För 100 år sedan låg stora delar av nuvarande Hammarby Sjöstad under vatten. Området vid sjön var en lantlig och vacker trakt, med enkla bostäder, krogar och väderkvarnar. På vintern åkte man skidor och skridskor på isen, pimplade och hämtade is, sommartid var sjön omtyckt för bad och båtutfärder, ibland till någon av dess obebyggda holmar. Kring 1890-talet fanns där till och med en flytande holme med stora träd och buskar, som följde med vinden. Men den var farlig att gå iland på, eftersom man lätt trampade igenom den till synes fasta marken.

Och det fanns värre farligheter.

Hammarby sjö avgränsades i norr av Södermalm och i söder av egendomen Hammarby, som gett sjön dess namn (”hammar” = klippa, stenig mark). Sjön hade sitt utlopp i Saltsjön vid Danvikstull och skildes från Mälaren av ett näs vid Skanstull. På kartan nedan ser man hur stor Hammarby sjö var innan sjön sänktes och Hammarbyleden byggdes. Den skarpa blå färgen visar nuvarande Hammarby sjö. Originalkartan över Hammarby sjö är från 1893. Upphovsmän: Rudolf Brodin och C.E Dahlman, från Stockholms stadsarkiv.

Det lantliga läget var inte ofarligt. I En resa till Stockholm 1871 berättar Per Anders Fogelström:
”Och vildmarken är nära, så nära att en varg en kall vinternatt i början av sjuttiotalet tar sig över Hammarby sjös is och kniper bomullsspinneriets bandhund vid Barnängen.” Och i februari 1875 rapporterar DN att elva vargar en fredagsnatt strukit kring vid Barnängen och Sickla, och tagit två hundar vid Järla. Allmänheten varnades:
”Hundar bör ej hållas kopplade ute nattetid, och för att hindra vargarna att få bofäste här bör alla som sett varg SKYNDSAMT per brev eller telegram rapportera till Jägarförbundets tidskrift .”

Den idylliska sjön har även beskrivits som en stinkande smittohärd. Stanken kom från avlopp, främst från slakterierna vid Fredriksdal, svinfarmen St Erik vid Sickla och Wideqvists garveri i Järla (numera penthouselägenheter vid Garverigränd). Liljeholmens ljusfabrik, Barnängens spinnerifabrik och ett färgeri bidrog också till föroreningarna.

När det nya vattenreningsverket i Eriksdal togs i drift 1861 tog man vattnet från Årstaviken – där avloppsvattnet från vattenkuranstalten Grundsborg flöt ut. Stockholmarna drack alltså kurgästernas utspädda badvatten, vilket ledde till visst missnöje. 1884-85 började man därför istället leda avloppsvattnet till Hammarby sjö, och det finns uppgifter om att dess vatten därefter till en tiondel bestod av avlopp.

Värst var det efter islossningen, och i maj 1896 anmälde förste stadsläkaren den vämjeliga stanken. Mängder av självdöd fisk flöt upp, som folk hinkade upp för att äta eller sälja. En undersökning startades och i september var vattenproverna klara. Man hade kommit fram till att den största boven inte oväntat var kloaksmutsen från Stockholms stads kloakledningar vid Skanstull och Hammarbytull. Dessutom körde man från stadssidan vintertid ut sopor och avfall på isen.

Sannolikt kunde man få någon förbättring genom att hålla större vakar öppna vintertid, men för att helt undanröja problemet måste man leda kloakvattnet åt annat håll. Annars var det uppenbart att situationen skulle bli allt värre med den växande befolknngen. Rapporten hade överlämnats till stadsfullmäktige för åtgärder.

Under tiden fortsatte man att bada i sjön, gjorde båtutflykter och slog upp tält. Ibland hördes ”Hammarbykapellet” spela handklaver och valthorn från en roddbåt och lägeldar glimmade runt sjön när helglediga arbetarefamiljer rodde ut till naturen, eller för att se Hammarby rodd- och idrottsförening träna. Den hade bildats 1889, hade sitt första båthus vid Hammarby sjö, och blev grunden till det som i dag är Hammarby IF.

På vintern åkte man skidor eller tog skridskorna till den stora banan vid Bondegatans slut, där mässingsmusik ibland spelades av några blåfrusna musikanter i en paviljong med öppet torn. Där åkte man runt ensam eller i par och för fyra öre kunde man köpa varma munkar. Även roddarna åkte skridskor, och här lär de första versionerna av bandy (som först kallades hockey!) ha spelats. Åtminstone en gång kan skridskobanans lilla orkester ha räddat liv: En ung flicka som 1913 försvunnit efter att ha blivit bestulen berättade att hon varit så chockad och förtvivlad att hon gått ner till Hammarby sjö för att söka döden – men ändrat sig när hon hörde musiken från skridskobanan där.

Vid Barnängens spinneri- och väveri AB fanns alltid en öppen ränna i isen, med vatten från fabrikens ångpannehus blandat med kloakvattan. Den kallades ”varma rännan” och det var förstås särskilt farlig och ohygienisk att ”jumpa” på isen där, eftersom den var extra tunn. För en del pojkar var detta speciellt lockande, och inte sällan måste man dra upp barn som gått ner sig, och ofta inte vågade sig hem förrän kläderna torkat något så när.

Isen man hämtade lagrades i sågspånstäckta stackar i väntan på att användas i kylskåpens föregångare isskåpen.

Året runt tvättade man med klappträn, från bryggorna eller vid vakar. Hennings fru Lotten i Per Anders Fogelströms Stockholmsböcker var tvätterska och drunknade en vinterdag 1889 när hon sköljde tvätten i en vak. Konstnären Lars Abrahamssons konstverk ”Vid stranden” visar Lotten tillsammans med Henning och barnen. Det finns inne på gården i kvarteret Tegelviksgatan 61, vid den äldre strandlinjen. När Hammarbyleden byggdes under 1920-talet kom vattennivån att sänkas till Saltsjöns nivå, ca 4,8 m lägre, och mycket mark frigjordes för ny bebyggelse.

DNs allra första nummer utkom den 23 december 1864. Tidningen hade bara fyra sidor, men redan den 3 februari 1866 kunde man på sidan 2 läsa om den tolvårige sonen till en repslagaregesäll som kommit åkande i full fart i sina skridskor mot bron vid Skanstull, då den tunna isskorpan brast sönder. Han syntes inte mera.

Varje år rapporterade tidningarna många olyckor, en del självmord och några mord. För alla inblandade angavs noggrant yrke, namn och adress. Notiserna ger en tidsbild (nedan ett urval, dock utan namn).

I september 1867 hittades vid Barnängen en drunknad änka från Yxsmedsgränd. Man trodde att det var självmord, eftersom hon tagit av sig kjortel, krinolin och kängor och lämnat dem på stranden. En annan kvinna hittades i början av 1872 och hade förmodligen handlat i förtvivlan över att en bryggardräng, med vilken hon sammanbott, rest till Amerika, kvarlämnande henne och 3 små barn i djupaste armod. En tapettryckare dränkte sig 1885 efter att natten innan med kniv illa misshandlat en bagare. Han var ogift och 45 år gammal och handlade troligen av ånger eller fruktan för straff.

”Hemskt självmord” var rubriken till notisen om en arbetsklädd man som i augusti 1897 begått självmord vid Hammarby sjö genom att avlossa en dynamitpatron i munnen, så att hela huvudet blev bortslitet. Mannen var grundläggeriarbetare.

Många fler än självmorden var olycksfallen – ofta med dödlig utgång. Men det berättas också om mer eller mindre hjältemodiga räddningsinsatser. I februari 1882 föll ett par våghalsiga pojkar ner i en av de öppna vakarna efter isupptagningarna och skulle antagligen ha drunknat om icke ”en behjärtad man” skyndat till hjälp. Deras kamrater stod overksamma kring vaken, noterar tidningen. I början av mars var det dags för en ny behjärtad handling. När den tunna isen brast under en yngre kvinnas fötter vågade ingen hjälpa henne, förrän två ynglingar hörde nödropen från andra sidan sjön, skyndade ut över den tunna gungande isen och med egen livsfara lyckades rädda hennes liv.

I juli 1880 gav sig tre plåtslagare ut på en båtresa utanför Barnängsbryggan, och seglade omgående omkull. Två av dem redde sig själva, den tredje var icke simkunnig men drogs i sista stund upp av en ung man. De två simkunniga gav sig sedan åter ut i det hårda vädret med våta ”klutar” – och kantrade igen vid Sickla udde. På deras rop kom hjälp från Lugnet och andra båtar, så att de kom till rätta igen, varefter de var belåtna för den gången.

