I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. I de nya förorterna är det mera oväntat – framför allt i dess supermoderna, vardagliga tunnelbana.

Ändå finns där en spökstation och ett spöktåg (minst). När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, med främst myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och bygget blev stående. Tunnelbanor i trafik dundrar förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.

Kymlinge station fick namn efter gården Kymlinge, som egentligen var två olika gårdar, varav den övre fortfarande finns kvar. Gården var en gång omgiven av gravfält, och är möjligen uppkallad efter (grav)kummel. En offersten från bronsåldern, ”Kymlingestenen” har varit flyttad bland annat till Skansen men är nu tillbaka på sin plats.

Endast de DÖDA stiger av vid Kymlinge… 👻

Så heter det i myten om Kymlinge spökstation – , och varifrån skulle de kliva av om inte från spöktåget Silverpilen? På bilden nedan har man satt ihop bilder på spökstationen och spöktåget till en riktig spökbild.

Silverpilen var ett helt omålat silverfärgat tåg av typen C5 som 1965 togs fram i ett enda exemplar och sen gick i trafik i trettio år innan vagnarna skrotades. Fast såvitt man vet trafikerade det aldrig Kymlinge-trakten, utan oftast mellan Fruängen och Mörby Centrum.

Skrönan om Silverpilen och spökstationen Kymlinge tog fart på 80-talet. Enligt ryktet färdades ett skenande spöktåg nattetid i Stockholms tunnelbanetrafik. Alla tågets passagerare var döda, offer i tunnelbaneolyckor. De stackars levande nattvandrare som råkat kliva på spöktåget fick bittert ångra sig, för när man väl klivit på Silverpilen så kom man aldrig av. Silverpilens dörrar öppnades aldrig. Förutom när det är dags att kliva av i Kymlinge – de dödas slutstation. Enligt en version.

Det finns flera varianter: En handlar om tunnelbaneförare som hör ett annat tåg intill sig, men inte ser något, en annan om förare som ser två tåg nära att krocka och försöker larma. Men där fanns bara ett tåg – och en dimma.

En historia handlar om en flicka som skulle ta tunnelbanan hem efter att ha varit på dans inne i stan. När hon klev på tyckte hon att passagerarna såg lite märkliga ut, men det gjorde inget, hon skulle ju bara en hållplats. Men tåget stannade inte vid T-Centralen, inte ens när hon drog i nödbromsen. Hon hade stigit ombord på Silverpilen och drabbades av panik.

Vid Kymlinge  hördes rösten ”Slutstation!”  och tåget stannade. Flickan klev av, och följde efter sina medpassagerare längs med perrongen och uppför en trappa. Tills hon såg att järndörren var låst. Och hennes medpassagerare gick rakt igenom väggen.

Sägnen om flickan har två olika slut: enligt det ena hittades flickan en vecka senare död i Ursviks skogar, dvs i Kymlingestationens närhet, enligt det andra hittades hon vid liv, men vettskrämd och ”inte längre sig själv”.

Här har Spårvägsmuseet gjort teater av Silverpilen:

Söder om Söder berättas det också om spöken, fast i något äldre omgivningar.

Ett av de mera välkända spökena finns på den gamla kvarnen Skanskvarn, som fortfarande ligger kvar på sin gamla plats nära Gullmarsplan, även om inget mjöl har malts där sen i slutet av 1800-talet, och kvarnen numera är omgiven av broar samt tvär- och tunnelbanor.

Sen trettiotalet finns här en servering – samt ett spöke vid namn Linda. Hon var gift med en mjölnare, och så stark att hon kunde bära två mjölsäckar samtidigt uppför kvarntrappan. En gång råkade(?) hon döda sin man genom att tappa den ena säcken i huvudet på honom där han stod nedanför trappan. Nu tänder hon ljus i fönstren på kvällen, efter att servitriserna gått hem. Sägs det.

På skarn.se får man veta mera om kvarnens spöke. Anställda som dröjt sig kvar efter arbetet har hört underliga ljud: som om någon släpar en tung säck, eller kanske kropp, över golvet på ovanvåningen. Nattvandrare har sett underligt flackande ljussken bakom de svarta fönsterrutorna. Det lär vara mjölnarhustruns vålnad, som släpar undan liket av sin make, och ljusskenet är det stearinljus hon tänder för att försäkra sig om att han verkligen är död.

