Spårvagnen introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var det stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

1911 rapporterar Stockholmtidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

Och i december skriver Aftonbladet om ett “Öfverfall på Värtaspårvagnen”: Annandag jul blev ett gäng ungdomar som var ”upprymda av glögg” avkastade av konduktören sen de bråkat på den bakre spårvagnsplattformen. Hämndlystet inväntade de spårvagnens återkomst och hann slå konduktören i huvudet innan vagnen åkte vidare. Och tredje gången den återkom till samma hållplats var bråkstakarna fortfarande kvar, denna gång kastade de sten på den arme konduktören. Men nu skulle ungdomarna få stå till svars inför ”detektiva polisen”.

Något oväntat är det dock en helt annan kategori som allmänhet och konduktörer är riktigt rädda för: Eleganta, modemedvetna damer.

I januari 1913 skriver SocDem: ”Våra älskvärda damers mindre älskvärda vana att beväpna sig med långa hattspjut har nu återigen lett till ett sorgligt resultat”. När spårvagnskonduktör Carlsson, boende Tomtebogatan 33, hjälpte en dam att inte ramla när hon tog sig upp på fotsteget stack hennes ”hattspjut” in i hans öga (eller möjligen bredvid, för synen skadades inte). Och nu hade unga män beväpnade med korkar dragit ut i kampen mot hattspjuten.

SvD berättar om samma incident. Det är tydligen det första allvarliga tillbudet i Stockholm – men ”man har ju  läst om utstungna ögon i Berlin, Hamburg och München” skriver tidningen upprört och fortsätter:

Våra kvinnor ha alltid skrattat ett ondskefullt skratt, när från manligt håll den stora faran af deras hattnålar gång på gång predikats /…/ Men nu vilja vi säga ifrån, så att det hörs. Våra ögonläkare ha haft tillräckligt att göra med att utplåna följderna af detta slags olyckstillbud, och vi tolerar icke längre, att en daglig ögon- och lifsfara promenerar på våra gator och gör våra spårvagnar osäkra.

Kampanjen verkar ha gett effekt: Redan samma månad infördes försäljning av särskilda hattnålsskydd på Stockholms spårvagnar (från Nordiska Kompaniet, minsann!) Vårt Land skriver: ”När en dam med hattspjut träder in i vagnen, uppvaktas hon omedelbart av konduktören, som artigt till henne ställer följande fråga: Behagar damen köpa en hattnålsskydare – pris 5 öre?”

Och det verkar fungera, åtminstone till att börja med. Skydden hade en strykande åtgång, och Stockholms Dagblad skrev om “Hattnålsskyddets första dag” : ”Nu tycks ändå norra spårvägsbolagets förkättrade chef ha hittat på någonting, som inte ens hans ettrigaste motståndare borde kunna annat än berömma… Och Oscarsteaterns August Svensson behöfver icke sätta verket sin hjältemodiga föresats att gå ut och knipa av spjuten med tång.” 

I SvD kåserar signaturen Bansai, som småningom skulle kallas Sveriges första undersökande reporter, efter att hon 1914 tog arbete som piga och i en reportageserie beskrev sina erfarenheter.

Men 1913 var Ester Blenda Nordström 22 år och hade just börjat på SvD när hon fick i uppdrag att ”ta tempen” på hattnålsopinionen genom att själv resa i kollektivtrafiken med en livsfarlig, oskyddad hattnål,  kolla reaktionerna och skriva om sin upplevelse.

Det gör hon i en stor artikel illustrerad med egna teckningar: ”Första dagen. Skarp opinion mot hattnålsdamerna”: (betallänk till SvDs arkiv) 

“Jag steg upp på en spårvagn med den oskyldigaste min jag kunde åstadkomma och i min hatt darrade världens längsta hattnål minst en kvarts meter utanför kullen.” 

Hon beskriver målande medresenärernas upprördhet:
”S-ns fruntimmer! När dom kan få en skyddare för fem öre! Och när det till på köpet finns ANSLAG!”.

Och på väggen fanns mycket riktigt att stort anslag.

Till slut köpte hon det nålskydd en förläget leende konduktör erbjöd henne. Hon avslutar artikeln: 

”Så mycket förstår jag, att de oskyddade hattnålarnas glanstid är för evigt förbi.” 

Men redan tre månader efter hattnålsskyddens införande skriver DN på förstasidan: ”I hattnålsfrågan synas Stockholms damer vara absolut oefterrättliga… mer än hälften av de spårvagnsåkande damerna gå fortfarande med mordvapnen blottade.” Visserligen såldes inledningsvis snabbt 24000 hattnålsskyddare, men nu var det ingen efterfrågan, och de redan inköpta skydden fick ligga hemma. Nyligen skulle en ”fin dam” stiga av gul vagn vid Norra bantorget när hennes hattnål rispade hål på konduktörens kind nära ögat ”så att blod flöt”. Hon bad inte ens om ursäkt, tog bara en titt och sa: ”Jaså, det var inte värre!”

När Hasse Z skriver om “Revolveruppträde i spårvagn” är den farlige visserligen en ”elegant klädd herre” som viftat med pistol på spårvagnen mellan Norrmalmstorg och Dramatiska teatern. Men hattnålsbärarna är ändå inte oskyldiga, för enligt polisen var anledningen till att mannen, ”en medelålders tjänsteman”,  drog upp sin pistol att han för damerna ville “demonstrera huru absolut ofarlig en browningrevolver kan vara jämförd med de livsfarliga, oskyddade hattnålarna”. Och han försäkrade att han tänkte upprepa sin demonstration ända tills hattnålar förbjöds.

1913 annonserade Mosebacke Biografteater om halvtimmesfarsen ”Köp hattnålsskydd! – Säsongens roligaste och längsta lustspel, inspelat för Stockholmskornas räkning.” Annonsen illustreras med en teckning av trotsig dam, nystucken passagerare och vädjande konduktör.

Ett år senare, i mars 1914, skriver sign –sai i SvD att kvinnorna numera slipper de påtvingade fula hattnålsskydden, eftersom herrarna glömt hela saken – ”som de ofta gör så fort de vunnit en seger över kvinnorna”… I ostört lugn kan man nu bära sina nålar minst en decimeter utanför brättet. Det finns inte ens skydd att köpa hos konduktören, signaturen har frågat.

Tidningarna verkar mycket riktigt inte skriva mer om kvinnorna och deras farliga hattspjut. Och när stockholmskorna fick vänta länge på att få bli spårvagnskonduktörer var ett skäl lustigt nog att de var alltför försvarslösa. (Skulle de inte kunna försvara sig med – ja, hattnålar?)

Direktören för Stockholms nya spårvägsaktiebolag avvisade bestämt tanken på kvinnliga spårvagnskonduktörer när man under första världskriget bland annat i Kristiania (Oslo) började anställa sådana – åtminstone på prov. I Stockholmstidningen den 20/2 1916 påpekar han att det faktiskt står ”han” om konduktören i överståthållarämbetets bestämmelser. Dessutom är ”passagerarna till förstäderna ofta betydligt mera bråkiga än konduktörerna” (! hur bråkiga de nu var), och “mer än en gång skulle väl kvinnorna få se att de göra skäl för benämningen det svaga könet – rent fysiskt sett.” Avslutningsvis:

Man bör inte tvinga in kvinnorna på ett nytt arbetsområde, där de strängt taget ha mycket litet att vinna.

Det skulle dröja ända till 1941 innan Stockholm fick sina första kvinnliga spårvagnskonduktörer.