Den 7 december 1950 firade Stockholmspolisen sitt 100-årsjubileum med tal och medaljutdelning i Blå hallen och dans i Gyllene salen. Den äldste av de 1200 festdeltagaren hade börjat vid Stockholmspolisen redan på 1880-talet och mindes att han då hade 50 kronor i månaden och fridag var fyrtionde dag.

Det var den 1 september 1850 som en speciell polismyndighet med större resurser tog över ansvaret för ordningens upprätthållande istället för de avskydda och förhånade ”paltarna” och ”korvarna” – som den militärt organiserade stadsvakten gemenligen kallats.

Inför hundraårsdagen berättar DN en historia från början av 1900-talet för att illustrera att ett samhälle har den polismakt det förtjänar. (Kungsholmsligan var på den tiden Stockholms mest fruktade ungdomsgäng, numera mest känd för sin paradmarsch.)

En natt i början av seklet gjorde övre Kungsholmsligan en utflykt till Birkastan och höll serenad i ett gathörn, då en polis närmade sig, gjorde honnör och undrade om inte herrarna ville dämpa sig lite. Svar: ”Hörru din mässingsbeslagna bonn***, dra åt ***!” Konstapeln drog sig först undan lite och avvaktade, men när oljudet bara ökade steg han fram och röt:

”Nu försvinner ni härifrån era förbannade Långholmsrymmare!”

Det blev tyst direkt, ligisterna tog av mössorna, bugade sig och sa att nu förstod de att konstapeln var en bra karl som kunde säga ifrån, och då var det klart att de skulle försvinna. Och det gjorde de.

Fram till 1850 var ordningens upprätthållare den militärt organiserade stadsvakten som funnits från slutet av 1500-talet. Dessförinnan hade stadens borgare själva varit skyldiga att hålla vakt. Stadsvaktens viktigaste uppgift var att patrullera stadens gator och gränder samt hålla vakt vid stadsportarna. De skulle även hjälpa till vid eldsvåda och spärra av brandområdet. Men patrulleringen var ganska ofullständig, och vid bråk och tumult fick man oftast skicka bud till vakthuset och hoppas på hjälp därifrån. 1729 tillkom en ordinarie brandvakt, som vid bråk kunde ge larm med sin skramla.

År 1776 inrättades Kungliga poliskammaren i Stockholm och kung Gustav den tredje utnämnde Henric von Sivers, adlad Liljensparre, till Sveriges förste polismästare. Han skulle bli mest känd för att ha utrett mordet på konungen.

Men stockholmarnas missnöje höll i sig. Sivertska kasernen, där de var inkvarterade, kallades ”korvkitteln” och när trumman kallade vakterna till middag samlades gatpojkarna och skränade i takt med trumslagen: ”Nu är korven kokt!”

1850 fastställde ett kungligt brev en ny ordning att gälla från 1 september. Ordningens upprätthållande överläts till ett enda organ: Polisen. Stockholm delades in i ett antal distrikt med lokala polisstationer, ledda av varsin kommissarie med hjälp av några överkonstaplar och ett större antal ordinarie konstaplar, som tillbringade sin mesta tid med att patrullera staden.

Av stadsvakten blev en liten rest kvar som servis till stadens tre brandsprutor, fram till 1875 då en fast civil brandkår slutligen upprättades. De sista stadsvakterna hade dåligt betalt och tog allehanda extraknäck, bland annat som flyttgubbar. Det berättas att DNs grundare Rudolf Wall bad dem om hjälp när ångmaskinen som drev tryckpressen strejkade. Stadsvakterna ställde upp och drev pressen för hand, och tidningen kom ut.

En av den nyupprättade polisens mest besvärliga uppgifter var lösdriveriet. Humlegården var ett omtyckt tillhåll redan på 1850- och 60-talen och ett par gånger i veckan gjordes nattrazzior där man brukade ta 30-50 lösdrivare. När poliserna inte räckte till för att bevaka de anhållna fick några av de beskedligaste hjälpa till, och de brukade bli mycket smickrade över förtroendet. Man marscherade i sluten trupp och det lär ha hänt att vakten på Gustav Adolfs torg gick i gevär för en sådan kolonn.

Bilden från DN 1950 visar hur lösdrivarkolonnen från Humlegården passerar Gustav Adolfs torg.

Under den kalla årstiden behövde polisen inte spana efter lösdrivare, då köade de för att bli intagna på arbetshuset fram till våren. Och de som inte fick plats där fortsatte till polisstationerna och begärde att få bli häktade som lösdrivare, annars lade de sig utanför dörrarna eller i trapporna så att polisen tvangs ta hand om dem. Först när härbärgen började byggas kom man till rätta med lösdriveriet.

Ett annat stort bekymmer var superiet och därmed följande slagsmål och oväsen, framför allt vid de små och smutsiga krogarna i Gamla stan.

På 1880-talet bildades de första fackföreningarna, och Mäster Palm kom till Stockholm och började predika socialism. Polisen fick till uppgift att hålla ordning på mötena, och blev förstås hjärtligt impopulär hos många.

På 80-talet tillträdde också förste stadsfiskalen och detektivchefen Lars Stendahl, kallad ”Lasse (eller Stendahl) med påken” efter att han en aprildag 1902 visat några demonstranter tillrätta utanför gamla Folkets hus och tagit hjälp av sin promenadkäpp. Tidningarna slog larm, och därefter karikerades han i skämttidningarna alltid med en stor påk.

I själva verket var det inte någon stor påk, utan en ganska smäcker promenadkäpp av fernissat poppelträ, som småningom hamnade hos Hasse Z, redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse och grundare av Grönköpings Veckoblad. Han lät sätta på en silverplåt med inskriptionen ”Stendahls påk 20/4 1902” och skänkte käppen till Stockholms stadsmuseum.

Stendahl blev högste chef inom polisen, och småningom legendarisk. Bland många historier om honom berättas att en journalist en gång efter en ovanligt smart utförd stöldkupp frågade honom om det inte måste vara utlänningar som varit framme – med tanke på hur skickligt man arbetat. Då slog Stendahl näven i bordet och dundrade:
”Säg inget ont om de svenska bovarna: de är min själ minst lika intelligenta och skickliga som de allra främsta utlänningarna.” Och det visade sig mycket riktigt vara svenskar som utfört den kuppen.

Han kallades även ”Lasse Blindbock”, och i polisens bibliotek i Stockholm hänger (hängde?) nedanstående karikatyr av O A Andersson, där Stendahl är försedd med både ögonbindel och käpp.

1950 rapporterade tidningarna från firandet den 7 december som börjat tidigt på morgonen med kransläggning vid två gravar på Skogskyrkogården, där polismän vilade som omkommit i tjänsten i början av trettiotalet. På kvällen samlades 1200 poliser i Blå hallen, medan lika många var i tjänst och istället fick fira den 22 december. En Nordstjärneorden utdelades, samt ett trettiotal Vasamedaljer och Patriotiska sällskapets medalj. Och många tal hölls. Man framhöll det förbättrade förhållandet mellan polis och allmänhet. Moderna barn skrämde man inte längre med att polisen skulle komma och ta dem.

Och SvD uppvaktade med en bild och ett ode: