Långholmens rastgård 1910, av Georg Baldini
(Public domain) via Wikimedia Commons

Boken om Långholmen – en ”varning för dem som gå fria” – börjar med den gamle vaktkonstapeln, som nyligen fått ett litet arv och därför inte längre behövde slita ont som fångvaktare. Nu kunde han berätta mera från sitt gamla arbete, och av gammal vana gick han ned till rådhusrätten och bjöd f. d. kamrater och rådhusvaktmästare på snus.

Liksom de flesta i det huset talade han om det hemska dramat på Mälaren och mördaren Nordlund, som han tidigare haft att göra med i rannsakningsfängelset, men då funnit ganska foglig.

Vaktkonstapeln

Men konstapeln kunde numera även berätta om annat, ”som man aldrig får veta i tidningarna”, exempelvis att vaktkonstaplarna ibland för längre tid kunde vara ur stånd att tjänstgöra på grund av att de blivit överfallna av en fånge och fått en axel ur led, en fot vrickad eller ett ben avsparkat. ”Och icke alltid beivrades dylikt våld inom fängelset. ”

Bland de farligaste fångarna fanns en kvinna, Märta Andersson-Brunzell. Hon hade en gång bitit skinnet av sina egna armar för att sedan skylla dådet på en detektivkonstapel, som hon ville hämnas på. Flera gånger hade hon misshandlat och knivskurit poliskonstaplar och pryglat droskkuskar – även om hon blivit lugnare sedan hon fyllt 30.

Under förhör hade hon berättat att hon vid 17 års ålder i Östersund tagit på sig en stöld, som hennes fästman begått. Det gjorde hon för att han inte skulle förlora sin plats, och han hade lovat henne trohet – men när hon kom ut från fängelset var han redan gift. Så började hennes brottsliga liv.

Tapetseraren Nilsson hade många domar bakom sig. Trots att han var både ful och elak hade han en ovanlig förmåga att få medelålders fruntimmer att stjäla åt honom – och ta på sig hela skulden. I fängelset hade han misshandlat en konstapel och dessutom gjort den djärvaste rymning man hört talas om: Han klättrade över muren åt Strömmen och försvann, klädd som han var i fångdräkt. Först efter flera timmar hittade detektiverna honom på Biblioteksgatan, då iförd kavajkostym, men med fruntimmersskor på fötterna. Det var de som avslöjade honom: Polisen tyckte att han gick så underligt.

Bilden ovan visar direktör Sven Axi i en cell i Centralfängelset på Långholmen i Stockholm sedan fönstren förstorats på 1930-talet. Ur Svenska Dagbladet (Public domain) via Wikimedia Commons.

Fängelsedirektören

Även fängelsedirektören, major Palm, ”vars åsikter ej alltid har stöd av den moderna straffrätten” intervjuas i boken. Till skillnad från en del andra tvivlade han inte på dödsstraffets avskräckande inverkan – åtminstone när det gällde dem som planlägger sina brott. Han ansåg att enskilda fängelseceller har den stora fördelen att man skyddar fångar av ”bättre slag” mot de ”djupast sjunkna”. Det enda problemet med cellerna var att man icke alltid kunde hitta lämpligt arbete åt dessa fångar.

De farligaste fångarna, som exempelvis Nordlund, brukar sysselsättas med skrädderiarbete för att inte få tillgång till verktyg som vore riskabla i deras händer. Men annars är det inte lämpligt för stora grova karlar att sitta med sådant knåpgöra, som klemar bort dem, så att de när de blivit fria inte har någon lust till grovarbete.

Så gott som alla möbler i direktörens rum var gjorda av fångar och uppvisade högt uppdriven skicklighet. En synnerligen vacker korgstolsmöbel hade skapats av en fånge som efter fullgjort sitt straff slog sig ned på landsbygden och fortsatte i det yrke som han lärt i fängelset.

Få brottslingar ångrar sitt dåd enligt direktören, som i Åbo själv sett den sjudubble mördaren, som en natt hade slagit ihjäl hela familjen i torpet, där han tjänade som dräng. Hans brott var till och med värre än Nordlunds, ty han mördade inte som denne obekanta personer, utan närstående. Och denne mördare såg ut som en vanlig beskedlig bonddräng och var helt lugn. Någon tillstymmelse till ånger syntes icke hos honom.

Mördaren

Johan Filip Nordlund, även kallad Mälarmördaren, Svarte-Filip och Mordlund, var den som alla talade om. I december 1900 skulle han bli den näst sista person som avrättades i Sverige.

Den 17 maj 1900 hade han begått ett av de värsta dåden i svensk kriminalhistoria, nämligen massmordet på ångaren Prins Carl.

