Söndagen den 18 augusti 1901 anmälde fru Johanna Lovisa Amilon till en polisstation på Söder att hennes make i tre dagar varit försvunnen från hemmet på Skånegatan. Efter några dagars draggningar i Hammarby sjö hittade man i vassen mitt för Hammarby gård en tunna. I denna låg den eftersöktes kropp tillsammans med åtta gråstenar, en tegelsten och en järntacka. DN sammanfattar vad som hänt:

För att hitta något liknande får man gå till utlandets storstäder med deras oerhörda förvildning.

Detektiva polisen underrättades och kroppen fördes till fängelset vid Myntgatan för att identifieras. Liket var fullständigt påklätt i kavajkostym, och nedtvingat i tunnan med huvudet före. Hjässan var krossad och intryckt av flera dödande slag, och ansiktet skadat av att ha pressats ned i den trånga tunnan. Dessutom hade den döde ett djupt knivhugg över kinden. Hatten saknades, liksom plånboken, vigselringen samt ett fickur av silver.

Herman Teodor Amilon hade sedan 8 år en köttbod i huset Nytorgsgatan 31, och misstankarna riktades snart mot en av hans gäldenärer, den f. d. sjömannen och barndomskamraten Gustaf Hansen. De hade träffats samma dag Amilon försvann, och man visste att denne då haft med sig minst 150-200 kronor och varit på väg att inkassera mera, eftersom han skulle betala en skuld.

Hansen bodde i närheten av den gamla kvarnen på ”Klippan” (nuvarande Danviksklippan) där han hyrde bostad och en ladugård, där han inrättat en enkel sadelmakarverkstad. Han bodde tillsammans med en änkefru som hushållade för honom (och var bortrest vid tiden för mordet). Hansen ägde några argsinta bandhundar och ett par grisar, och nere vid sjön disponerade han en roddbåt ägd av förre slaktare Dahlström.

Den 29 september 1901 hade detektiva polisen avslutat sitt arbete och rapporterade om ”Blodsdådet å Söder”: Torsdagen den 15 augusti lämnade Amilon sin bostad kl 8 på morgonen och strax därefter handelsboden på Nytorgsgatan 31. Senast sågs han på Folkungagatan i sällskap med Hansen. Hans hustru var kvar på sommarnöjet på Velamsund, och när hennes man inte som överenskommet kom dit den 17 efterlyste hon honom på Katarina polisstation samt följande morgon på detektivstationen.

Den 21 augusti blev Hansen förhörd i sitt hem av några konstaplar som även undersökte hans lokaler. Hansen sade då att han inte sett till Amilon sedan de skilts åt vid Högbergsgatan vid 1-tiden på eftermiddagen. Samma dag anhölls Hansen för att lämna en utförligare redogörelse, och även hans grannar hördes. Den 22 började man dragga, men utan resultat, och Hansen släpptes.

Den 25 hittade offrets bror tunnan vid södra stranden i vassen. Hansen häktades och transporterades till rannsakningsfängelsets gård för att konfronteras med det illa tilltygade liket innan det fördes till bårhuset. Eventuella förhoppningar om att pressa honom till ett erkännande kom på skam – Hansen verkade oberörd av åsynen och nekade till att alls ha med saken att göra.

Han kvarhölls dock, och efter flera undersökningar påträffades i ladan en handyxa fläckad av något som kunde vara blod, och liknande fläckar fanns på flera ställen. Två anställda vid Liljeholmens stearinfabrik hade sett någon rulla en tunna ”med skramlande innehåll” ned i en båt, som de kände igen som förre slaktare Dahlströms båt, alltså den som Hansen fick låna när han ville. De iakttog båten tills den försvann bortom udden vid Barnängen.

Andra vittnen bekräftade att Hansen den 16 löst ut diverse persedlar hos pantlånarna Ekhoffs på Åsögatan och Svartlings på Bellmansgatan.

Småningom ändrade Hansen sin berättelse till att han och Amilon kvällen den 15 augusti varit i verkstaden på Klippan och råkat i slagsmål. När de låg på golvet och brottades hade en finsk sjöman vid namn Charles Nilsen (som sovit ruset av sig i verkstaden) slagit en yxa i huvudet på Amilon. De båda hade sedan delat upp Amilons tillgångar och hjälpts åt att stoppa in honom i Hansens tunna, som han rott iväg med i båten. Därefter försökte de undanröja spåren i verkstaden – och gick sen på krogen.

Hansen fördes sedan under bevakning till Klippan för att visa exakt hur mordet gått till, och han roddes ut på Hammarbysjön för att visa hur han rott med tunnan. Han erkände ett antal småstölder, men inte mordet. Istället hotade han att åtala både tidningarna och polisen.

Efter att den okände ”Charles Nilsen” utan resultat sökts över hela världen dömdes Hansen till döden, vilket senare ändrades till livstids straffarbete. Efter fyra år på Långholmen dog han plötsligt. Vakterna beskrev honom som mycket pratsam och något av en mytoman som hade väldigt lätt för att brusa upp.

Och aldrig någonsin erkände han mordet.

Texten finns även på Enskedebilder.