Stockholms roddarmadammer var länge en viktig del av lokaltrafiken, främst till och från Gamla stan, men de rodde även långt in i Mälaren och ut i skärgården. Ännu i slutet av 1850-talet var Stockholmsgatorna nämligen förskräckliga att trafikera med sina små kullerstenar, ”där en och annan klumpig droska rullade, körd av en trasig och oftast berusad kusk”.

Från 1700-talets början utvecklades roddtrafiken till ett kvinnoyrke. För att inte belasta fattigvården gav Handelskollegiet tillstånd att vara ”roddarmadam” främst till fattiga kvinnor som inte kunde försörja sig på annat sätt. Över hälften av dem var gifta med dåligt avlönade män, som soldater eller sjömän. De stora otympliga båtarna kunde ta ett trettiotal personer och det krävdes två rodderskor per båt. När isen gjorde det omöjligt att ta sig fram försörjde sig kvinnorna ofta med att tillverka drev – repat tågvirke som användes för att täta fartyg.

Stockholms rodderskor beskrevs som manhaftiga kvinnor som svor, skällde och söp – och de var säkerligen tvungna att ha skinn på näsan för att hantera besvärliga passagerare och närgångna män. Man tvingades införa böter om de bråkade för mycket med varandra och passagerarna. När Bellman en gång år 1763 kom i gräl med en roddarmadam betraktades det som anmärkningsvärt att han faktiskt lyckades göra henne svarslös.

I Svenska Akademiens ordbok SAOB finns exemplen: ”ovettig som en roddarmadam” och ”träta som riktiga roddarmadammer = träta våldsamt o. därvid använda grovt språk.”

Under senare delen av 1700-talet inrättades så kallad passrodd (linjetrafik) mellan bestämda stationer – ”roddartrappor”. Några viktiga linjer gick sträckorna:

• Riddarhusgränden ↔ Röda Bodarna (Klara)
• Ragvalds bro (Södermälarstrand) ↔ Tackjärnsvågen (Munkbron)
• Stenhuggeriet (Gustav III:s staty) ↔ Slaktarehuset (Nationalmuseum)

I Bellmans epistel 33 ”Stolta stad” tar man båten till Djurgården från Stora Roddartrappan, som låg strax söder om nuvarande hotell Reisen och var en av Skeppsbrons tre roddartrappor. I inledningen beskrivs det brokiga gatulivet där. Bilden överst på sidan visar den roddartrappan i en etsning av Elias Martin (Public domain) via Wikimedia Commons.

I Nya Dagligt Allehanda från april 1941 berättar Johanna Sofia Asplund, ”89 år gammal och äldst på Djurgården”, om sin mor, som försörjde sig själv och sina tre barn genom att ro sjöfolk och flyttlass mellan Djurgården och Söder, samt mellan de på Strömmen ankrade båtarna och Räntmästartrappan (nuvarande Djurgårdsfärjans tilläggsplats). Hon arbetade ända till sin 70-årsdag 1875, då den sista roddbåten lades upp. Båten hyrde hon av en gumma på Östermalm som fick en tredjedel av förtjänsten.

Den första ångslupslinjen till Djurgården invigdes 1839 och från mitten av 1800-talet blev rodden mer ett komplement till ångtrafiken. Roddarmadammerna gillade förstås inte konkurrensen. Det fick ”den svenska verkstadsindustrins fader”, ångmaskinsbyggaren Samuel Owen känna på. Han hade 1843 åtagit sig att bygga en järnbro över Norrström, ungefär där Vasabron nu ligger. Man började med att anlägga landfästen på båda sidorna, men sen hände inget mer på flera år. En dag när Owens kom ner till Röda bodarna, steg i en båt och ropade åt rodderskorna att sätta ut låtsades gummorna inte höra honom. När han blev otåligare och svor på blandad engelska och svenska, vände sig den ena om och sa lugnt: ”Har han så bråttom, gå över sin bro där borta!” och pekade på järntornen på båda sidor vattnet.

Det blev aldrig någon bro för Owens, som fick ekonomiska problem och tvingades sälja Kungsholmens Mekaniska Verkstad för att undvika konkurs. Men huvudstaden växte, det kom andra broar som förband stadsdelarna med varandra och standarden på gatorna blev bättre. Lokaltrafiken till lands växte medan den till sjöss minskade.

Under 1840-talet kom de snabbare så kallade vevbåtarna, drivna av skovelhjul som vevades för hand. De vevades ofta av dalkullor i hembygdsdräkter som var mindre grova i munnen och snabbt blev populära. Det dröjde inte länge innan sjödrabbningar utkämpades, helst i trånga passager som Karlbergskanalen. Adolf Hellander skriver i sin bok Stockholmstyper:

”Skurar av ovett haglade då över kullorna från madammerna, och de svarade på sitt lugna och småkvicka sätt, vilket ökade harmen hos de förra. Det var inte angenämt för passagerarna, i synnerhet icke för damerna, som sökte gömma sina rodnande ansikten bakom parasollen.”

Teckningen i Illustrerad Tidning den 20 januari 1855 visar hur roddarmadammerna i Stockholm ”rusta sig till krig – mot vevsluparna”.

Ungefär 1857 började de första ångbåtarna trafikera Djurgården, och i början av 1860-talet växte de till en hel flottilj. De stackars madammerna ansåg sig offer för civilisationen och det var de väl också.

Men minnet av dem lever kvar.

I augusti 1910 intervjuar SvD ”Den sista roddargumman – en idyll i Djurgårdsstaden”: På Breda Gatan nr 4, längst in på gården, bor änkan Erika Augusta Eriksson, i hela Djurgårdsstaden kallad ”farmor”. I fyrtiofyra år har hon bott i samma ”miniatyrlägenhet” om ett rum och kök uppe på vinden. Hon föddes den 12 februari 1836 på Skansen, ”i det röda huset vid grindarna”. Hennes mor var också roddargumma, och hennes blivande man som var skeppstimmerman la märke till henne när hon hjälpte till.

Änkan berättar: Efter tre månader så gifte vi oss, han hade bord och bänkar och jag hade två och en halv riksdaler. Och så flyttade vi ner till fyran, där jag ännu bor kvar.

Eriksson drunknade den 8 augusti anno 63. Två år byggde han på sin båt, första gången han var ute med den drunknade han och två andra på Breviken, det stället där alla drunknar. Våra två pojkar är också döda, men den ene lämnade både barn och barnbarn efter sig, så släkten Eriksson lever kvar.

Jag rodde ända till för 17 år sen, och frisk har jag varit både då och nu, fast ryggen känns konstig ibland. Men nuförtiden äter folk för mycket, jag äter varje dag 1-2 liter sur mjölk med bröd till, och det mår jag bra av. Nu sitter jag hemma och tjänar två kronor i veckan på att repa drev till varven, och det förslår så bra för mig, med den kosten.

När jag rodde träffade jag förstås mycket folk. Först gick jag mellan slottet och museet, sen mellan Holmen och Allmänna gränd. Så kom ångbåtarna och det blev sämre med förtjänsten, då gick vi mest längre turer och frakter, flyttningar och sådant. En gång då jag rodde till Gärdet vid Brunnsviken var det en ung herre med som nojsade värre och gav mig två kronor. De andra sa att att det var kronprinsen, han som sen blev Oskar II. En bra kung tycker jag. De andra känner jag inte till, det var efter min tid.

56 år efter SvDs reportage, i februari 1966, besöker DN Bergsgränd 4, en tvärgata till Breda Gatan, där den sista rodderskan bodde: Här bor fru Olga Felldin, vars mormor var roddarmadam.

Själv är hon femte generationen i huset som byggdes 1704. Nu hyr hon ett rum och kök av Byggnadsstyrelsen för 129 kronor i kvartalet och kan bjuda på Djurgårdens bästa kaffe. Hon jämför sig med bostaden, ler glatt med sin enda tand och säger: ”Jag är inte vacker, men jag är sällsynt!”

Dagen efter artikeln införde tidningen en rättelse från fru Felldin, som ville påpeka att hon faktiskt hade TRE tänder kvar, även om två var väl dolda.