Ishämtningen var inte heller ofarlig: När några arbetare skulle vinscha upp ett isstycke gick linan av och det 24 tum tjocka isstycket föll ned på den som stod närmast iskanten. Han slungades ut i den öppna vaken och trots flera försök lyckades man inte rädda honom, han hade hamnat under den fasta isen.

I mitten av augusti 1888 styrde en öppen segelbåt med två karlar och ett fruntimmer över sjön. Plötsligt kom ett häftigt vindkast, båten kantrade och alla föll i vattnet. Från bryggan vid Vermdögatan hade två flickor (13 och 15 år gamla) sett det hela, gav sig genast ut i en roddbåt och nådde på några minuter olycksstället – i sista stund för kvinnan som redan var på väg att sjunka. Alla tre räddades nu till roddbåten.

En 10-årig barnhuspojke från Bondegatan 16 drunknade i mars 1890 nära kloaktrumman. Tillsammans med en 7-åring hade han gått över isen bort mot Nackanäs, eftersom söndagsskolan denna dag var inställd. Den svaga isen vid kloaktrummen brast under 10-åringen som efter ett rop på hjälp försvann i djupet.

I november 1891 var det en pudel som förtjänade räddningsmedalj. Tre gossar mellan 12 och 15 år hade hyrt en roddbåt och lyckats få kölen i vädret, utan att någon märkt något. Men pudeln simmade mot land och lyckades väcka båtkarlens misstankar med sina jämmerliga tjut. De blåfrusna räddades i sista minuten.

När isen 1891 brast under en 18-åring anställd vid Barnängens bomullsspinneri som begivit sig ut på den nattgamla isen med några kamrater blev ”sorgen i föräldrahemmet så mycket större som han var den ende i familjen som hade något arbete och kunde bidraga till försörjningen”.

Sommaren 1894 försvann en 2,5-årig gosse från sitt hem på Södermannagatan 27. När man trots skallgång och draggningar inte återfunnit honom började man tro att han var bortrövad. Men i augusti hittades hans kropp vid en brygga i Hammarby sjö. Troligtvis hade han lämnats ensam av två lekkamrater, sprungit ut på den bristfälliga bryggan, ramlat i sjön och stött huvudet mot kättingen till en förtöjd båt. Förutom förlusten av sitt enda barn hade familjen ekonomiska problem eftersom fadern under sökandet efter pojken har råkat riva upp ett gammalt brännsår vilket gjort honom arbetsoförmögen i flera veckor.

Under rubriken ”Till fosterbarnsinstitutionens historia” skriver tidningen om en änkas 5-årige son som var utackorderad hos änkan Westerberg på Bondegatan 17 när hans mor arbetade. När han hittats drunknad visade polisutredningen att han på mornarna fått kaffe, och sedan mest fått sköta sig själv.

Trots hjältemodiga räddningsförsök av en plåtslagare drunknade i november 1909 fyra barn, varav två bröder.

De fyra gossarna bodde på Skånegatan, Värmdögatan, Gotlandsgatan och var mellan 8 och 10 år när de gav sig ut på den nattgamla isen. När en plåtslagare i Färgaregården varnade dem för den tunna isen vände de, men återvände senare med två kälkar som de större pojkarna drog de mindre på. När isen brast försökte plåtslagaren hjälpa dem genom att sträcka fram en stege, men de orkade inte hålla sig fast och isen höll inte den vuxne. Han försökte ända närma sig efter att ha knutit ett rep kring sig – men då hade alla fyra redan försvunnit under isen. Ett kvinnligt vittne larmade en patrullerande konstapel, men det var för sent.

Pojkarna hade varit strängt tillsagda att leka på Nytorget och inte gå ut på isen, och en yngre bror hade inte vågat gå med utan stannat på land. När han såg vad som hände sprang han hem, men vågade inte tala om vad som hänt. Redan efter några timmars draggning var alla fyra liken upptagna ur det grunda vattnet och fördes till bårhuset, och några dagar senare begrovs de på Södra begravningsplatsen (nu Sandsborgskyrkogården).

