Bilden ovan visar Årstabron under byggnad 1927-29 (Picryl). Numera finns två parallella järnvägsbroar över Årsta holmar, men de tre öarna kan fortfarande bara nås med båt. Ändå har människor bott där ända sen 1700-talet, och en trädgårdsmästarfamilj lyckades försörja sig i ett halvt sekel.

Fram till 1730-talet hade Årsta holmar tillhört Årsta gård. Då såldes de obebyggda holmarna till en privatperson för 600 daler, och ett slags arrende betalades sedan till Årsta ända in på 1800-talet. Den timrade envåningsgården med orangeri och fruktträdgård byggdes i mitten av 1700-talet som bostad till Christer Robsahm, som också startade det första sockerbruket i Tanto. Snickarglädjeverandan mot norr och sjön tillkom dock senare.

En tid ägdes holmarna av en kamrer vid Tanto brännvinsbränneri vid namn Jacob Möller, som var vän med både Bellman och Årstafrun. Från 1794 och nästan 55 år framåt bodde här paret Schoerbring. Umgänget med dem har Årstafrun beskrivit som tidvis rent ”extraordinärt muntert”. Brita Schoerbing dog 1829, men hennes man levde kvar till sin död vid 97 års ålder, då gården hunnit bli ganska förfallen.

Amanuensen i Kungliga biblioteket Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-89) verkade snarast tilltalad av det romantiska förfallet. Vid första besöket skrev han: 

”Öfver en lång stenbro gick vägen öfver till den andra holmen, Tallholmen, som var bergig och bevuxen med stora furor. Vid dess sida låg en tredje holme, Ängsholmen, där några kor betade.”

Gården var gammal och förfallen, men: ”Här var stället, där jag ville leva i undangömd frid, syssla med blommor och jordbruk”. Och i sina memoarer ”Ur mitt framfarna lif” berättar han om ”Lifvet på Årstaholmarna”.

Det var år 1850 han köpte holmarna med de två inventarierna: en bryggpanna och två ekstockar. Enligt köpekontraktet var det ”trenne Holmar i Tanto sjön, Årsta Holmar kallade” som såldes till ”Herr Kongl. Secreteraren C.O. Hyltén-Cavallius”. I efterhand har man vid hans namn tillagt ”och hans hustru”.

Paret hade två döttrar och i juni utökades familjen med en son, som dock på sin treårsdag drunknade nere vid bryggan. Ändå bodde man kvar. Husets herre ägnade sig åt jordbruk och fiske på sin fritid, medan hustrun skötte trädgård och mjölkkammare. Flera gånger i veckan sändes fyllda båtar med frukt och grönsaker till försäljning vid Munkbron.

Det var inte bara en idyll: ”När isen lade sig, likasom när den bröt upp, måste vi och vårt folk våga lifvet, för att komma till staden eller till hemmet.” Dessutom var de ”omgifna av det myckna slödder, som bygger och bor i stadens utkanter.” Men småningom satte sig amanuensen i respekt – så till den grad att ”hvart enda barn helsade på mig, när jag vandrade utefter Tantogatan”.

Hylten-Cavallius bodde på Årstaholmar 1850-56 och ägde dem ytterligare några år, de fem sista åren med trädgårdsmästare Rudolf Stenberg som arrendator.

1865 sålde Hylten-Cavallius till Johan Rudolf Th Stenberg som snart överlät holmarna på sin kompanjon Johan Reedtz, som var byggmästare. Han använde holmarna mest sommartid och byggde en kägelbana för att roa sina gäster. Det var också Reedtz som byggde om gården och försedde den med snickarglädjeverandan mot norr och sjön.

1886 sålde Reedtz till Stockholms stad, som ville trygga vattentäkten i Årstaviken. Staden tog till att börja med allt vattenledningsvatten från Årstaviken via vattenverket vid Eriksdal. 1923 dög inte längre Årstavikens vatten som råvatten och hela verksamheten flyttades till Norsborgs vattenverk. Sedan dess tas Stockholms dricksvatten enbart från Bornsjön och Mälaren. När verksamheten las ner användes de gamla bassängerna som friluftsbad ända till 1962, när Eriksdalsbadets nya utomhusbassänger stod klara.

1905 och ett halvsekel framåt arrenderades holmarna av Emil och Ida Johansson. Emil var sen barnsben kunnig i trädgårdsodling och Ida hade ”näsa för affärer” från sin matvaruaffär i hörnet Hornsgatan och Ragvaldsgatan på Söder. De hade tre flickor och en pojke med sig till holmarna, där ytterligare två pojkar föddes, och är den enda familjen som levt på vad holmarna gett.

Johanssons odlade allt från rotfrukter till bär, grönsaker och tulpaner. Speciellt kända var de för sina kronärtskockor och purjolökar. De skaffade sig ett torgstånd vid Kornhamnstorg och transporterade själva in sina produkter. Dessutom fiskade man – och det som plockades ur ryssjorna tidigt på morgnarna fanns vid salutorget några timmar senare. Det visste alla i Gamla stan.

Det växte bra på holmarna, även om allt vatten måste bäras upp, om inte regnvattnet räckte till. Elström saknades också under alla år. Per-Olof Wikberg var barnbarn till Emil och Ida och han var mycket på öarna under barndomens somrar och jular. I lokaltidningen berättar han om att han som morronpigg 8-10-åring tidiga mornar fick ro över till Tantolunden, där det fanns ett romskt läger där man kunde hämta vatten.

Även sedan några av barnen fått arbete inne i stan så bodde de hemma första tiden trots att det kunde vara både besvärligt och farligt att ta sig över Årstaviken.

