Det var inte alltid så lätt när kvinnohåret plötsligt skulle vara KORT!

I början av 1925 rapporterade Stockholms frisörmästareförening att cirka 50 damer varje dag offrade sina ”mer eller mindre vackra flätor” i herrfrisersalongerna. Det var ju herrfrisörerna som kunde klippa kort, damfrisörerna var vana vid att skapa eleganta frisyrer av långt hår och tvingades nu skaffa shingelexperter.

De första som hade klippt av sig håret hade varit unga flickor, men nu var de flesta ”patienterna” fruar i 30-årsåldern. Fast en hel del av dem garderade sig genom att vid mera högtidliga tillfällen använda chinjonger. Sådana hade blivit populära redan på 1850-talet, då man byggde stora konstruktioner med löshår.

Damfrisering 1924 (DN)
Chinjong 1924

På tjugotalet däremot placerades en mycket liten chinjong i form av en åtta eller dylikt längst ner i nacken och fästes i det långa håret bakom öronen så att den fullkomligt gömde det korta håret.

För damer utan chinjong marknadsförde en Londonfirma en rakapparat för damer, för att de skulle kunna raka sig själva i nacken, i stället för att behöva besöka raksalongerna 1—2 gånger i veckan.

Perukmakare Carl M. Lundh trodde att polkahåret var ganska nyttigt för stockholmskorna, eftersom de enligt hans erfarenhet ofta hade tunt och dåligt hår. Efter klippningen skulle det nog bli bättre. Men han trodde också att håret om ett år skulle få växa till sig igen. Då skulle damerna troligen uppträda med en liten lök i nacken à la Frälsningsarmén, och till den räckte deras gamla hår kanske. I varje fall var det många som sparade sitt avklippta hår.

Ur Gustav V och hans tid

I SvD kan signaturen Reta berätta om sina strapatser i ”elektriska stolen”: Hon hade nämligen permanentat sig. Det började med att väninnorna Lisa och Greta hade kommit hem från Paris, och inte bara hade med nya klänningar och silkesstrumpor. De var även shinglade och PERMANENTADE och sa att de aldrig behövde lägga papiljotter eller ondulera sig hos hårfrisörskan.

Reta gick genast till hårfrisörskan och fick veta att det kostade 4 kr locken, och det behövdes minst 30 lockar. Problemet var att Reta inte hade mer än 100 kronor… Fem timmar skulle det ta och hårfrisörskan började dessutom med att säga att hon inte trodde att resultatet skulle bli så där vackert lockigt: ”det har ni alldeles för fint hår till”.

Först delades allt hår upp och varje tott bands om med en trådända. Men om jag bara har råd med 100 kronor? frågade Reta och fick svaret: Ja, då får det väl bli några raka hårstrån också då. Men ett Mary-Pickfordhår med raka testar gick ju inte – 100-lappen närmade sig raskt två medan timmarna gick.

När trådändarn var på plats rullades hårtottarna om små järnstänger, en liten gummiplatta bändes på som isolator, och till slut träddes stora tuber med en pasta på. Denna torkades slutligen i den elektriska stolen – även kallad permanentmaskin.

Permanentmaskin, Louis Calvete, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons

Det hade gjort ont hela tiden, men i maskinen kändes det som en eldsvåda i huvudet. Efter tjugo minuter i tre repriser kändes det som om varje hårstrå blivit slitet av huvudet. Då bröts alla de numera illaluktande pastorna av håret.

Och si jag vart lockig – men inte på ett vackert sätt, utan krusig med ett avskyvärt krull. Mest liknande jag barnbokens Pelle Snusk. Jag betalade, gick hem för att dölja mitt anlete samt begärde tjänstledighet för hälsans vårdande.

Efter en månad hade det hela gått bort, och jag såg ut ungefär som förut.

Pelle Snusk, Hallwyl Museum, (PD) via Wikimedia Commons

Det kortklippta håret var dessutom inte så lättskött som man kanske kunnat tro. SvDs modeskribent Djénane anåg att shingle var den enda form av kortklippt hår som ur estetisk synpunkt hade något berättigande, och den måste ha nästan daglig tillsyn och skötsel, helst av en kunnig hårfrisörska.

I SvD varnar signaturen Shingle för de förskräckliga följder det kunde medföra för äktenskapet när maken plötsligt i sitt hem påträffade en främmande kvinna – en hustru med avklippt hår! Det kunde bli många dagars upprörda scener och det hände till och med att maken i desperation antydde att en sådan frisyr kanske kunde ha passat på en liten jazzflicka, ”men när man kommit till dina år”… En mur växte upp mellan makarna.

Det hjälpte inte om hustrun själv och vännerna tyckte att hon såg tio år yngre ut – mannen skämdes när de gick bort på middag. Han tittade sig skyggt omkring för att se andras minspel, ty han fasade för löjet.

Och Karl Gerhard sjöng:
Jag vill ha en liten tös med långa flätor.
Svar med foto till »Diskretion».


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *