alla barn inför resan. Vi hade särskilda kort som med ett streck markerade närvaron. Korten var ett utmärkt sätt att ”hålla koll” på ungarna ända fram till återresan. Vid återresan markerades kortet med ytterligare ett streck, till ett kryss. Med denna rutin kunde ledarna kontrollera att alla barn kom hem tryggt, ingen var borttappad. Det var status att ha många kryss på sitt närvarokort. Jag minns inte om de med flest närvarodagar fick någon premie för det. Kanske!

Alla barn skulle ha med sig tre viktiga saker på badturen. Badbyxor, handduk och en mugg. Jag återkommer till muggen längre fram.

Det fanns bättre och sämre bussar. Man ville helst åka med en fin modern buss. Medan vi satt och väntade spekulerade vi om det skulle komma en tom buss eller en halvfull med barn från en annan uppsamlingsplats. Vi jublade om det kom en tom buss. De mest eftertraktade platserna på bussen var de längst bak i bussen. Där kändes guppen mest.

Viss trängsel uppstod vid påstigningen för att komma åt det ärofulla baksätet. När vi väl var på plats och bussen börjat köra mot Flaten så hände det allt som oftast att allsången tog vid. Bl.a. så sjöng vi ”en busschaufför, en busschaufför det är en man med glatt humör….”

Det blev många busslaster varje dag till Flatenbadet. Jag uppskattar att det i snitt var minst 500 barn/dag som utnyttjade badbussarna.

Väl framme på badet gällde det att så snabbt som möjligt springa ned och hitta en bra plats på stranden eller på berget nära simskolan. Alla måste invänta en signal från ledarna innan vi fick börja bada. Ledarna skulle först vara på plats på bryggorna och i vaktstolarna. Det var fritt bad utan ledning, om man inte gick i simskolan förstås. Det var populärt att ta simmärken. Ledarna propagerade för det.

Jag valde ofta att gå till simskolan för att ta olika simmärken. Alla märken satte jag stolt upp på min märkessköld hemma på väggen.

När det var lunchdags så stängdes badet och alla ungar vandrade upp till matfållorna. Där utdelades mjölk och släta bullar till alla barn (3 st bullar tror jag att man fick). Innan utspisningen ställde vi upp i långa led utmed långa stålbågar. Det var här muggarna kom till användning: Vi knackade med dem på stålbågarna. Ett olidligt oljud uppstod. Ledarna var inte förtjusta i detta ofog, som förblev en rit under alla år som jag åkte med badbussarna.

Men som alltid fick vi vår mjölk och släta bullar när allt var på plats. En fantastisk organisation för 500 barn. De större barnen fick förtroendet att vara bullutdelare. På fredagar (tror jag) fick vi ”lyxiga” mandelkubbar i stället för släta bullar. Jag minns också att de större och tuffare killarna kunde roffa åt sig extra bullar från bullutdelarna och andra kamrater. De kunde ha 10-15 st. bullar innanför tröjan. Det såg ut som grabbarna hade putande ”ölmagar”.

Lunchen intogs på ett berg likt en amfibieteater framför en stor scen. På scenen var det underhållning under lunchen. Alla som ville uppträda med sång, roliga sketcher m.m. fick anmäla det i förväg. Det var underhållning i princip varje dag. Från scenen fick vi också viktig information från ledarna. Om dagsaktuella aktiviteter, regler, anmaningar och annat som var bra att känna till.

På eftermiddagen blev det mer bad eller spel och lek på fältet nere vid ankomstgrindarna. Det som lockade mig mest, var den årliga fotbollsturneringen mot andra uppsamlingsplatser. Jag fick dock bara ”titta på” de första åren. Jag var för liten. Jag fick ägna mig åt andra lekar. Men till slut fick även jag plats i Johanneshovsgårdens fotbollslag. Vilken lycka för mig!

Eftermiddagspasset var slut vid tretiden. Alla barn samlades framför sin uppsamlingsplats, med ett visst grindnummer. Vi fick tillbaka vårt närvarokort, och sätta oss på gräsmattan i led i väntan på att bussen skulle komma. Trötta efter en hel dag i solen med lek och bad. Under tiden vi väntade på bussen spelades musik i högtalarna. Jag minns att jag tyckte om Povel Ramels visor. De spelades ofta. Speciellt minns jag att de spelade visorna ”Var är tvålen”, ”Johanssons boogie woogie vals” och ”Pappa jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Dagen var slut. Vi satt åter i bussen. Om vi inte var för trötta så kunde det hända att vi även sjöng på hemvägen. Vi var tillbaka till Johanneshovsgården/Skärmarbrinksvägen omkring klockan 16 tror jag.

Kerstin minns främst det 5 meter höga hopptornet: Som 7-åring hade hon hoppat från 2 m, men nu gällde det att briljera, impa och vara kaxig inför kompisarna. ”Lätt som en plätt”, lät det när hon klev upp på stegen. Men väl där uppe fick hon svindel. Det var en viss skillnad mellan två och fem meter. Är man så kaxig får man stå sitt kast. Här fanns ingen återvändo. Men känslan av att det var något förhastat beslut kan fortfarande göra sig påmind.

Lars har en bild från lilla hopptornet på Flatenbadet: Den ena killen som står uppe och ska dyka är jag, det är i slutet av femtiotalet.

Från slutet av 50-talet avtog intresset för badbussarna eftersom allt fler fick råd att skaffa bil och kanske t.o.m. åka på chartersemester. Men bussarna fanns kvar till slutet av 70-talet, i Farsta ännu längre.

När man hör eller läser om alla upplevelser från barn som har varit med på dessa badresor, slås man av alla positiva reaktioner från barnen – även om det säkert förekom mobbning från äldre barn. Och när man nu läser att bussarna kom från så många olika söderförorter förstår man ju hur omfattande aktiviteterna var. Ändå verkar det ha gått bra, även om det några gånger lär ha hänt att en förälder hämtat hem sitt barn utan att meddela någon ansvarig. Då kunde den stackars badvakten få gå runt i timmar och leta.

På motsvarande sätt organiserades resor till Kaananbadet i Bromma för innerstadsbarn och barn från de norra förorterna.