/ Av Lena lindmark
I sista delen av Dokument inifrån:“Sanningens labyrint” visar det sig – som jag förutsåg när jag skrev om förra programmet – svårt att få riktiga svar från någon av de ansvariga. (Första delen skrev jag om här.)
GJORDE MAN VERKLIGEN INGA DJURFÖRSÖK?
Började man testa plaststrupar direkt på människor, utan att via djurförsök kollat om det över huvud taget kunde fungera? Det låter ju absurt, men så var det tydligen.
I intervjun svarar Macchiarini (intervjufrågorna inom parentes):
Allra först gjorde vi försök på råttor. Men de har inte publicerats än.
Det var på KI (Karolinska institutet).
(Men jag har varken hittat djurförsök eller tillstånd?)
Vart vill du komma?
(Du satte in syntetiska implantat på fyra patienter redan före råttförsöken. Det tycker jag verkar märkligt.)
Där tar du miste! Gå till labbet och titta i labbjournalen! Här eller i Ryssland! Hur vet du att vi inte gjorde djurförsök i Ryssland?
Intervjuaren konstaterar: När jag konfronterar Macchiarini byter han bara historia. (Det var på KI, jaså där fanns inget, då var det nog i Ryssland.)
Hösten 2013 skriver ansvariga på Karolinska att samtliga operationer föregåtts av nödvändiga labb- och djurförsök. Chefsläkaren vill inte kommentera det, ”eftersom polisutredning pågår” – gällande “grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada.” Man kan undra hur det blir om Macchiarini blir fälld för att ha gjort sig skyldig till detta i sitt arbete, samtidigt som arbetsgivaren tycker att han gjort ett bra jobb??
Övriga frågor om uppgifter som inte stämmer med verkligheten får inga svar alls av Macchiarini , bara alltmera indignerade varianter på:
“Du insinuerar att VI LÄKARE fattat beslut om något som inte var nödvändigt! En så grov anklagelse svarar jag inte på!” “Fråga dem som gått igenom dokumentationen! Jag vill inte återuppleva den svåra tiden av mitt liv. Jag hoppas att du förstår det.” ( Då avses alltså inte de döende patienterna, utan Macchiarinis svåra tid innan KI friade honom från fuskanklagelserna.)“Varför tar du inte upp det med etikprövningsnämnden eller KI?” “Du antyder att alla i gruppen har ljugit. Det hade jag inte väntat mig av dig. Rektorn, kommissionen och alla andra har ljugit!”
——-
(Om jag förstått dig rätt är även din bedömning att syntetiska implantat inte fungerar än.)
Javisst, därför avbröt vi våra försök på människor – i väntan på nya implantat.
(Du ser inga problem med den väg som ledde till slutsatsen?)
Va? Vi har upplevt komplikationer men vi har lärt oss mycket av dem. Så för framtida patienter blir det kanske bättre – mycket bättre.
Macchiarini verkar alltså tycka att det varit värt priset i lidande och människoliv att grundligt ha fått lära sig vad som INTE fungerar. Och företrädare för Karolinska verkar tänka på samma sätt, exempelvis verksamhetschefen som godkände den första operationen: ”Här har man lärt sig en del av sina erfarenheter. Metoden ska förfinas. Jag är övertygad om att det här är en framgångsrik metod, som kommer att användas kanske om fem eller tio år.”
Dokumentären sammanfattar:
KUS (Karolinska Universitetssjukuset) hade godkänt Macchiarinis operationsmetod och KI (Karolinska Institutet) stod som garant för hans forskning. I december 2015 fick Macchiarini förlängt kontrakt på KI. Trots att hans plaststrupar inte fungerar, och trots att hans vetenskapliga artiklar inte beskriver verkligheten.
Både KUS och KI verkar hoppas att allt ska glömmas. Det innebär att den viktigaste frågan inte besvaras:
Hur kan Karolinska fortfarande försvara allt som pågått?
Den goda(?) nyheten kanske är att det rektor kallar Karolinskas “varumärke” inte skyddar och underlättar lika mycket framöver, som när det fick de imponerade ryssarna att godkänna operationerna på patienter som inte var dödssjuka ?
LÖGN OCH VERKLIGHET.
Jag har tidigare skrivit om hur det gick för patienterna. FÖRUTSÄTTNINGEN för att man skulle få operera den allra första patienten var alltså att hans liv akut måste räddas. Alla ansvariga upprepar att det inte fanns någon tid att förlora på djurförsök.Macchiarini beskriver en man med 6 månader kvar att leva, som ständigt riskerar att kvävas. Hans medarbetare säger att patienten inte kunde säga en hel mening utan att få andnöd.
MEN: Ingen vet hur länge han kunnat leva utan plaststrupe, med ett möjligt återfall av långsamväxande cancer. (Tumören konstaterades aldrig och den externe granskaren ansåg det osannolikt att det fanns någon.)
MEN: Patienten gick långa promenader utanför sjukhuset, träffade folk på restaurang och åkte till Sundsvall och besökte vänner. Han var rädd och tveksam till en så stor operation men gick med på den när Macchiarini sagt att det var hans enda chans och att den fungerat på grisar och andra djur.
MEN: Det var alltså inte sant, inte ens råttförsök gjordes förrän efter ytterligare tre operationer.
Änkan berättar: ”Macchiarini uppmuntrade och pressade honom att göra detta, om han ville se sina barn växa upp. Han garanterade att det skulle fungera 8-10 år.”
Efter artikeln i Lancet om den påstått framgångsrika operationen blev både metoden och Macchiarini världsberömda. I Macchiarinis artiklar det första året läser man om en plaststrupe som fungerade allt bättre.