En natt i september 1904 försökte en förtvivlad kvinna dränka sig och sin tvåårige son vid Abborrberget på Nackasidan. Tillskyndade lyckades återuppliva båda och rodde dem till Barnängsbryggan. Gossen sändes till Ersta sjukhus, där sköterskorna lyckades återuppliva honom, kvinnan till Maria, där hon småningom kom till sans. Hon var iklädd snygga arbetskläder och även gossen var välklädd.

Modern betraktades som sannolikt sinnesrubbad och häktades. Det framkom att hon var silverpolererska, och i flera år bott med en telefonarbetare i hans enrummare. Ett av deras två barn hade dött vid födelsen och i våras flyttade mannen ifrån henne och inledde förbindelse med en annan kvinna. Hon kunde försörja sig med eget arbete tillsammans med mannens understöd, men beslöt ändå att ta sitt eget liv. Sedan satt hon vid vattnet flera timmar och kämpade med sig själv innan hon beslöt att ta gossen med sig, knöt ihop deras skärp och hoppade i. Mannen sa att deras förhållande varit gott fram till den sista tiden, då hon börjat bete sig konstigt. Han lovade att omhänderta pojken.

1898 hade en 30-årig plåtslageriarbetare på Bondegatan tillsammans med sin sammanboende festat hos grannarna till 3-4 på morgonen. Därefter hade de börjat gräla, och när kvinnan somnat slog mannen henne i huvudet med en yxa. Han blev rädd, skar sig i handleden, klädde sig och gick till Hammarby sjö och kastade sig i vattnet. Men gick upp igen, återvände till bostaden och la sig i sängen bredvid den medvetslösa kvinnan. Kvinnan fördes till sjukhus där hennes tillstånd något förbättrades, dock inte så att hon kunde yttra sig om händelsen. Mannen erkände och häktades.

Värst var nog ändå det Amilonska rånmordet 1901, där en f d sjömannen högg ihjäl sin barndomskamrat med en yxa och sedan trängde ner kroppen i en tunna som han slängde i sjön. Hade han hjälp av en okänd finsk sjöman som trots ihärdiga efterforskningar aldrig gick att hitta? Erkände gjorde han aldrig, utan dog på Långholmen. Här kan man läsa hela den fruktansvärda historien om Amilonska rånmordet.

Under byggandet av Hammarbyleden dök nya faror upp. I september 1907 ryckte Katarina brandstations ambulansvagn ut till platsen för dräningsarbetena när en 36-årig arbetare från Blekingegatan skadats av en rasande ställning: pannbenet var spräckt och högra armen avslagen, och blodet rann häftigt ur näsa och mun då han fördes till Maria sjukhus.

1908 lekte en elvaårig gosse från Värmdögatan (nuvarande Malmgårdsvägen) på stranden när han föll ned i den nysprängda kloakrännan och sanslös fördes till sjukhuset på Åsögatan. På kvällen fick han komma hem för fortsatt vård.

Söndagen den 3 maj 1925 rapporterade DN att den torrlagda Hammarbykanalen visats för 300 särskilt inbjudna, och nu var det allmänhetens tur.

De kungliga hade fått sin visning redan på fredagen: prinsessorna Ingeborg och Astrid, prinsessan Olga av Cumbeland samt prins Eugene. Prinsessan Ingeborg lär med egen hand ha manövrerat de tunga dammluckorna vid Skanstullslussen. Besökarna fick gå ner från vägen till Saltsjökvarn vid Danvikstull och promenera på en gångbana av trä längs ledens leriga botten och på strandkanten fram till Skanstull, där slussen och dess maskineri demonstrerades.

På måndagen var det dags att släppa in vattnet igen. Det beräknades ta omkring en och en halv månad att fylla på vattnet, och uppdämningen mot Saltsjön skulle plockas bort först sedan kanalgraven vattenfyllts. Invid denna fanns en bergklippa kvar, som kunde sprängas bort först när graven vattenfyllts. Men allt var förberett och sprängladdningen ditlagd, färdig att tutta på.

Hela Hammarbyleden kunde dock inte tas i anspråk förrän några år senare, eftersom järnvägsbron över Årsta holmar inte ens var grundlagd och Liljeholmsbron inte var lämplig att öppnas för någon livligare sjötrafik.