Det har antytts att historien skulle vara påhittad av den dåtida stadsträdgårdsmästaren Holger Blom i ett udda försök att locka folk till restaurangen, som 1931 låg ganska avsides. I så fall lyckades han på ett sätt han knappast kan ha väntat sig, eftersom ett antal personer genom åren har påstått sig ha både sett och hört den mordiska mjölnarhustrun.

Och inte bara henne: I lokaltidningen 2013 berättar ägaren att hans farfar ofta sett en äldre man gå upp för trapporna, men där uppe fanns ingen. Själv gick han aldrig högre än till andra våningen: ”Jag har varit här tillräckligt länge för att veta att det finns något där. Jag släcker innan jag går, men när jag kommer på morgonen brukar det ändå lysa på de olika våningarna.”

De som förr bodde i närheten av det gamla Slakthuset i Johanneshov fick vänja sig vid ljuden från skrikande grisar, som slaktades i gryningen. Men det lär även ha hörts skrik mitt i natten när slakthuset var stängt. Det var ”köttspöken” – djur som inte förstått att de var döda.

Nu ska Slakthuset snart bli en del av nya glassiga “Söderstaden”, tillsammans med Globenområdet, Gullmarsplan och södra Skanstull. Nattklubben ”Slakthuset” och kulturhubben ”Slaktkyrkan” är redan på plats och den gamla T-banestationen, som från starten 1951 hette ”Slakthuset”, efter 1958 ”Isstadion” och från 1989 ”Globen”, läggs 2030 ner och ersätts av nya stationen ”Slakthusområdet”.

Kanske ”köttspökena” skrämts bort, men säker kan man aldrig vara…

Vid den gamla Kolerakyrkogården nära Gullmarsplan vore det ju konstigt om det inte fanns spöken, och det sägs mycket riktigt att en man en kväll promenerade förbi när han till sin fasa mötte skepnaden av en död man. Mannen stirrade på den levande med tomma ögonhålor innan han med ihålig röst yttrar det enda ordet ”LEV!”

Inte långt ifrån Kolerakyrkogården låg Galgbacken. Hit fördes fram till slutet av 1800-talet de dödsdömda för att avrättas – först med hängning, senare med halshuggning, vilket ansågs humanare. När hyreshusen i Hammarbyhöjden byggdes på 40-talet hittade man gamla ben, vilket tystades ner för att inte oroa de boende. Det verkar inte ha hjälpt riktigt.

En kvinna har berättat att hon som nyinflyttad brukade gå ut i den lilla parken där hon senare fick reda på att Galgbacken en gång fanns. En natt fick hon se en liten mager kvinna komma skyndande genom buskagen, klädd i huckle och lång kjol och bärande på ett föremål. Det hände flera gånger, och varje gång försvann kvinnan lika snabbt och ljudlöst bland träden. Hon svarade inte på tilltal och lämnade inga spår efter sig. När kvinnan sen fått reda på att Galgbacken funnits där tände hon ett ljus på platsen och bad för de avrättades själar. Efter det såg hon aldrig mera kvinnan med hucklet.

En annan nyinflyttad klagade över att hon inte kunde sova, eftersom grannarna bultade i väggarna och verkade möblera om på nätterna. De brydde sig inte om att hon bultade tillbaka och ropade till dem att vara tysta. Till slut anmälde hon det för hyresvärden – och fick veta att mannen som bodde i den bullrande lägenheten varit utomlands i flera månader. Han försäkrade att han inte lånat ut bostaden, utan de enda nycklarna hade han själv och hyresvärden. Bankandet fortsatte, en gång hördes dessutom hjärtskärande rop på hjälp, och när hon var på väg hem en sen kväll såg hon hur lampan tändes i badrummet i den tomma lägenheten. Till slut flyttade hon.

I samma trappuppgång satt en hyresgäst en kväll i sitt vardagsrum och läste. När hon tittade upp fick hon till sin förvåning se en man stå blick stilla och tyst mitt i rummet, omgiven av isande kyla. Hon kände hans närvaro i rummet flera gånger, hennes hund morrade ofta mot någonting om inte fanns där, och vid ett tillfälle vägrade den att gå in från balkongen. En natt skrek hon högt att mannen skulle försvinna. Svaret kom omedelbart i form av en hård smäll under sängen hon satt på.

När hon tog fram ficklampan för att se efter fanns ingenting under sängen, men hunden fortsatte länge att stirra och morra…