MEN: Enligt obduktionsprotokollet var strupen inflammerad, full av död vävnad och satt nästan helt löst. Redan två månader efter operationen var det mesta dött, infekterat och svampangripet.
I artikeln påstår Macchiarini motsatsen: att stora områden av vävnad verkar vara på väg att utvecklas till en frisk luftstrupe, och att plaststrupen var helt fri från svamp och bakterier.
Detta är artikelns viktigaste faktapåstående och en förutsättning för de övriga operationerna. Men när rektor intervjuas i dokumentären minns han inte ”detaljer”. Ändå friade han Macchiarini från fuskanklagelserna, trots den externa utredningens slutsatser, eftersom han trodde att operationen var lyckad, och att patienten levde ett “väsentligen normalt liv” ytterligare 2 år.
MEN: Det anser inte änkan: ”Även om han utan operation bara levt några månader till hade det varit bättre än att lida i 2,5 år. För han mådde aldrig bra. Han kämpade hela tiden för sitt liv.”
Macchiarini beskriver plaststrupen efter ett år som ”en nästan normal luftväg, och förbättrad lungfunktion.”
MEN: I filmen från undersökningen vid samma tidpunkt ser man slem och ett blödande hål in i kroppen. En liten svart prick är vad som återstår av luftvägen och höger lunga är i princip avstängd. Läkarna tvingas rycka bort sårvävnad och sätta in metallnät för att hålla andningsvägen öppen.
FÖRSTA ICKE DÖDSSJUKA PATIENT
KI och KUS varnades gång på gång utan att slå larm. Rektor berömde fortfarande Macchiarinis arbete, och Karolinska stod som garant för artiklarna om den första patientens första år. Detta öppnade möjligheter att operera nästan helt friska patienter, åtminstone i Ryssland.
Den första icke döende patienten hade kunnat leva ett helt liv med trakeostomin hon fått efter en bilolycka. Nu opererades hon – trots att ingen av plaststruparna blivit bra. Hon fick feber, timslånga attacker av svår andnöd och hosta. Implantatet kollapsade och man tvingades sätta in ett stålnät för att hon inte skulle kvävas. Man satte in en ny plaststrupe. Det hjälpte inte. Hennes man sammanfattar: “Från dag 1 fanns inte ett enda ögonblick när allt var bra.”
Några månader innan patienten dog sa Macchiarini i tysk TV: ”Hon mår bra. Vi fick sätta in en ny strupe för 7 månader sen, eftersom resultatet inte blivit helt perfekt i längden men nu mår hon riktigt bra. Hon är frisk nu vad jag vet.”
MEN: Fem månader senare dog hon en plågsam kvävningsdöd. Mamman säger: ”Det luktade så att jag förstod att hon ruttnade levande. Hon hostade upp färska blå kirurgtrådar och köttslamsor.”
Två månader efter hennes död skrev Macchiarini till tidningen Nature att strupen undersökts strax innan hon dog och då fanns inga fel på den…
Slutligen lät KI en utomstående utredare kontrollera forskningsfusk. “Forskningsfusk” låter ju akademiskt och oförargligt, men det utredaren kom fram till var alltså, som han sammanfattar det i dokumentären: ”Den som läser (Macchiarinis) uppsats, läser inte sanningen utan nåt annat.” LÖGN! alltså. Men KI valde att frikänna Macchiarini för forskningsfusk, hänvisande till ytterligare material.Granskaren protesterar (begripligt nog) BÅDE mot att han inte fått allt material OCH att det tillkommande materialet (som han läst på egen hand) inte ändrar hans ursprungliga slutsats.
Hans utredning är faktiskt intressant att läsa även för en amatör som jag.
Det är alltså helt enligt reglerna att KI utreder sig själv, vilket ju inte känns bra. Men dessutom går beslutet inte att överklaga! Vilket rektor själv tycker är mindre bra för rättssäkerheten.
KIs friande sände ett budskap till världen: I allt väsentligt är det som står i artiklarna sant och Macchiarini har KIs förtroende. Därmed ställer man sig bakom det lögnaktiga påståendet om ”en nästan normal luftväg, och förbättrad lungfunktion.” Rektor slingrar sig våldsamt i intervjun när han får den frågan.
Rektors övriga svar i dokumentären är varianter på “Det handlade om att rädda patienters liv!” “Det var inte på KI! Det var i Ryssland.” “Det var inte på KI! Det var på KUS.” Och så lite snack om ”värdegrunder” och ”varumärke”, som han ömmar för…
I morron-TV efter dokumentären backar rektor. Det verkar dock bara vara “sidoverksamheten” i Ryssland och oklarheterna i Macchiarinis CV han ifrågasätter, inte verksamheten på Karolinska. “De från KI som hjälpt till att välja ut den första friska patienten, har inte gjort det för KI.”
Under dagen backar man allt snabbare, verkar springa baklänges. KI skickar ut pressrelease och mot kvällningen skriver tidningarna om att Macchiarini kan få sparken.
Vi får väl se hur det går. Om media glömmer detta kan man nog hitta ett litet smithål.
ionerna-i-det-tysta/”>Läkartidningen skrev 2015 bland annat:
href=”http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2015/06/Klinik-sag-att-metoden-inte-fungerade–stoppade-operat
“Redan hösten 2013 stod det klart att transplantationerna av konstgjorda luftstrupar inte fungerade, och i det tysta stoppade toraxkliniken på Karolinska operationerna.”
För fakta hade ju varit kända länge.
