1873 hade kvinnorna fått rätt att ta examen på filosofisk, medicinsk samt lägre nivåer på juridisk fakultet. Det var 400 år efter Uppsala universitets grundade, och det skulle ta ända till 1925 innan kvinnor även fick tillgång till (de flesta av) de tjänster de utbildat sig till. Ett citat av kommittéordförande Emilia Bromée från den långa debatten: ”Det är riktigt att de flesta kvinnor inte äga förutsättningar att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men detta gäller förvisso även flertalet män.”

1925 oroar sig signaturen Bröt-Anund i SvD över nästa generation i allmänhet och de många studentskorna i synnerhet. Han verkar inte gilla de moderna männen heller, och undrar: Kommer det att bli några barn gjorda, och det här med pluggande kvinnor – vad ska det tjäna till?

Hur skall nästa generation ens komma till när ingen ung man kan känna sig dragen till nuvarande kvinnoneutra som genom bröstklämmare och hårklippningsmaskiner sträva att utplåna allt som gör kvinnan till kvinna? Och ingen av de få normala kvinnor som kämpat mot degenerationsfarsoten kan vilja lämna sitt öde i händerna på nutida parfymerade, skönlockiga, midjesnörda herräckel med armband och juvelringar. Vi behöver tvångsmoderskolor för de köttfärgsilkesstrumpade jazzjäntorna. Matlagning är dock inte så viktig, ty de flesta kvinnor kan ändå aldrig läras att laga människovärdig föda.

Och vad tjänar de många pluggande åren till, när man möjligen – genom relationers relationer – kan få en kontorsstol i bank eller försäkringsbolag? Och den kvinna som lyckas få en bankplats eller docentur har därmed förstört för en man. Då har vi ändå inte talat om alla välbärgade familjeflickor som använder lönen till lyx och de gifta kontorsfruarnas dubbelförsörjning.

Många studentskor ger förstår svar på tal. En skriver att en man som visar sin förargelse genom att ”hoppa jämfota av ilska och ta munnen full av fula ord, inte alls imponerar. Han blir bara så löjligt liten.” Och tycker att bildning kan man aldrig få för mycket av, även om den ofta till slut med Ellen Keys ord blir ”det som är kvar sedan vi glömt allt vi lärt oss.”

Men, undrar någon: Kanske är Bröt-Amund som torpargumman som det gjorde ”ackuratdesamme va ho väsnedes för, men si fick ho ente sitt daglie gräl, så mådde ho ente rektit bra”.

DN har också frågor om stockholmsstudentskan och ger sig i oktober 1924 ut på jakt efter henne. Anledningen till att hon inte är så lätt att hitta är att hon uppträder i många skepnader: familjeflicka, ung fru, självförsörjande.

Tydligast syns hon förstås på vårarna, då hon har mössan på och blir föremål för kåserier och insändare. I 1924 års reportage om studentmodet skriver SvDs modesignatur Djénane med teckningar av Britta Stenström-Granath.

Det är ett obestridligt faktum att studentmössan missklär nittio procent av sina bärarinnor. Synen är verkligen bedrövlig med en huvudbonad som hänger som en tung mjölsäck ned i nacken. Bild 4 är ett varnande exempel, med ovårdade testar under den påsiga mössan. Och extra svårt att få det snyggt är det tyvärr för de förnuftiga som icke klippt av sig håret. Problemet är förstås att studentmössan är ett manligt plagg som egentligen inte alls passar för kvinnor. Det gäller för studentskorna att ändå behålla sin kvinnliga fåfänga, ty ”det är ändå med den som en kvinna kommer längst här i världen.”

Dessutom är det knappt en av tio studentskor som bär sin vita mössa tillsammans med kläder som passar ihop med den, nämligen en strängt skräddarsydd promenaddräkt eller dito hellång kappa. Absolut förbjudet är allt vad ”fantasitoaletter” heter, framför allt mönstrade tyger samt alla former av capes. Se den i allo avskräckande bilden nr 2! Bild 3 däremot visar det enda möjliga undantaget: en enkel sommarklänning av fin vit cheviot – både sommarsval och korrekt.

Allt enligt modeskribenten 1924.

DN fortsätter att studera stockholmsstudentskan. På hösten, när hon börjar plugga, skiljer hon sig inte från den vanliga unga stockholmskan – trots att hon kan ha sin hemort i Ljusnarsberg, Asarum, Kalmar eller någon annan besynnerlig plats. Det som skiljer stockholmsstudentskan från medsystrarna i Uppsala och Lund är nog att hon inte bara är studentska, utan också en hel del annat.

