Lördagen den 18 mars 1848 samlades tusentals nyfikna utanför De la Croix’ salong vid Brunkebergstorg. Man förde oväsen och hurrade, men det rådde ingen större oordning – ännu. När massan rörde sig vidare var den unge Claës Lundin en av många nyfikna som följde med för att se ”hvad det skulle bli af”. 1904 berättar han i sin bok ”En gammal stockholmares minnen” vad som hände sen:

Hopen gick till Storkyrkobrinken och började omedelbart kasta sten mot nr 9 under hotfulla skrän mot kammarrättspresidenten von Hartmansdorff, som bodde där. Man lyckades nästan slå in dörren, men presidenten bodde två trappor upp, så många stenar träffade istället våningen under, där grosshandlare Smerling bodde. De egentliga våldsverkarna var inte fler än 30 eller 40 och verkade sakna ledare, men situationen blev snabbt obehaglig, eftersom trängseln gjorde att den som väl kommit in i mängden kring stenkastarna hade svårt att ta sig därifrån.

En del sten kastades även mot polisen, men Lundin tror inte alls på uppgifterna om knivhugg eller ”stenregn” från fönster på övervåningar och vindar:

Ett sådant ”regn” skulle förutsätta att ett betydligt antal stenar först burits upp till de övre våningarna. Det verkar osannolikt, och själv såg jag inte en enda sten komma uppifrån, varken på lördagen eller söndagen.

Även påståendet att skott avlossats från övervåningarna torde vara obestyrkt, liksom uppgiften att man i folkmängden sett åtskilliga personer med gevär. Den som var ögonvittne båda dagarna kan intyga att det inte förekom andra vapen än stenar och möjligtvis en eller annan knölpåk, och inte ett enda skott avlossades mot militären.

Hästgardet gjorde ”choc” utför brinken, huggande till höger och vänster och sårande många bland folket. Jag trängde mig upp mot husväggen (trottoarer fanns ännu inte) medan sablarna susade om öronen. Efter några minuter var brinken rensad och truppen red i sakta mak tillbaka. Men snart återkom människorna, och en avdelning fotgarde som hindrade människorna att komma fram till Storkyrkan och slottet utsattes verkligen för ett ”stenregn” så att både soldater och flera av kavalleriets hästar sårades.

Trots överståthållarens varningar fortsatte folkhopen att skräna och kasta sten. De som trängts nedåt Riddarhustorget sprang genast tillbaka till Västerlånggatan, och där i mynningen till Storkyrkobrinken rasade det värsta tumultet.

Plötsligt hördes en trumvirvel och därpå smattrade gevärsskotten: Första plutonen gav eld i brinken, den andra vände och sköt inåt Västerlånggatan och Prästgatan.

Skotten ekade hemskt i de trånga gatorna, men den kvällen var det endast en person som blev skjuten till döds, och han hade inte alls varit med i tumultet. Det var en 65-årig vaktmästare i tullverkets uppbörds- och kassakontor som bodde vid Prästgatan, nära Storkyrkobrinken, och hade gått ut för att stänga fönsterluckorna till sin bostad på nedre botten när han dödades av ett skott från brinken.

Kung Oscar I hade under kvällen varit på Operan och lyssnat på Jenny Lind, men red sedan till Storkyrkobrinken, där han talade till folket och frågade vad de önskade. Mest verkade man vilja skräna och kasta sten, men rop hördes att de som häktats under aftonen skulle frigivas. Detta beviljades, och därefter uppmanade Konungen folket att upphöra med oordningarna och avlägsna sig. ”Leve konungen” skallade då ropen och folkmassan skingrades. De flesta gick dock inte hem, utan drog i hopar omkring på Norrmalm och krossade fönster. Klockan 3 på morgonen verkade lugnet återställt.

Men på söndagsmorgonen skulle stockholmarna naturligtvis ut och se på förödelsen, och då uppstod åter folksamlingar. Överståthållaren utfärdade varningar och föreskrifter, och många yngre män av olika samhällsklasser erbjöd sig att hjälpa till. Klockan 4 på eftermiddagen var upploppet igång och fönster slogs sönder på Norrmalm. När några pojkar plundrade konditoributiken på Drottninggatan 13 beskrevs pojkstrecket i andra stadsdelar som om folket höll på att plundra alla gatans handelsbodar.

Storkyrkobrinken fylldes återigen av folk, överståthållaren försökte uppmana till lugn och ordning, men hopen skingrades inte förrän någon kom på att man borde gå till Brunkebergstorg igen för att slå in fönstren även hos polismästare Bergman. Det hade man glömt dagen innan.

När jag kom från Riddarhustorget uppåt Storkyrkobrinken var där ovanligt lite folk, men när jag närmade mig Västerlånggatan började gardesavdelningen skjuta skarpt och jag gjorde helt om och skyndade tillsammans med några andra in i förstugan till nr 11, Allmänna änke- och pupillkassans hus. Strax kom en dräng nedför trappan och sa att vi måste avlägsna oss, för han skulle stänga porten. Kulorna fortfor att vissla, men han gav sig inte, utan sa att det gick ju fort att bara springa runt hörnet. Visserligen, men kulorna går fortare… Till slut ilade vi ändå ut i brinken och kom lyckligt om hörnet till Stora Nygatan. Men åt samma håll gick fyra karlar som bar på en femte, helt livlös, som de bar in på Palmblads rakstuga i hörnet av Gråmunkegränd och Stora Nygatan.

Många blev ihjälskjutna den aftonen, men man verkar aldrig ha kunnat fastställa det exakta antalet. En av många berättelser handlar om en snickaregesäll som fått en kula i benet och förts in på Herberts rak- och fältskärsstuga i Stora Gråmunkegränd. Medan ett fältskärsbiträde undersökte såret träffades patienten i det andra benet av en kula som gått rakt genom dörren. Rakstugan låg i en utbyggnad på huset, rakt för grändens mynning i Västerlånggatan, och att soldaterna sköt från Västerlånggatan nedåt gränderna till Stora Nygatan kan jag intyga. Vid midnatt verkade lugnet återställt.

Trots löften om belöningar och polisundersökningen kunde man inte hitta några anstiftare till oroligheterna – antagligen för att några sådana inte fanns, skriver Lundin.

Vad var bakgrunden till oroligheterna? Lundin skriver: Underrättelsen om att Republiken utropats i Paris hade satt hela Stockholm i rörelse. Den som ej själv var vittne därtill, skulle svårligen tro att republikens utropande i främmande land med sådan förtjusning kunde firas i ett kungarike. Och det var inte bara ungdomar som var hänförda, ”Reformvännerna”, en sammanslutning liberaler och radikaler som verkade för ståndsriksdagens avskaffande, anordnade 18 mars en ”reformbankett” för 400 personer i De la Croix salong vid Brunkebergstorg. Där utbringande man skålar för konungen och representationsreformen – samt för reformmöten i alla landsändar.

Mötesdeltagarna kan inte ha varit omedvetna om att franska regeringens försök att förbjuda en sådan bankett mindre än en månad tidigare blivit startskottet till 1848 års februarirevolution, som slutade med att Frankrikes kung Ludvig Filip I abdikerade och republik utropades. Ändå var det nog ingen av herrarna i Stockholm som föreställde sig att deras middag skulle gå till historien som startskottet för de blodigaste dagarna i huvudstaden under hela 1800-talet, när revolutionen knackade på dörren och marken skakade under fötterna på kungahus och konservativa.

Det började på bankettdagens morgon när polisen beslagtog 28 plakat uppsatta på husknutarna med uppmaning till samling på Brunkeberg. Vid middagstid syntes militärpatruller till häst och fot genomströva Stockholm. Högvakten vid Kongl. Slottet besattes med mångdubbel vaktstyrka, fotgardisterna hade sina kartuschremmar fullsatta med patroner, och hästgardets pistoler var synliga. Många förargades över de militära tillrustningarna, men flertalet skrattade åt dem: ”Då ett franskt drama skall återgivas på svenska, förlorar det nästan alltid i översättningen.”

Medan banketten pågick samlades sedan tusentals nyfikna utanför De la Croix’ på Brunkebergstorg, och sen startade händelserna Claes Lundin berättar om i sin bok.

Den slutliga dödssiffran uppskattas till ett trettiotal personer. Hos stadens borgerskap bildades beväpnade skyddskårer som ordningsvakter, men måndagen blev lugn. På tisdagen anlände enheter ur armén för att finnas till hands om oroligheterna skulle blossa upp igen.

Men kravallerna den 18 och 19 mars visade sig vara höjdpunkten för protesterna i Sverige 1848, även om det förekom oroligheter i övriga landet i slutet av mars/början av april. I Jönköping slogs två rutor in hos landshövdingen, i Göteborg förde folkskockningar oljud, i Norrköping slog gesäller och lärlingar sönder några fönster och i Eskilstuna var det slagsmål och möjligen fönsterkrossning.

Men någon revolution blev det aldrig.