Till båten hade han tagit med sig kniv, pistol och ett antal hänglås, med vilka han ämnade låsa båtens maskinrum. Avsikten var att råna så många som möjligt ombord, ta hand om skeppskassan och sedan sätta eld på båten för att dölja sitt brott.

Planen misslyckades när en annan mälarbåt kom till undsättning. Skeppskassan fick Nordlund inte heller tag i, utan bytet blev bara de 845 kronor han stulit från kaptenen. Men han dödade fem personer och skadade åtta.

Därefter flydde han i livbåten och lyckades ta sig i land och köpa nya kläder i Eskilstuna. Han hade tänkt ta sig till Köpenhamn via Göteborg, men kom aldrig längre än till Skogstorps järnvägsstation där han greps av tre poliser. Vid gripandet skall Nordlund ha yttrat fraser som:

Detta var min hämnd på mänskligheten!

Tur för er att jag inte kom med tåget, för då hade många fler dött.

Straffången

I boken intervjuas även en f d straffånge, som suttit i 5 år för att ha brutit mot bl. a. sjunde budet (”Du skall icke stjäla.”). Han föredrog precis som fängelsedirektören celler istället för gemensamhetsfängelserna, för där är slagsmål ganska allmänna:

Ibland slåss dom, så’t blodet skvalar.

Men det värsta med gemensamhetsfängelserna tyckte han ändå var att de yngre fångarna av de äldre får detaljrika lektioner i konsten att stjäla, råna, mordbränna m. fl. ohyggligheter: ”Den smula moral man har, blir alldeles bortsvarvad där.”

Skarprättaren

Sist i boken kommer skarprättare Dalman till tals. När boken skrevs hade den svenska bödelsyxan inte använts sedan i mars år 1893, då Alftamördaren halshöggs. Hans blod hade fått sitta kvar, i enlighet med vid exekutionen närvarande prof. Frithiof Holmgrens uttalade önskan:

Låt det sitta, det är nog sista gången bilan tjänstgör i Sverige.

Men det skulle bli ytterligare fyra avrättningar innan dödsstraffet avskaffades.

Fram till 1858 fanns i Sverige en skarprättare för varje län, därefter finns bara en och sedan år 1885 hette han Anders Gustaf Dalman och bodde vid Sankt Eriksgatan på Kungsholmen i Stockholm. Bödelsyrket var emellertid bara en bisyssla för Dalman, som till vardags var vicevärd och förestod flera fastigheter i Stockholm.

Tillfrågad om vad en bödel får betalt svarade han att man får litet från varje län, från Stockholms stad 300 kronor, och så en viss summa ”per huvud”.

När boken skrevs hade Dalman bara avrättat två personer: Yngsjömörderskan var den första, och det kändes nog litet kusligt att halshugga en kvinna, ”ty käringmöte ska’ ju aldrig vara bra”. (SAOB : Om det första mötet efter vigseln är ett käringmöte, så bådar det enligt folktro sorger och bekymmer åt de nygifta.)

Bilden nedan visar Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman är mannen längst till vänster. Han gömmer bödelsyxan bakom ryggen.

Om Yngsjömörderskan vill Dalman framhålla att hon inte alls var halvdöd då hon leddes till avrättningsplatsen, som det påstods i tidningarna:

Hon vållade mig tvärtom mycket besvär. Då hon lagt sig ned på stupstocken, hoppade hon en aln i luften, så att jag nästan trodde mig nödsakad att binda fast henne vid stocken med den kedja, som jag alltid har fästad där. Min dräng lyckades trycka ned henne, men hon var ändå inte lugn. Det var därför hugget kom att gå litet snett över hennes underkäke. Men andra gången högg jag mitt emellan två halskotor, fint, rätt och säkert. Delinkventen var också lugn och uppförde sig utmärkt.

…

Stupstocken timrar jag själv ihop. Den är ungefär en och en halv aln lång och en halv fot tjock, med slät och fin urholkning för skuldrorna och för halsen.

”Så här ter den sig för resten ut” fortsatte herr Dalman. Och så släpade han fram en stupstock ur det inre rummet och visade upp.

(Teckningar ur boken.)

---

Fakta:

Dalman avrättade sammanlagt sex personer:

• 1890 Anna Månsdotter (Yngsjömörderskan)
• 1893 Per Johan Pettersson (Alftamördaren)
• 1900 Theodor Sallrot (Johannishusmördaren)
• 1900 Lars Nilsson (Löderupsmördaren)
• 1900 John Filip Nordlund (Mälarmördaren eller Svarte Filip)
• 1910 Johan Alfred Andersson-Ander (Sveriges sista avrättning, och den enda med giljotin)

År 1921 avskaffade riksdagen dödsstraffet i fredstid, och 1972 även i krigstid.