Huvudpersonen i Marianne Gillgrens dokumentärklassiker “Frida – en trotjänarinna” skötte hushållet hos “doktorn” ända till 1998, när han vid 104 års ålder dog och Frida fick sin första egna lägenhet. Då var hon 86 år, och tyckte faktiskt att det nog var 20 år för sent. Dokumentären ligger fortfarande på SVTplay, och här kan man läsa mer om forna tiders tjänarinnor.

Frida hade börjat arbeta hos doktorn och hans hustru 1954, vilket var 10 år efter att Sverige fått den s k hembiträdeslagen, som reglerade arbetsvillkoren för hembiträden, och först 1971 ersattes av lagen om husligt arbete.

Hembiträdesfrågan hade debatterats under hela 1900-talet, i början av 30-talet behandlades den i riksdagen, och det gjordes ett antal hembiträdesfilmer, där i stort sett alla filmskaparna var på hembiträdets sida, exempelvis: ”Vi hemslavinnor” från år 1923, 1932 och 1942, och ”Kristin kommenderar” från 1946 (trailer nedan).

Det hade blivit allt svårare att få tag på bra hembiträden, allteftersom andra arbetsmöjligheter dök upp, med reglerad fritid och bättre lön.

Direktör Grufman vid Arbetsförmedlingen säger 1936 till SvD att problemet är allmänhetens ringaktning för hushållsarbete: ”Duger hon inte till annat kan hon väl alltid bli hembiträde.” Lösningen vore om detta blev ett yrke med ordentlig utbildning, så att familjerna kunde välja hur kvalificerad (=dyr) arbetskraft man ville ha. Hembiträdena bör även få kallas ”fröken” om de så önskar, och eftersom de inte tycker om att stå under ständig kontroll i jungfrukammaren kunde de bo för sig själva, gärna tillsammans i stora hus för hembiträden. Den som då ville ha med dem till landet måste betala hyran under den tiden.

I Amerika är hembiträdesproblemet mindre, där sköter husmödrarna hushållet själva – och det kan de göra därför att de amerikanska männen, i motsats till de svenska, inte drar sig för att hjälpa till.

Redan från tjugotalet hade man letat sätt att klara sig utan hembiträde. 1924 tänkte man att det kunde hjälpa med den nya SEVES-spisen, som även påstås spara disk(!).

Och inför den nya lagen utannonserades en diskmaskin för att lösa problemet med att hembiträdets arbete framöver skulle vara avslutat klockan 19. Då skulle herrn i huset inte hinna hem i tid för att även disken skulle vara avklarad. I en del hushåll stod disken därför och väntade på hembiträdet efter ledigheten, men här presenteras en annan lösning: ”Endast med Bolinders diskmaskin för hushållsbruk är köksarbetet avslutat till kl 19.”

Hembiträdeslagen gällde endast för husligt arbete utfört på heltid i arbetsgivarens hushåll, och barnsköterskor och barnhusor berördes inte. Om inte annat avtalats skulle den ordinarie arbetstiden alltså sluta senast klockan 19.00 på kvällen – fast det stod inget om när den tidigast skulle börja.

Inneboende hembiträden hade rätt till bostadsutrymme som uppfyllde kraven i hälsovårdsstadgan, och där skulle de även få ta emot tillfälliga besökare, om det inte medförde ”märklig olägenhet” för arbetsgivaren.

De skulle även ha rätt till semester samt fridagar var tredje söndag och en bestämd eftermiddag i veckan. Övertidsarbete skulle vara enligt överenskommelse och ersättas kontant eller med kompensationsledighet, och de som ej fyllt 18 år fick inte ha mer än 7 timmars övertid i veckan.

Uppsägningstiden var 14 dagar för båda parter, med några undantag: Om hembiträdet i väsentlig mån åsidosatte sina skyldigheter eller befanns lida av tuberkulos eller kökssjukdom i smittosamt skede. Om arbetsgivaren dröjde mer än 9 dagar med lön eller utlovad kost och bostad, åsidosatte sina skyldigheter eller led av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede.

Någon straffpåföljd fastställdes inte, inte heller någon övervakning från det allmännas sida.

Om endera parten begärde det skulle skriftligt avtal upprättas, formulär för sådant standardavtal finns gratis hos Arbetsförmedlingen. Arbetsgivaren var också skyldig att på begäran lämna hembiträdet ett utförligt betyg.

Sen skulle den nya lagen tolkas, detta var ju nytt för både hembiträden och husmödrar.

I DN skrev Lily Malmar flera artiklar och svarade på frågor. Hon var själv ”både advokat och husmor” och utgav även en skrift med lagtext, kommentarer och formulär.

En av frågorna hon fick var: ”Jag hade anställt ett hembiträde, som samma dag hon skulle ha börjat meddelade att hon inte kom. Jag hade väntat i tre veckor och är beroende av hjälp, då jag är lärarinna med två barn. Har hembiträdet inga skyldigheter?”

Svar: ”Här har hon brutit mot avtalet och är skadeståndsskyldig. Problemet är att det ofta inte finns några tillgångar att utmäta. Ansvarskännande hembiträden beklagar att så många inom kåren handlar på detta sätt, just eftersom det så sällan blir några påföljder.”

Stockholms-Högerns Rådfrågningsbyrå annonserade om öppettider varje måndag och onsdag mellan 15.30 och 17.30 för gratis rådgivning av jur kand Maud Ekeberg till både husmödrar och hembiträden, eftersom ”tolkningen av bestämmelserna i Hembiträdeslagen kan vålla svårigheter”.

Och hovrättsrådet Martin Wahlbäck, som varit sakkunnig vid lagens utarbetande, skrev en hel bok om vad varje husmor och hembiträde måste veta. Den kunde beställas från Norstedts för endast 2:25.

Efter de första två veckorna med lagen gjorde SvD en uppföljning. Man intervjuade kvinnor som i sitt arbete kommit i kontakt med lagen – på arbetsmarknaden i hemmen eller som rådgivare. Sammanfattningsvis verkar det inte ha blivit några svårare konsekvenser för hushållen.

De oftast återkommande frågorna vid Högerns kvinnoråds rådgivningsbyrå handlade om övertidsarbete och hembiträdets rättigheter vid sjukdom. En rådgivare berättar: ”I Stockholm finns hembiträden som aldrig haft en regelbunden fridag, och på sin lediga dag måste komma hem och laga middag. En del av dem är kristna och vill inte bråka, andra är äldre och har svårt att bryta upp. Men i många hem gäller redan regler liknande den nya lagen. Viktigast är att husmödrar och hembiträden från början gör upp ett ordentligt avtal.”

1946 har SE ett stort reportage med titeln: ”Hembiträdet är i utdöende – yrkeskvinnan i antågande!”

Där enas ombudsmannen i ”Hembiträdenas centralkommitté”, fröken Wiola Sandell, och vice ordf i ”Husmodersförbundet”, professorskan Gertrud Wiklund, om att den gamla typen av hembiträde är på avskrivning:

”Familjemedlemmen”, med en sådans alla skyldigheter men ingen av dess rättigheter, har gått till historien. Yrkeskvinnan, med krav på socialt anseende, frihet och självständighet gör nu entré!

Under krigets hembiträdesbrist hade en del fruar sett fram emot hur det skulle bli sen, när de inkallade männen kom hem igen och återtog sina jobb: ”Då kommer hembiträdena att stå på kö igen, så att man kan välja och vraka!” Så blev det inte. När nya arbetsområden öppnades för kvinnor – post, telegraf, telefon – var de inte längre hänvisade till det enda arbete som inte krävde någon utbildning.

Men hembiträdena var fortfarande den största gruppen av kvinnoyrken. De hade haft svårt att organisera sig, eftersom de arbetade och bodde en och en hemma hos sin arbetsgivare, och i genomsnitt bara stannade i yrket 8 år. Fröken Sandell representerade alltså landets minsta fackförbund, med lokaler i en etta på Malmskillnadsgatan.

Arbetstiden var oftast 12-13 timmar per dag, kvällsledigheten begränsad och helgdagsledighet beroende av arbetsgivarens godtycke. ”Spring iväg då!” kunde frun otåligt säga.

Och när man bodde på arbetsplatsen var det svårt att ha något privatliv. I den livliga diskussionen kring hembiträden (och hembiträdeslag) beklagade sig en fru i tidningen över att hennes hembiträde stannade hemma på sin lediga dag. Frun tyckte att det var obehagligt att hon kunde bli iakttagen ”som i ett akvarium” om hon gick ut i köket. Det var nämligen glasdörr(!) mellan kök och jungfrukammare. Vad hembiträdet tyckte om att leva bakom en glasdörr omnämns inte.

Hembiträdena fick inte högre lön när de blev mera erfarna, de som stannat länge på samma plats kunde tvärtom ha betydligt mindre betalt. När det var hembiträdesbrist fanns det välsituerade husmödrar som betalade vad som helst bara de fick hjälp, medan mindre välbeställda barnfamiljer riskerade att bli utan.

Artikeln illustreras av en ung flicka som kommer till Stockholm för att söka arbete (med skriftligt avtal!). Hon får råd av ombudsmannen fröken Sandell och skickas sedan till ”Hemmet för arbetssökande kvinnor”, där hon får mat och husrum, telefon och tidningar för 1:50 om dagen. Via arbetsförmedlingen får hon sen arbete i en familj, ”vars husmor visar sig ha en modern uppfattning om det husliga arbetet”.

Och hon börjar trivas, står det under en bild där hon knäskurar golvet.