En gång vid dåligt väder fick sonen Erik frågan hur gått att komma till skolan. Han svarade: ”Jag jumpade!” och fröken utbrast: ”men det är farligt!”. Men hon tystnade när Erik tillade: ”Mamma skulle in till stan och hon jumpade också”. 

Dottern Märtha jobbad på DN, och jumpade ofta när hon skulle dit. En vår under brobyggtiden gick det inte att ta sig fram, varken med jumpning eller plankor. Då klättrade Märtha upp på byggställningarna vid sista bropelaren, 30-40 meter över marken – och kom punktligt till sitt arbete.

När sonen Ivar i smoking, lackskor, paletå och plommonstop skulle till fest på Riche gick det hyfsat att ta sig in still stan (även om det tog 2 timmar), men hem var det värre. Det var 15 grader kallt och han vågade inte gå över isen i nattmörkret, utan klättrade uppför byggställningarna, gick över bron och klättrade ner för bropelaren närmast stranden.

Problemet var att byggställningen slutade 2-3 meter över isen, och han visste inte om isen skulle hålla om han hoppade ner. Det gjorde den, men det var en bit kvar till fast mark och där var isen mycket svagare. Efter en stund tog han sats, kastade sig på magen strax före tunnisen – och åkte kana till stranden. Iklädd sin nya paletå.

Förutom flera drunkningstillbud, med lycklig utgång, fanns det andra besvärligheter. Det hände att tjuvar om nätterna gick iland och plockade åt sig grönsaker, och ofta saknades någon av Johanssons roddbåtar som låg på båda sidor om viken.

Under familjens år på ön hann första världskriget både börja och sluta och 1923-29 byggdes alltså Årstabron, Sveriges största bro. Den tyckte trädgårdsmästaren egentligen inte riktigt om, eftersom han blivit tvungen att riva sitt växthus. Under byggnadsåren 1924-1929 bodde flera ”rallare” och broarbetare med sina familjer i några av husen på holmarna.

Fadern stannade kvar i det längsta ute på ön, också sedan han blivit ensam. På 1940- och 50-talen fick hans barn tillstånd att gå ut på järnvägsbron för att kasta ner matpaket när det inte gick att ta sig till eller från holmarna. 

Under andra världskriget fick folket på holmarna känna på hur farligt det kunde vara att i krigstider bo intill landets mest betydelsefulla bro. En februarikväll 1944 kände man tryckvågen när ryska bomber fällts en kilometer österut i Eriksdalslunden. Bomberna var troligen avsedda för Åbo, men hade de fällts några sekunder senare hade de träffat det nyuppförda Södersjukhuset, då Nordens största sjukhus.

Från invigningen av Södersjukhuset berättas för övrigt att kung Gustav den femte tittade ut från nionde våningen över det underbara landskapet med Årstaholmar i mitten och med sin nasala stämma utropade: ”Förtjusande! Där skulle man kunna hava ett litet slott!”.

Ibland hade Johanssons eller någon av sommargästerna fest en trappa upp i gården. När det skulle dansas på övervåningen satte Emil upp en särskild fyrkantig bjälke mitt i bottenvåningens stora salong, så att inte taket skulle rasa ner.

Emil ordnade en egen färja. När Katarinahissen byggdes om köpte han en uttjänad stållina, som han drog han mellan holmarna och Tanto. Sen kunde hans lilla färjan löpa efter linan. I aktern fanns en vickåra, om man var två kunde man ro, och så småningom försökte man med en utombordsmotor med lång rigg. Linan låg ganska djupt i vattnet och alla kände till den. Ändå backade en gång en av sockerbruksbolagets båtar rakt in i vajern. Det tog drygt två veckor innan man fått loss båten.

På bilden syns trädgårdsmästaren på väg hem efter att ha sålt sina produkter på Kornhamnstorg. Hästen hette Dockan.

Sommaren 1946 kom stadsantikvarie Gösta Selling ut och inspekterade gården för Stockholms stads räkning – enligt Emil var det första gången på 25 år. Selling fastslog att det var nödvändigt med skyndsamma reparationer av gården, och att man lika gärna kunde riva glasverandan. Sedan blev det återigen tyst från staden ända till Emil flyttade 1957.

Emil Johansson fick ingen efterträdare i sitt yrke. På 1950-talet lades den sista resten av handelsträdgården ner, då Ida avlidit och Emil blivit för gammal att bo kvar. Under de sista åren hade han fått matpaket och vatten nerhissade till sig från järnvägsbron av en dotter.

När arrendet sagts upp gick dottern Märtha omkring och kramade vartenda träd. Hon sammanfattar: ”Vi hade ett ljuvligt liv. Bäst var det före brobygget. Och luften därute var nog nyttig … Vi var aldrig sjuka!”

1957 – 1977 arrenderades holmarna av Sverre Bernsen, i pressen kallad ”Robinson Kruse” på grund av sitt primitiva liv därute. Han startade ett enmansvarv och hyrde ut båtuppläggningsplatser. För att få el till sina maskiner skaffade han eget elverk och 1969 fick han även dricksvatten ut till ön.

Men det kunde fortfarande vara besvärligt att ta sig in till stan. Hustrun, som bodde i stan med barnen, köpte vintertid månadskort Stockholm – Älvsjö och hade lov att kasta ner tidningar och matpaket från kupéfönstret.

Efter 1977 fanns planer på att använda holmarna för att lära barn att leva i naturen, men 1998-2000 restaurerades gården och började användas som konferensanläggning, där rummen ”alldeles medvetet” saknade både klocka och radio/tv.

Den 29 januari 2018 inrättades naturreservatet i Årstaskogen och Årsta Holmar, som 2022 utökades.