Hösten 1941 grävde polisen upp en komplett radiosändare i en trädgård i Viggbyholm, och inne i huset hittade man sprängämnen och kemikalier. Stugan hyrdes av fru Erika Ottilia Möller, som sagt att hon var författarinna och ville kunna skriva även om nätterna utan att störa grannar med sitt skrivmaskinsknatter. Men hon hade helt andra planer för stugan…

DN intervjuade fru Möllers värdfolk och grannar, som hade ett mycket gott intryck av henne. Hon hade varit bortrest mycket, och i stugan ofta haft sällskap av sin fästman, som hon presenterat som ”dr Hansson, studerande läkare vid Beckomberga”. För säkerhets skull hade värden inhämtat uppgifter på sin hyresgäst och funnit att hon var född estländska, men svensk medborgare sen tio år och skild från en svensk cirkusartist. Hon hade visat kort på hur hon uppträtt som dansös, men också arbetat på restaurang.

Alla som varit inne i stugan hade imponerats av fru Möllers förnämliga radiomottagare: en stor, dyrbar 7-rörsapparat, som hon sade sig använda för att även ute på landet kunna följa händelserna ute i stora världen. Att det fanns en hel radiosändare nedgrävd i blomsterrabatten visste förstås ingen utomstående, inte heller att Viggbyholmsstugan använts för tillverkning av sprängämnen och brandbomber av en liga som planerat att sabotera svenska järnvägslinjer runtom i landet.

Något sabotage verkade dock aldrig kommit till stånd innan det hela avslöjades när en av organisationens medlemmar anmälde sig för polisen. Som bevis hade han med sig två väskor med sprängämnen och kemikalier han fått för att skada en järnvägslinje och anlägga brand i järnvägsvagnar.

Ledare för verksamheten var fru Möllers fästman, som inte själv kallade sig Hansson utan Fritz Nikolai Rom, men kommit in i Sverige på falskt pass och vistats här under ett antal olika namn. Småningom skulle polisen komma fram till att hans rätta namn verkade vara Jakob Liebersohn, judisk kommunistisk revolutionär född i Tyskland och tidigare med sovetryskt medborgarskap. Under polisförhör och i protokoll kallades han dock fortfarande Rom. Han uppgav att han varit verksam i rörelsen ”Kamporganisation mot krig och fascism” sedan 1938 och bildat underavdelningar bl a i Sverige, där fru Möller hjälpt honom. Experimenten hade utförts i trädgården till den av fru Möller hyrda villan.

Fru Möller hade redan tidigare haft polisens ögon på sig: Vintern 39/40 arbetade hon vid ammunitionsfabriken i Karlsborg, som vid den tiden drabbades av småstölder. Landsfiskalen blev misstänksam mot Möller, som var född utomlands och nu hade valt att arbeta på fabrik för 71 öre i timmen trots att hon var både välutbildad och språkkunning. Fabriken reagerade dock inte på varningarna.

Erika Ottilia Möller, ibland av pressen kallad nakendansös, hade under namnet Tamara Slawica uppfört ”ryska folk- och akrobatdanser” i den svenska landsorten – exempelvis på hotell Knaust i Sundsvall, Stora hotellet i Jönköping, Varbergs hotell och Centralhotellet i Gävle.

Samtidigt med fru Möller och Rom/Liebersohn häktades tre svenska arbetare och en språkkunnig svensk servitris vid namn Gunhild Åhman som blivit bekant med Möller 1938 då de båda arbetat på ångaren ”Heimdall” som gick i trafik på Finland. I slutet av 1938 reste de båda tillsammans till England för att vid krigsutbrottet återvända till Sverige och tillsammans hyra rum på Östermalm.

I februari 1942 dömdes Jakob Liebersohn (alias Rom) till sammanlagt 7 år och 6 månaders straffarbete för ett antal brott: stämpling samt annan förberedelse till sabotage, hemlig underrättelseverksamhet för främmande makts räkning, att ha använt falskt utländskt namn, falskt svenskt pass och falskt flyttningsbetyg, att ha återvänt trots förbud, att ha lämnat oriktiga uppgifter vid ansökning om uppehållsvisering, samt för obehörigt innehav av radioanläggning och olovligt innehav av radiomottagare.

Dansösen Erika Ottilia Möller, född Jakobsson, dömdes till 3 år och 6 månaders straffarbete, med avdrag av en månad för häktningstiden, för stämpling samt annan förberedelse till sabotage, hemlig underrättelseverksamhet för främmande makts räkning, för att utan anmälan ha upplåtit sin bostad åt utlänning och för olovlig transport av sprängämnen.

En av de övriga frikändes, övriga dömdes till kortare straff. Dessutom beslagtogs hos Rom/Liebersohn 3000 kronor som förklarades förverkade till kronan, och övriga dömda förpliktades att till kronan utge vad som motsvarade det de beräknades ha mottagit för att utföra sina brott.

Rätten ansåg det styrkt att organisationen och dess verksamhet syftat till att ”tillhandagå främmande makt, som befinner sig i krig med Sveriges grannländer”, och med undantag för servitrisen Åhman måste alla tilltalade ha insett att de kemikalier som anskaffats var avsedda för tillverkning av sabotagemedel.

1942 skärpte hovrätten straffen för Möller till 4 år 6 mån, och för Liebersohn till 8 år. Liebersohn dömdes dessutom till att böta 180 dagsböter à 18 kronor för att han i skrifter till hovrätten uttalat sig smädligt mot rådhusrätten och åklagaren.

Bilden ur DN visar hur polisen testade spionligans sprängämnen på ett stickspår i Rosersberg.

1950 frisläpptes handlingarna i jättespionmålet. Där kunde man bland annat läsa att fru Möller i februari 1941 varit husa hos amerikanske ministern och tillsammans med Åhman nattetid samanträffat med biträdande brittiske flygattachén och en representant för British Airways.

Det hon i första hand dömts för var en sabotageresa till Norrland tillsammans med en manlig ligamedlem med avsikt att spränga tyska ammunitionstransporter i luften. Det blev dock aldrig några sprängningar: Utrustade med sprängämnen och tält cyklade de båda längs järnvägen mellan Bräcke och Östersund, och tog ibland fram sprängämnena. Men de lade dem aldrig under skensträngarna, och vid återkomsten skyllde de på att transporterna varit tillfälligt inställda.

Liebersohn hade blivit bekant med och värvat fru Möller på Blå Fågeln vid Strandvägen och hon engagerade i sin tur sin attraktiva väninna servitrisen Åhman. Sedan övertalades ett par män anställda vid kulspruteavdelningen hos L M Ericsson att också gå med.

Ligan hade redan tidigare varit nära att avslöjas när en medlem som tillverkade sprängämnen i en källare på Söder i ett misslyckat experiment orsakade en så kraftig explosion att polis och brandkår tillkallades. Ingen människa skadades dock, och de uniformerade lämnade platsen utan att närmare studera vad han haft för sig.

När medlemmarna småningom började vilja dra sig ur hade Liebersohn hotat med arkebusering, och sagt att han gärna själv skulle skjuta svekfulla medlemmar. Hans plan för ”Kamporganisationen mot krig och fascism” var nämligen att delta i den kommande arbetarrevolutionen i Sverige.

Men 1 september 1941 gick alltså en ny medlem till polisen och berättade vad han visste – och blev även själv dömd till frihetsstraff, eftersom han tagit emot betalning.

1952 var Liebersohn-ligan en av de sensationella fallen i Carl Olof Bernhardssons bok ”Spionpolisen går på jakt – det första samlade verket om spionaget i vårt land”. Den legendariske kriminologen Harry Söderman gratulerade den svenske läsaren till en spännande bok.

(Om inget annat står är bilderna från DN.)