I ”Gamla Stockholm- Anteckningar ur tryckta och otryckta källor” skrev August Strindberg om sägner och skrock i Stockholm.

En av dem handlar om stadens tillblivelse: När Sigtuna i slutet av 1100-talet förstördes av esterna berättas det att Sigtunaborna gömde skatter av silver och guld i en ihålig stock och kastade den i sjön, för att anlägga en ny stad där stocken flöt iland.

Det gjorde den på Riddarholmen, och i det gamla Stockholm troddes allmänt, att stocken förvarades i det torn som ansågs vara den äldsta byggnaden i huvudstaden och där nu (på Strindbergs tid) en del av Allmänna pantlånekontorets (Assistansens) säkerheter är magasinerade.

Längst ner i tornets djup finns en gammal lös stock, som antagligen använts till någon hissinrättning på tornet, men visats upp som upphovet till vår huvudstads namn. Det verkar ursprungligen ha varit ett skämt av pantlåneinrättningens tjänstemän, ”vilka därmed tillfredsställt en och annan naiv forntidsälskare”.

Så skrev Strindberg om ”Birger Jarls torn”, som kallas så eftersom det enligt en myt från 1700-talet skulle ha byggts under Birger Jarls tid på 1200-talet och därmed vara Stockholms äldsta byggnad. Men 1917 gjordes en undersökning av teglet som visade att det sannolikt kommer från Sankta Klara kloster, som revs 1527. Byggnaden är ett försvarstorn i Gustav Vasas befästningsverk från omkring 1530 och används idag av Justitiekanslern. Stockholms äldsta byggnad är troligen huset på Baggensgatan 27 från 1330-talet.

Makalös och Jacobs kyrka: 1635-43 byggde Jakob De la Gardie på nuvarande Karl XII:s torg ett palats som var så ståtligt att det allmänt kallades för Makalös.

Det berättas att greven sedan lät ro sig ut på strömmen för att avnjuta sitt verk, lyfte sina ögon mot den lysande bostadens stolta tinnar – och plötsligt blev blind. Han insåg då att detta var försynens tillrättavisning för hans högmod och beslöt att göra bot genom att bygga ett torn på den kyrka, som han genom sitt palats ställt i skuggan. När han byggt tornet på Sankt Jakob återfick han sin syn, och prisade Gud i det nyinvigda templet.

Enligt en annan sägen fick De la Gardies själ ändå ingen ro efter döden 1652, utan spökade i tornet till Jakobs kyrka.

Sankta Klara kloster var ett medeltida svenskt nunnekloster som låg där S:ta Klara kyrka i Stockholm idag ligger. Det byggdes åt ”de fattiga Klara-systrarna”, en nunneorden skapad av Clara av Assisi (1194–1295).

Strindberg berättar att varje gosse i närbelägna Clara skola väl kände till Clara nunna: Att hon låg i gravkällaren på östra gaveln, där en glugg synes, var säkert, ty man såg hennes kista blänka därnere. Den som sett ner genom gluggen underlät icke att spotta tre gånger efter sig.

De äldre och modigare gossarna hade försökt ta sig dit ned, och fastän de aldrig kommit så långt berättade de att där fanns en underjordisk gång som gått ända till gråmunkarnas kloster på Riddarholmen.

På 1850-talet började Clara nunna plötsligt visa sig på kyrkogården: På en av gravkorens väggar syntes hon tydligt, med svart dok, rep om livet och bok i hand. Folk strömmade till kyrkogården i sådan mängd att polisen måste ingripa. Till slut upptäckte man att det var upptågsmakare som från ett fönster i närheten genom en ”laterna magica” (föregångare till diaprojektorn) visat bilden av den heliga Clara på väggen. Saken tystades ned och glömdes, men Clara nunna lever kvar.

Om Spökslottet och omgivande Spökparken på Drottninggatan berättas många historier. Det byggdes i slutet av 1600-talet av holländaren Scheffler, som sägs ligga begravd i trädgården. I slutet av 1700-talet ägdes huset av brukspatron Knigge, tills han en dag spårlöst försvann därifrån. Han var känd som en mycket grym och elak man, och man berättar att en vagn, förspänd med frustande hästar, setts stanna utanför porten. Så fort Knigge stigit på for vagnen av i en onaturlig fart, omgiven av gnistor och lågor: ”Fan tog Kniggen” sa man.

En person som en tid bott i »Spökslottet» har berättat att det varje afton på väggen i ett av rummen syntes ett litet vitt kors. När man lade handen över det visade det sig på handen. Det hjälpte inte att fälla ner gardinerna och stänga luckorna, korset syntes ändå. Samme person hörde en afton från rummet utanför sovrummet ett ljud som av en stark vind. Han tog ett ljus och gick ut men hann inte långt innan blåstes ut, trots att både fönster och dörrar till rummen var stängda.

På Strindbergs tid hade egendomen reparerats, i graven hade man endast hittat småsten och huset beboddes av ”arvingarna till en man som just icke var spökrädd: L J Hierta” (Aftonbladets grundare).

Ovanför porten på Västerlånggatan 24 finns en katt, om vilken berättas: En gång råkade ett svenskt skepp på väg hem ifrån avlägsna kuster ut för en vindstilla som varade i tre dagar. Man kom ingenstans och hettan var tryckande.

Till slut tog styrman, som var söndagsbarn, upp en slant och kastade i vattnet. Havet öppnade sig omedelbart, en trappa blev synlig och en skön dam kom upp och frågade efter befälet. Styrmannen följde med henne ned för trappan och in i ett palats. Damen gav honom ett brev och sa:

Tag detta brev och gå upp i huset n:o 24 vid Västerlånggatan, fråga där efter herr Måns och lämna det till honom. Men detta måste vara det allra första du uträttar, sedan landgången är utlagd.

Styrmannen lovade att göra så och återvände ombord, varefter vinden friskade i så att de kom till Stockholm på fem dagar. Men då var det så bråttom att lossa lasten att styrmannen inte hann gå med brevet förrän några dagar senare.

På Västerlånggatan 24 hade några år tidigare en katt dykt upp, som hade fått stanna kvar och blivit mycket trogen och tillgiven. Man kallade honom Måns. När styrmannen dök upp med sitt brev tyckte han att det mycket väl skulle kunna vara katten som skulle ha brevet, och så berättade han hur det dykt upp. Då kom katten fram och sade med mänsklig röst: ”Tag hit brevet!” Sedan läste han det, stora tårar flöt ur hans ögon och slutligen sade han: ”Bättre hade varit för dig och mig, om du hållit ditt löfte och kommit genast!” Varpå han rusade på styrmannen, klöste ihjäl honom och for ut genom fönstret. På blecket ovanför porten stannade han och blev förvandlad till sten. Där sitter han kvar.

Men vad det stod i brevet kunde ingen begripa, för det var skrivet på ett obegripligt språk.

I slutet av 1600-talet fanns en flicka som brukade hämta vatten ur brunnen på Johannis kyrkogård. Hennes bekanta hade lovat att skrämma henne, och då hon såg en vitklädd skepnad bakom kyrkogårdsporten, ryckte hon därför åt sig det vita skynket och sprang hem med det. Om natten vaknade flickan av en röst som ropade: »Giv mig mitt linne!» Plagget blev återburet, men kom flera gånger tillbaka, och flickan hörde samma rop varje natt, ända tills hon själv lämnade tillbaka skynket bakom kyrkogårdsporten.

Men då hon sen skulle gå hem, sjuknade hon och avled strax därpå.

Om skrock och vidskepelse skriver Strindberg: Stadsbon som flytt naturen och begagnat alla civilisationens medel (exempelvis åskledare) att skydda sig mot det »oförklarliga», råkar icke ofta i skräck för naturens kraftyttringar och är därför icke fallen för skrock. Men några lokala skrock och vidskepelser är oomtvistliga stadsbarn.

På Stora barnhuset visade sig en tid för många år sedan en vit fru. Alla sköterskorna såg henne och menade att hon vakade över att ammorna inte skulle vanvårda de små. En amma, som berättade detta, fick flytta, eftersom hon med sin historia skrämde ammor från att söka plats.

Huset i hörnet av Sankt Paulsgatan och Bellmansgatan (nuvarande Nootska palatset) har länge ansetts som ett spökhus, som ursprungligen tillhört den Sköna Melusina, vars underkropp varje lördagskväll förvandlades till en fisk. I huset fanns ett rum som ingen vågat öppna, ty där har den Sköna Melusina haft sitt bad. Så sägs det.

Slutligen ger Strindberg några exempel på allmänt skrock:

• Den första blåsippa man ser på våren skall man äta upp, så får man icke frossan.
• Man skall aldrig stiga över ett barn, ty då växer det icke mer. Har man redan gjort det, så måste man stiga tillbaka över det igen.
• Att möta en gammal kvinna när man går ut på morgonen, är dåligt möte. Försiktigtvis bör man då spotta för sig.
• Kattor som springa över gatan båda icke gott.
• Om man drar på sig ett plagg avigt, så går det avigt hela dagen.
• Tretton vid bordet är högst illa, ty en måste dö inom året.
• Vårtor kan knytas bort: Man knyter över dem och gräver ned tråden. Man kan också tvätta vårtan i regnvatten, som samlats på en gravsten.
• Vaglar försvinner om man tittar genom ett nyckelhål.