En kvinnlig juris studerande berättar att särdraget för de kvinnliga juristerna vid Stockholms högskola är att så många av dem är antingen gifta eller självförsörjande. Friherrinnan Ruth Stjernstedt gifte sig som 21-åring 1901 med Georg Stjernstedt, bildade familj och studerade juridik. Därefter arbetade hon tillsammans med sin man på advokatbyrån och blev 1926 som fjärde kvinna ledamot av advokatsamfundet. Flera har sedan dess följt hennes exempel, så att det nu blivit en hel liten grupp av unga juristfruar som börjat studera juridik efter giftermålet för att deltaga i sin mans arbete.

Hos medicinarna är det tvärtom: Här är det inte sällsynt att två kamrater gifter sig under studietiden, men då brukar den kvinnliga parten oftast lämna studierna och övergå till hemmets värld. Skillnaden beror troligen på de olika arbetsförhållandena: Ett ungt läkarpar skulle ha svårt att kombinera sina förordnanden på sjukhus, provinsialläkartjänster etc. medan en ung jurist kan ha god hjälp av hustrun på sitt kontor, och den gifta kvinnan med barn har stora möjligheter att åta sig så mycket arbete hon rår med.

En annan grupp bland högskolestudentskorna är de självförsörjande. Åtskilliga ha plats på bank eller kontor med tillmötesgående arbetsgivare som ger dem tillfälle att gå på juridiska föreläsningar och använda lediga eftermiddagar till att plugga. Den klassiska förebilden är advokaten Mathilda Stael von Holstein som skötte sina studier parallellt med ett krävande yrkesarbete, och blev den andra kvinnan som blev advokat i Sverige, efter Eva Andén. Efter föräldrarnas död hade hon ansvar för elva(!) yngre syskon, och skaffade sig nödvändiga kunskaper för universitetet genom självstudier och privatundervisning medan hon arbetade bland annat som korrespondent på advokatbyrå. Hon blev juris kandidat vid Stockholms högskola 1918, 42 år gammal.

Eftersom en del av de kvinnliga juristerna alltså är gifta, en del självförsörjande och de flesta bor i Stockholm inser man lätt att studentlivet bland dem blir minimalt. Dessutom är högskolans lokaler för små för större sammankomster och fester, utan man tvingas hyra på någon restaurang, vilket ju blir mindre hemtrevligt.

Inom högskolans humanistiska och naturvetenskapliga fakulteter finns däremot ett kamratliv – en del tycker till och med att det är bättre än i Uppsala, åtminstone för studentskorna, som i Uppsala måste bli bjudna för att få gå på bal. Men i Stockholm träffas både studenter och studentskor en gång i månaden för att lyssna till föredrag, titta på en pjäs eller annan underhållning, följt av tesupé – utan sprit men med dans, och utan andra damer än studentskorna. Både i humanistiska och naturvetenskapliga studentföreningars styrelse finns förutom klubbmästaren en studentska som fungerar som husmoder vid alla tillställningar. Bara lokalbristen är bekymmersam.

Kemisterna anser att de har det trevligast: det dagliga arbetet i laboratoriet mellan 1 och 5 skapar en gemenskap och de små luncherna i trädgården utanför, dit man hoppar genom ett fönster, skapar en glad och god stämning. Botanister, geologer och arkeologer blir vänner på sin exkursioner, zoologerna vid vistelsen vid Kristinebergs havsforskningsanstalt.

Humanisterna spelar bland annat spex och ger ut tidningar. Tyvärr har man ingen ordentlig samlingslokal, i den nuvarande är det så trångt och rökigt att flickorna sällan vågar sig dit.

En medicinska påstår att studentskorna på Tandläkarinstitutet ändå har det allra bäst, för där är man ungefär lika många pojkar och flickor som arbetar sida vid sida. Dessutom har flickorna infört att vid balerna inga andra damer förekommer – om de inte är förlovade med en av studenterna.

Inför artikeln hade skribenten fått ett tips om ytterligare en studentska som borde intervjuas, men tyvärr inte var tillgänglig just nu, eftersom hon i förrgår fött sin tredje baby. Hon avslutar:

Sånt händer i Stockholm, men förmodligen inte ännu i Uppsala eller Lund.