Redan i slutet av 1800-talet hade Stockholm hunnit bli en av Europas telefontätaste städer, trots att Kgl Telegrafstyrelsen så sent som 1877 ansåg att den nya apparaten inte hade någon framtid, främst för att den inte kunde skapa skrivna meddelanden, och aldrig skulle kunna konkurrera med telegram och brev. Det nya påfundet slog dock snabbt igenom, och 1923 automatiserades samtalen så att man själv slog numret till den man ville kontakta istället för att kopplas av telefonist.

Men det kunde vara svårt att komma fram till de populäraste numren. I maj 1924 skrev DN (avundsjukt?) att man i Köpenhamn redan för flera år sedan löst detta problem: I ”noteringen” kunde abonnenterna anmäla sig för att i tur och ordning kopplas fram till ett upptaget nummer.

Och redan i början av 1925 kunde DN meddela att Stockholm snart inte skulle vara sämre.

Telefondirektör A Lignell själv lovade i en intervju att det köpenhamnska systemet med ”notering” skulle införas för de mest upptagna numren. Den som begärde notering skulle betala tio öre per gång. I Köpenhamn hade man infört ”fri notering”: teatrar och större biografer betalade själva för noteringen, men det trodde tidningen att vi i Stockholm skulle få vänta länge på: ”Här i stan tror nog herrar teaterchefer och biografdirektörer att de får kunder även utan att ge allmänheten sådan service.”

Den 10 februari var det så premiär för TELEFONKÖN, som den ”senaste nyheten för telefontrafiken i Stockholm” nu kallades. SvD skriver att anslutningen redan första dagen var livlig och förklarar noggrant hur det går till: De abonnenter som förgäves försökt komma fram till ett upptaget nummer begär detta hos ”telefonkön”, och blir då uppringda och uppkopplade i tur och ordning.

Redan den första morgonen blev det upp till ett 20-tal köande abonnenter till de mest populära läkarna. Senare sökte de flesta badinrättningarna och på eftermiddagen var det långa telefonköer till teatrar och biografer, som dessutom råkade ha premiärkväll. Problemet med de senare var att det ju behövdes någon som svarade i de upptagna numren, och både biografer och teatrar hade för vana att låta telefonen sköta sig själv och ägna sig åt kön framför biljettluckan när den blev lång.

Men nu förhandlade Rikstelefonbyrån om att få bestämda tider för när biljettförsäljarna svarade i telefonen, för att i sin tur kunna informera de abonnenter som vände sig till telefonkön. Ett annat klagomål var att abonnenterna hänvisats till den nya köbildningen istället för att via det gamla populära kontrollbordet direkt få besked om ett nummer var upptaget. Men det sades bero på ett missförstånd.

Telefonköexpeditionen placerades i telegrafhuset på Jakobsbergsgatan och var rymlig: där fanns 9 platser för mottagning av beställningar och 12 för expediering av desamma. Alla var ännu inte upptagna, men det hade ju bara gått någon dag. I Köpenhamn var arrangemanget mycket populärt.

Under rubriken Sedan sist skrev sign Eveo om ”moderna tiders otålighet”: Förr (alltså före 1924) accepterade vi att personligen och resultatlöst söka folk boende i andra stadsdelar, kanske fem trappor upp utan hiss. Nu tappar vi besinningen om vi får telefonera ett par gånger utan att få svar.

Men från i måndags har vi TELEFONKÖ, och det sägs att arrangemanget fått en lyckad start. Men hur vet man det? Vad som egentligen behövs är inte ytterligare utvecklad teknik, utan snarare avvecklad sådan.

Ett förslag: Sätt upp en byrå, dit man får koppla in sin telefon och som har i uppdrag att förtiga alla obehagliga saker som folk vill säga en samt, gärna i lätt uppsnyggad form, framföra alla behagliga.

Dock inte alltför ofta!

Knappt två månader senare skriver signaturen Henri att det inte bara klagas på telefonen, allmänheten skickar också in vänliga förslag, goda råd och intressanta uppslag. Och telefondirektör Lignell försäkrar att han alltid tar del av allt som kommer från allmänheten – OM det framförs hovsamt. Men han ogillar att man får ovett för att det kostar hela fem kronor att flytta en telefon, ty: ”Då vet man inte att det inte bara är att flytta en apparat – numret måste dessutom omregistreras i alla de böcker det är antecknat. Enbart för nummerbyrån blir det 18 anteckningar.”

En del förbättringsförslag skulle till och med medföra en försämring, fortsätter telefondirektören.

Många frågar oss till exempel varför man först ska uppge sitt eget nummer när man begär telefonkö eller interurbansamtal. Man verkar tycka att telefonistens ”Varifrån?” är på något sätt försmädligt, men det har faktiskt inte sällan hänt att människor ringt, beställt interurbansamtal till ett visst nummer – och sedan lagt på utan att i hastigheten komma ihåg att meddela sitt eget nummer. Det är därför vi alltid först frågar efter abonnentens nummer.

Den 9 februari 1927 kunde den efterlängtade stockholmska telefonkön fira tvåårsjubileum, skrev sign Guess och fortsatte: Det egendomliga med telefonkön är att den finns fastän den inte syns – åtminstone i rikstelefonkatalogen, där den borde stå mellan ”Telefonkiosker”, som tar upp hela två spalter, och ”Telefonnumret, se sid 65, Telegrafverket”. Men det kanske rättas till i nästa katalog.

Namn och nytt har frågat telefondirektör Lignell hur erfarenheterna varit – givetvis efter att först själv ha stått i telefonkö till hans efterfrågade nummer. Direktörn svarade att telefonkön har kunnat glädja sig åt allt flera ansluta nummer, men fortfarande har problem med större teatrar och biografer: Särskilt på lördagar och söndagar ringer folk och anmäler sig till kön för att vara säkra på att få biljetter, men i biljettluckorna svarar man ju som bekant inte i telefonen när det är kö vid biljettluckan. Alltså får telefonkön först senare besked om att det är slutsålt, och måste i sin tur ringa upp en massa abonnenter för att lämna detta tråkiga besked.

Men nu håller vi på och utreder saken, för problemet måste lösas. Hittills har vi måst anlita upp till 11 extra telefonister istället för de vanliga 2-3, och detta just på söndagarna då det förstås alltid är särskilt ont om personal.

Ett år senare berättar signaturen Commerce i DN om hur han (per telefon, förstås!) hade beställt tid för ett personligt besök hos ”en chef för en viss kulturell institution”. Men under besöket ägnade sig denne mera åt att svara i sin ständigt ringande telefon än att samtala med sin besökare. ”Det måste vara telefonkö” sa värden förklarande när samtalen kom utan uppehåll.

Till slut gick besökaren sin väg, med repliken att han skulle återkomma med sitt ärende per telefon, ”nu när jag vet att det inte är någon taktlöshet att avbryta mitt i ett möte. I telefonen kanske jag kan få besked med detsamma.” Chefen log ett vänligt ”Jag hoppas det” – och grep åter telefonluren. Och signaturen undrar:

Kanske vore det bättre att ALLT sköttes per telefon?