På femtiotalet fanns två Tumba-kändisar av väldigt olika slag: världsberömde ishockeyspelaren Sven Tumba och ”50-talets mest omtalade brottsling” Tumba-Tarzan. Båda hette faktiskt Johansson i efternamn, även om ishockeyspelaren 1965 bytte efternamn till Tumba, och Tumba-Tarzans efternamn inte användes när han sommaren 1954 blev känd av hela svenska folket. Då rymde han från fängelset genom att hoppa ut från ett fönster på andra våningen och landa i en björk. Han ville vara med sin hustru.

”Stark och vig som en panter” kallades han och det sas att han kunde övertala polishundarna att lämna honom ifred – och möjligen till och med förvandla sig till ett djur.

Fast egentligen var det hans yngre bror som tidningen först kallade ”Tumbas Tarzan”.

Föräldrarna Eskil och Amanda Johansson var fattiga och sjukliga och bodde med sina tre söner i enrumsstugan Entorp, som tillhörde Botkyrkas fattigvård. Torpet låg mellan skogen och Tumba, ett brukssamhälle med sträng rangordning. Båda föräldrarna var sjuka i TBC, fadern var arbetslös skräddare, och man hankade sig fram bl a genom att sälja bär, mossa och pappersblommor . ”Mellan varven var man tvungen då att göra inbrott i nån sommarstuga på Södertörn” har brodern Olle sagt.

1925 föddes den äldste sonen Rolf, som i skolan var snäll och ”ej obegåvad”. Han läste dikter och hade författardrömmar, men var hellre i skogen än i skolan. 1940 hamnade modern på sanatorium och fadern på sjukhus med lunginflammation, och Rolfs småbröder Sune och Olle, 10 och 7 år, togs in på ett barnhem i Norrtälje. Därifrån rymde de när julen nalkades. De hade tagit en postanvisning för att kunna köpa tågbiljett, men polisen tog dem så fort de nått stugan. På barnhemmet blev de kvar i fem år.

Rolf flyttade till en halvsyster i Stockholm, fick jobb på lampfabriken Luma och började ta fiollektioner. Men han trivdes fortfarande bäst i skogen, och när pappa Eskil kom hem från sjukhuset flyttade Rolf tillbaka till Entorp. 1946 gifte sig han sig med Alice, fick två döttrar och hyrde genom fattigvården en stuga på två rum och kök i Tumba.

Sune och Olle hade under barnhemsåren lärt sig snatta och stjäla och det fortsatte de med hemma i torpet. Våren 1952 greps de. När Sune i juni skulle vallas på en brottsplats flydde han och Expressen myntade uttrycket ”Tumbas Tarzan fri som fågeln”. Det som skulle bli Rolfs smeknamn användes alltså först om hans lillebror. När polisen fick tag i dem dömdes Olle och Sune till fängelse och Rolf fick villkorligt för häleri. Rolfs och Alices döttrar placerades i fosterhem, vilket föräldrarna tog hårt.

1953 rymde Sune och Olle och byggde sig en koja i Tumbaskogarna. Rolf och Alice smög ut med mat till dem, och Alice bestämde sig för att flytta ut till kojan, enligt en uppgift för att hon fattat tycke för Sune. Rolf flyttade med, och det var nu han började vara med vid inbrotten.

I augusti greps Sune, Rolf och Alice och i september kom Olle frivilligt till polisen. Rolf fick sitt första fängelsestraff, ett och ett halvt år, medan Alice fick villkorligt.

Den 8 maj 1954 hade Rolf fått veta att han skulle förflyttas till Norrland, långt ifrån hemmet och Alice. Han kastade sig ut från ett fönster i fängelset i Vångdalen utanför Uppsala, landade i en björk och försvann in i skogen. Sen sökte han upp Alice, och med 75 kronor på fickan och en ryggsäck med mat gav de sig den 17 maj ut på sin vandring i Södertörns skogar.

I en dokumentär från 1990 om 50-talets mest omtalade brottsling skildras jakten på Tumba-Tarzan, och man intervjuar bland annat hans bror Olle, författaren Ernst Brunner, barndomsvänner, poliser.

Den 22 juni var Rolf och Alice vid Tegelvreten och gjorde iordning pannkakor och kaffe när polisen närmade sig efter att ha fått ett tips. En polisman kände doften, klev fram med dragen pistol och såg Alice och Rolf vid ett spritkök. Rolf sprang sin väg medan Alice satt kvar som förlamad. Polisen sköt, och det gjorde även en annan polis som var på väg mot dem och hörde skotten. När pistolen till slut klickade passade Rolf på att återvända, dra Alice med sig och sedan fly.

Polisen visade upp en stekpanna med skotthål som bevis för att han blivit beskjuten och Expressen skrev att det hänt ”då desperadon öppnade eld”. Ett skott från Rolf påstods också ha snuddat vid polismannens huvud, och en annan polis citerades säga: ”Tumba-Tarzan sköt inte för att skrämma utan för att döda”. I sommarstugorna fanns inte bara mat och dryck utan även vapen, och Rolf var beväpnad, men såvitt man vet sköt han aldrig mot någon människa, och den tekniska undersökningen visade att skottet i stekpannan kommit från polisens pistol.

Brodern Olles kommentar: Det var polisen som var desperat, inte Rolf.

Den sommaren pågick en intensiv jakt: En polis kunde ha 2-300 timmars övertid, och helikopter, tullkryssare och till och med militär sattes in i jakten – men förgäves. Tidningarna överträffade varandra i att kalla Rolf för desperado, livsfarlig, kall och oberäknelig. Rubriker i Expressen: ”Ung desperado sköt mot polis. Befriade fru med våld.” och ”Tumba-Tarzan tog hustrun som sköld. 15 skott i pistolduell med poliserna. Polisen: Han sköt för att döda.”

Ryktet om Rolfs farlighet spred sig. Folk blev uppskrämda, och sommargästerna började beväpna sig och skjuta efter möjligen misstänkta personer. I juni intervjuades en kvinna som använt makens gevär och skjutit efter någon hon trodde var Tumba-Tarzan.

Hennes familj var en av dem som det året tänkte fira midsommar med laddat gevär på väggen. Vid Fituna herrgård efterspanades en man med helikopter, båtar och spårhundar sedan en fiskarhustru slagit larm om att han betett sig misstänkt vid strandkanten. Det visade sig vara en fjärilssamlare.

Som genom ett under träffades dock ingen, och polisen försökte lugna människorna med att Tarzan bara plundrade obebodda stugor och endast sköt på poliser, inte på allmänheten – om inte de sköt först…

Rolf hade god hand med djur och kunde få polishundar att vända om. Han hade också lärt diverse andra knep, som att förvirra hundarna genom att skrämma upp en älg och springa efter den, så att älgdoften blandades med hans. Han beskrevs nu ha ”ett skyggt djurs hela vaksamhet”, och skrönor spreds om att han vid behov kunde förvandla sig till ett djur eller en fågel.

Medan tipsen strömmade in och polisen letade även i Norge gömde sig Rolf och Alice en tid hos vänner i Bagarmossen. Därefter skjutsade vännerna dem till skogarna norr om Stockholm, där de ibland fick mat och pengar av nu frigivne Olle, som även stal en motorcykel till Rolf. Till hösten var de kalla och förkylda, men Rolf följde nyheterna på sin stulna transistorradio och var rädd för att polisen tänkte använda falska bevis (som stekpannan) för dråpförsök.

Den 2 november gav Alice upp. När polisen hittade tältet var det väl kamouflerat av ett tiotal smågranar, och en sytråd hade spänts i en vid ring runtom, för att avslöja om någon närmat sig. Inne i tältet var det välordnat med flera sovsäckar, tre resväskor med kläder och en näverkoffert med matvaror. Men själv verkade Rolf ha lämnat platsen samtidigt med sin fru.

Rolf övervägde att ge upp, men när Olle skjutsade honom till tältet för att först hämta sina saker upptäcktes bröderna av polisen och flydde in i skogen. Expressen hörde på polisradion att det troligen var Tarzan som åkte mot Stockholm i en stulen bil. Reportrarna gav sig av i sin bil med polisradion på, och vid Danderyds kyrka såg de bilen och följde efter. Polisen ville dock inte stoppa den efterspanade bilen så länge det fanns skog i närheten, dit rymlingarna återigen hade kunnat försvinna. Men mitt på Stocksundsbron hade man upprättat en spärr och där greps bröderna.

Brodern Olle glömmer aldrig hur en reporter hånskrattande sa något spydigt vid gripandet. ”För man trodde ju att tidningarna stod på vår sida.”

Olle fick småningom två års straffarbete, Rolf friades från dråpförsök men dömdes till 3,5 års straffarbete för bl a hot mot tjänsteman och ett hundratal sommarstugeinbrott, Alice fick 10 månaders villkorligt, och 1955 skildes paret.

Den 4 april 1956 hade DN förstasidesrubriker om ”Tarzan i rymmartagen”. Då hade Tumba-Tarzan och knivdesperadon Anton Ulm gjort en utbrytning från Långholmen. Med hjälp av (välgjorda) falska nycklar, vaktkonstapelsmössor, glasögon och en stege tog de sig ut från verkstaden och kastade sig över den fyra meter höga muren. De sprang mot Högalidsgatan, och när de märkte att de var förföljda skrek Tarzan: ”Ta fast rymmarna!” Varpå ett tiotal civilister faktiskt började springa framför rymmarna, som i sin tur förföljdes av en växande skara konstaplar och radiopoliser.

Tumba-Tarzan gav sig snart frivilligt, medan Ulm försökte slå sig fri med en specialkonstruerad batong och en morakniv. Tarzan berättade för DN att han lovat ”sig själv och andra” att inte rymma, men så fick han veta att brodern Olle förts över till fasta paviljongen, fast han inte gjort något som gör att han ska vara där. Och tillfogade: ”Eller så var det vårkänslor – om man nu har några känslor längre.” Nu hamnade han istället granne med brodern på fasta paviljongen.

När Olle i juni 1960 rymde ringde Rolf efter några veckor polisen och sa att han skulle försöka hjälpa brodern. När bröderna åkt fast efter att ha krockat med sin bil, enligt uppgift på väg till polisen, förklarade Rolf varför han velat hjälpa till: Han ville ordna ett hem för sina döttrar, men hans äldre gifta systrar som flickorna bodde hos hade hotat med att adoptera dem om faderns namn på nytt figurerade i dagspressen. Det var därför han ville hjälpa polisen. Det fanns inte sannolika skäl att misstänka Rolf för brott, han försattes därför på fri fot.

I fängelset hade Rolf Johansson blivit vegetarian och extrem djurvän samt brevvän med Hedvig Torhillen, som han senare skrev boken ”Vi båda” tillsammans med. Skild från Alice och döttrarna levde han resten av sitt liv i små omständigheter och så gott som laglydigt. Han arbetade som trädgårdsarbetare, fastighetsmäklare, skogsarbetare, vaktmästare och flyttkarl. Sista året skrev han på ett filmmanuskript om naturförstöringen. Han dog 1978, 53 år gammal.

Brodern Olle har senare berättat att Rolf nog var den mest sansade av bröderna, men det blev ändå han som kallades Tumba-Tarzan och fick skulden för allt som bröderna – eller någon helt annan – gjort. Och fängelset och samhället gjorde honom hårdare.

Olle fortsatte att rymma, kallades ibland ”Lill-Tarzan” och satt sammanlagt 15 år i fängelse innan han blev sjukpensionär och bosatte sig tillsammans med sina katter i en gammal buss i skogen nära barndomstorpet, där han hämtade vatten ur en källa och köpte fotogen vid en bensinmack.

Nils Magnus ”Massi” Svensson, som var DN-reporter på den tiden har sammanfattat:

”Dom här tre grabbarna gjordes till samhällets fiende nummer ett, fast dom bara var inne i sommarstugor och stal mat och sånt. Men Tumba-Tarzan var ett bra rubrikord och det blev en myt runt bröderna.”

En polis bekräftade att det var typiskt för ”entorparna” att inte göra mera skada än nödvändigt vid inbrotten: ”De kunde ta lite mat, nubbe om det fanns, diskade ibland efter sig och lämnade en lapp där de bad om ursäkt.” I en del sommarstugor hände det att ägarna lämnat lite mat åt bröderna.

Tumba-Tarzan har förevigats på olika sätt: Boken ”Tumba-Tarzan, fri som fågeln” av Gunnar Ståhl kom 1990 liksom ”Bröderna Tumba-Tarzan, 50-talets värstingar” av Ivan Bratt.

Och vid Polishögskolan i Sörentorp i Solna kommun finns skulpturen ”Samtal på en parkbänk” av konstnären Mats Eriksson som föreställer Tumba-Tarzan tillsammans med Bildsköne Bengtsson och konstapel Björk. Se bilden högst upp på sidan av Holger.Ellgaard, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons.