Östermalm hette ursprungligen Ladugårdslandet, efter dess fyra kungsladugårdar Medelby, Kaknäs, Unnanrör och Vädla, och det var känt som en fattig och smutsig stadsdel. I mitten av 1800-talet byggdes stadsdelen om, en stor del av gatunätet drogs om och förmöget folk började flytta in.

Då ansågs det gamla namnet opassande och 1885 antogs det nya namnet Östermalm. Namnet Ladugårdsgärdet lever dock kvar, i dagligt tal Gärdet. (Klicka på kartan för större bild.)

Familjen Norlander flyttade ofta, en gång från Västerlånggatan ända ut till Ladugårdslandet. Grevgatan 32 var det näst sista huset på höger sida av gatan. Allra sist låg ett trähus med ladugård, där kreaturen senare skulle brinna inne, och längre in på tomten fanns kvarnen Schultan fortfarande kvar, en fotkvarn från 1600-talet. Däremellan fanns stora tobaks- och trädgårdsland.

Den blivande journalisten och revyförfattaren Emil Norlander berättar om sin barndom där:

Här lektes så gott som bara militära lekar. Ungdomens roligaste lekplats fanns strax innan man kom ut på exercis- och övningsfältet Gärdet: en liten befästning för kadetternas övningar, ett nät av djupa vallgravar. En stor mörsare fanns där också, blanksliten av alla ungar som ridit på den.

En gång hade vi beslutat att härma de norska skarpskyttarna som hade sin kasern på Storgatan 23. Vi klippte av och målade papperspåsar så att de blev så lika ”norrbaggarnas” båtliknande mössor som möjligt. Snickarns pojkar var också med i ”gardet”, så vi kunde göra sablar av trä i 32:ans snickarverkstad. Slutligen anskaffades med insparda frukostslantar en tämligen stor trumma, inköpt i Lejas magasin på Regeringsgatan.

På söndagen ställde vårt pampiga regemente upp för att, i likhet med all annan militär i trakten, föras ut till Gärdet och övas. I spetsen gick undertecknad som general, iförd mammas omsydda klänningsliv, som var tänkt att likna en ”kolett” (uniformsjacka). Som ytterligare tecken på min höga rang bar jag en träsabel, förgylld av glasmästaren på Qvartersgatan (senare Linnégatan).

Övriga ”krigsstyrkor” mönstrade oss närgånget. Vi överglänste de andra även genom att vara så väldisciplinerade: I flera dagar hade vi övat hemma på gården, den som inte löd fick skarp straffexercis och hjälpte inte det ströks han ur rullorna och fick larva hem ensam, alldeles utan trumvirvlar.

Vår tvärsäkerhet retade upp de övriga, och vi mottog snart en krigsförklaring från några slags ”getapojkar”. Vår disciplin gjorde oss framgångsrika, men när segern var nära, och vi jagade de flyende upp mot Ekbacken, fick de förstärkning.

Det var de fruktade ”kolerapojkarna” som ryckte in. Uppe i Tyskbagarbergen låg ett anskrämligt gammalt och medfaret tegelhus, som i trakten gick under namnet Kolerasjukhuset. Ursprungligen hade det inrymt Brandelska sockerbruket, därefter en tid varit kasern för en del av Svea artilleriregemente. Under 1800-talets koleraepidemier var det sjukhus och i början av 1870-talet hade det blivit “herberge för husvilla”.

Här bodde fattiga, husvilla familjer under usla förhållanden i stora salar, som indelades i rutor, åtskilda endast av möbler och uppspända skynken. Det var en tuff miljö och här fanns en stor mängd uppväxande ungdomar i 10-12 år eller ännu äldre, som hade satt sig i en fruktansvärd respekt i grannskapet, speciellt pojkarna. Det var de ”koleraungarna”, som nu kom vår flyende fiende till hjälp.

Vi blev betänksamma, allt anfall avblåstes och vi hade inte haft något emot en samförståndsfred. Men motståndarna ville ha krig, så vi retirerade långsamt mot tullen. Det var inte äran vi först och främst ville rädda utan trumman, som representerade ett betydande kapital, så vi omringade skyddande vår lille trumslagare.

Slutligen drabbade vi samman. Vår olycka blev att vi inte bara var i minoritet, utan även förskräckligt rädda om våra fina kläder. Detta utnyttjade motståndarna på ett lömskt sätt: Koleraungarna tog upp kospillning med käppar och kastade på oss. Det fanns gott om sån ammunition på gärdet, och vi insåg att om vi träffades riskerade vi inte bara att få stryk hemma, utan dessutom att inte få fortsätta med våra militära lekar. Vi sprang alltså i full fart Tullvägen fram – först trumslagaren, därefter fanbärarna och så truppen, med generalen sist. Han hade ju en särskild rock, så det gjorde inte så mycket om han blev träffad. Och vi klarade oss alla utan att bli prickade in på Tullplan, där förföljandet upphörde, i brist på ammunition.

Väl inne på Grevgatan ställde vi upp och marscherade sen med ljudande trumma och fladdrande fana nerför gatan tills vi avmönstrade på 32ans gård. Alla vi mötte ansåg att vi kom från en lysande seger – och vi hade säkert segrat om krigsskådeplatsen hade varit en annan än en av stadens kogubbar särskilt utvald betesmark.

Hela trakten kring nuvarande Karlaplan var nämligen ett enda kodistrikt. Varje morgon kom gubbarna med sina nöt Grevgatan fram på väg ut mot Gärdet, och varje kväll efter solnedgången strosade kossorna utmed gatan hem till sitt. Vi pojkar hjälpte förstås till att driva på – och då kunde det bli galopp. Djuren kom hem alldeles vilda, men vi pojkar hade roligt.

Vid Livgardets 500-årsjubileum 2021 gjordes nedanstående film om den historiska övningsplatsen på Gärdet.

Emil Norlander berättar vidare: Det hände mycket annat intressant på vår gata, särskilt sommartid. Varje afton marscherade gardesregementena hem längs Grevgatan, ibland med musik och alltid skrålande för full hals.

Klockan åtta varje morgon kom vattenvagnen för att vattna rännstenarna. Man slog nämligen fortfarande ut all slask på gatan, och på vattengubbens kärra fanns slangar och ett par stora nycklar att öppna gatans vattenposter med. Ungarna sprang runt den sprutande, som först försökte undvika dem, men ibland bestämde sig för att ge dem en dusch, medan de i sin tur försökte rädda sig in i närmaste port. Ibland blev ungarna mera spolade än rännstenen.

Vid femtiden på eftermiddagen fick vi något nytt att titta på: Då eldade bagarn i hörnet till Storgatan upp sin ugn – och tusentals stora kackerlackor kravlade ut genom sprickorna i fasaden, så att väggen var svart flera meter upp. Detta påverkade dock på intet sätt kundernas villighet att köpa bröd.

Här kan man läsa hela boken Rännstensungar och storborgare (1924) av Emil Norlander, journalist och revyförfattare. Bilden nedan visar nothäftet till ”Den gula paviljongen”, en av Norlanders största succéer.