I februari 1915 besökte SvDs signatur Bansai ”Himmelsbacken”, som hon som barn tyckt var den brantaste kälkbacken i världen. Bansai hette egentligen Ester Blenda Nordström och har kallats Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att ha ”wallraffat” som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland. Den vuxna journalisten såg bara en backe, med ett litet gupp mitt på och en rundad sväng upp på en låg vall. Men barnen åkte fortfarande med samma förtjusning på kälkar, bräder och lådor, på granar – eller ingenting alls.

Himmelsbacken låg i Kronobergsparken, och var en av Stockholms många kälkbackar. Bansai konstaterade att i Stockholm susade kälkar fram i full fart överallt där det fanns minsta tillstymmelse till lutning – i gränder och krokar, på gator och torg.

Och ”kälkarna” var av mångahanda slag: Eleganta kälkar med smala medar och stoppning, mera sportsmässiga ”tandpetare” med sittplatser av smala spjälor, 80-talstyper med små stakar i hörnen och sittbrädan insvängd i mitten, sparkstöttingar, drögar…

Framför allt fanns de hemgjorda varianter. Kälkar var dyra, men hade man skridskor räckte det med att lägga en brädlapp på dem för att man skulle kunna susa förbi drögarna i backen. I Himmelsbacken pågick mest lådåkning – på sockerlådor och margarinlådor, russinlådor och julljuslådor. Ibland satt man ovanpå lådan, ibland stack bara ullmössan upp över kanten. Man åkte helt enkelt på vad man hade – och hade man inget fick det bli skinnkälke, alltså på byxbaken.

Och kullerbyttorna var storartade och livsfarliga.

Plötsligt hördes ett väldigt vrål uppifrån backen: ”Ö-Ö-Ö-ÖPP!” – och på en gammal avbarrad julgran kom ett helt lass unga män åkande och skrikande, fötterna svävade ledigt i luften och den främste höll händerna stadigt om trädstammen. Farten var svindlade och landningen skedde med ben mot himlens sky och under den mest stormande förtjusning. Detta kallades att ”killra gran”.

Det var viktigt att kunna starta på rätt sätt. Finast var de mera championsaktiga pojkarnas ”flygstart”: De sprang några steg med kälken efter sig, knyckte till så att den åkte förbi, lät den glida tre, fyra meter före för att sedan ta några väldiga språng och kasta sig ner på sidan med ena benet i luften. ”Springstart” var mindre raffinerat, men gick ändå an: man luffade bakom kälken i oskönt framåtlutad hållning med händerna på åkbrädan och kastade sig sen ned på den. Den tredje sortens start var allmänt föraktad: Vid ”guckning” satte man sig på kälken och hasade med båda fötterna fram till backens rand för att där köra upp benen i luften och styra med klackarna. Den starten tolererades endast hos mycket späda individer och förekom sällan i Himmelsbacken.

1971 skrev DN om Stockholms kälkbackar och skridskobanor: ”För dem under 14 år verkar möjligheterna vara obegränsade att roa sig på kälkar och skridskor.” Staden underhöll nämligen många skridskobanor och kälkbackar, oftast för de allra yngsta. Dessutom använde ”småfolket” förstås alla möjliga små sluttningar både inne i staden och i utkanterna där man trots förbud oförskräckt kryssade sig fram mellan bilar och bryggarvagnar.

Men de kommunala kälkbackarna var trygga, i allmänhet omgivna av bastanta snö- eller isvallar som effektivt förhindrade urspårning. Dessutom fanns ofta vakter både i backkrönet och andra riskabla punkter, och för att undvika sammanstötningar släpptes de åkande iväg med ordentliga mellanrum.

Flest backar och banor fanns på Söder – i Tantolunden framför allt den präktiga kälkbacken med ett par stiliga kurvor, som mellan 3 på eftermiddagen och 9 på kvällen var upplåten även för äldre. Sydväst om skridskobanan fanns den lilla dalen med sex kälkbackar, tre åt vardera hållet. Något mindre känd var dubbelbacken i Helgalunden.

Kronobergsparken (som Bansai besökte) kallades ”Kungsholmens Tantolund” med sin långa kälkbacke och flera kurvor. Här fick endast barn under 14 år åka, och de räckte gott till för att fylla backen. Kurvorna var ju roligast, och en typisk trygg ”kurvbacke” var Florabacken i Humlegården, som trots att den underhölls av ”Sällskapet för befrämjande av ungdomens fria lekar” tillät även äldre att åka där, ”om de uppträder anständigt” som gamle vaktmästare Östman sade, kustos där i många år.

Efter att Bellevuebacken förlängts ända ner på Albanoisen kunde man vid gynnsamt före ledigt åka rätt över viken ända fram till Albano. Den mycket populära backen vid Rosendal på Djurgården underhölls av Djurgårdens idrottsförening och var tillgänglig för äldre och yngre, utan några fastlagda tider.

Magnifikast var nog ändå Råsundabacken från Tottvägen ut på Råstasjön. Den ägdes av Råsundabolaget, och där tilläts endast åkning med bolagets egna kälkar och bobsleighs, sammanlagt 25 st. Men med dem fick både äldre och yngre åka – med den reservationen att småttingarna inte fick åka på de tider det var mest folk i backen.

På Stockholmskällan finns en unik karta över Stockholms officiella kälkåkningsbackar år 1869. Det året utfärdade Överståthållareämbetet en kungörelse angående särskilda ordningsföreskrifter för Stockholm, där paragraf 5 handlar just om kälkåkning:

”Kälkbacksåkning må ej utan polismyndighets särskilda tillstånd företagas å andra för allmänna rörelsen upplåtna platser än nedannämnda.”

Sedan räknas de 14 godkända platserna upp: på Södermalm, i City, Vasastan, Kungsholmen och Östermalm. Dock fick kälkåkning inte heller där äga rum nattetid eller senare än klockan 9 på aftonen. Det var också förbjudet att undanröja de eventuella åtgärder (sandning eller dylikt) som med Överståthållarämbetets tillstånd vidtagits för att begränsa åkandet.

Reglerna var ändå inte särskilt hårda jämfört med hur det varit på 1700-talet. Då kom flera förordningar som förbjöd alla former av kälkåkning. I en kungörelsen av 1742 framgår att myndigheterna i staden hade fått nog av ”sielfswåldige Gåszar och andre Personer” som ”hwarest Backar eller Brinckar äro” åkte på ”Kiälckar eller små Slädar” med risk för att stöta omkull förbigående och skrämma hästar för vagnar och slädar genom sitt oanständiga åkande. Föräldrar och husbönder uppmanades att ha bättre uppsikt över sina barn och tjänare. De som fortsatte att åka skulle fasttagas, häktas och straffas.

På 1800-talet innehöll dagstidningarna en hel del notiser om kälkolyckor. 1899 förbjöd polisen tills vidare all kälkåkning i Vanadislunden efter flera olyckor, eftersom backarna där ”på alla sidor är omgivna av djupa bergschackt eller stora stenrösen”. På 1920-talet minskade både antalet artiklar om kälkåkning och mängden kälkbackar i Stockholm.

På nyårsafton 1934 manar en SvD-artikel: ”Skaffa mera kälkbackar!” Man skriver att kälkbacksåkningen som så länge varit ett folknöje i Stockholm på grund av den ökande biltrafiken är på väg att försvinna:

”Alla gator inne i staden och alla vägar utomkring är i motorismens våld och stadsträdgårdsmästaren sörjer för att parksluttningarna i god tid före snöns ankomst blir avspärrade.”

Föräldrar protesterade, och i den inre staden iordningsgjordes några backar för de yngsta, liksom i Djursholm, men inte i de nya så kallade trädgårdsstäderna. Fastighetsdirektören Axel Dahlberg erkände att man nog gjort för lite för de små kälkåkarna i trädgårdsstäderna och sade sig vara redo för direkt aktion.

Kälkåkningen verkade ändå vara livlig i Kronobergsparken även 1937. Observera särskilt den tävlingsinriktade(?) unge föraren nedan: