I september 1924 fick en stockholmsfamilj äntligen egen lägenhet – efter ett år i nödbostad. Kvinnan firade med att skriva ett brev till DN och berätta om hur vardagen där såg ut. Hon hade tillsammans med man och 5 barn bott i ett rum (snarare avbalkning) som var 7 meter långt, 4 meter brett och väldigt högt i tak. Familjen verkar välbeställd, hade med sig en del möbler – till och med ett piano – och berättar att de magasinerat resten. Dessutom hade de möjlighet att sommartid tillbringa 2,5 månader “på landet”.
Ändå hamnade de i nödbostad i bostadsbristens Stockholm. De var inte ensamma: bilden ovan visar inkvarterade barn på tjugotalet, av okänd fotograf (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder.
Men dagboksskrivaren hyste gott hopp: “till nästa höst ska man väl tro att det ska finnas bostäder åt hela Stockholms befolkning.” Här följer hennes berättelse, i sammandrag.
Vi har fått ett hem! Vi ska få tala och skratta – och gråta – utan nyfikna lyssnare och ingen ska kika på oss genom springan i den tunna brädväggen! Ingen snarkar och stör min nattro!
För den som vill ta sig en titt på en av de många nödbostäder Stockholms stad hösten 1923 ställde i ordning åt sina husvilla invånare är det bara att gå in, portar och dörrar står öppna, till och med på natten – åtminstone sommartid. När vi kom hit den 1 oktober 1923 gick “väggarna” mellan familjerummen endast halvvägs till taket: alla hörde allt, och släckte vi lampan var det ändå ljust av grannens lampa. Efter våra ihärdiga klagomål byggde man småningom väggarna ända upp till taket.
I början släpade man sig fram i dåligt humör och ledsnad, men småningom insåg man att det inte gör saken bättre. Istället fick man försöka göra det bästa av situationen.
Vårt “rum” var 7 meter långt, 4 meter brett och väldigt högt i tak. Fönstret var stort, 2 x 1,5 meter, och det bästa var den underbara utsikten över sjön framför och Söders vackra höjder mittemot! Vid bryggan nedanför gungade en motorbåt och en segelbåt med vimpel fladdrande från masten. Man kunde tro att man befann sig i en villa – tills man vände sig om inåt rummet. Där stod en bokhylla, som nu istället för böcker av Strindberg och Lagerlöf och gymnasistens lärdomsböcker rymde kastruller, tallrikar, bunkar, och ett skrymmande brödpaket – allt i en röra. På ett bord och på golvet fanns de viktigaste hushållsartiklarna. I det gemensamma köket för matlagning fanns nämligen inte tillräcklig förvaringsplats.
Framme vid fönstret stod vårt skrivbord och piano. Vi visste inte först om vi skulle få spela här, och i början hyssjades det när barnen spelade skalor, men sen kom vi överens om att de fick öva om jag emellanåt underhöll med trevligare musik. Mitt på golvet fanns ett bord, ett par byråer och några stolar, vid ena väggen en turistsäng, på dagen högt uppbäddad med sängkläder, vid den andra vår gamla bruna kökssoffa. På kvällen då vi bäddat för alla sju var där fullt. Farfars gamla kommod fick bli lavoar. I taket hängde den enklast tänkbara elektriska lampa, med ett silkespapper till skärm. Och på golvet hade jag nubbat fast en korkmatta.
Alla våra övriga ägodelar hade vi fått hyra in på en vind.
Maten lagade alla i det så kallade köket – ett fyrkantigt rum med cementgolv i änden av en lång korridor. Där fanns vatten och avlopp, tre 2-lågiga gaskök och en gasugn. Detta kök delade jag med 5 andra fruntimmer av de mest skilda typer, yrken och stånd. Det var inte lätt. Försökte man hålla sig för sig själv kunde man få kallas högfärdig, pratade man med någon riskerade man att bli inblandad i saker som inte alls rörde en.
Snart nog fick man hursomhelst veta det mesta om alla. En levde i samvetsäktenskap sedan 20 år, och från dem hördes gräl och väsen lite emellanåt. En gnällde ideligen om att inte ha någon riktig bostad medan en annan var glad och munter och hoppades på bättre tider. En lagade mat av finaste slag, en annan av enklaste. Och somliga slösade. En 6-barnsfru, hustru till en arbetskarl som inte verkade vara varken nykter eller ordentlig, såg jag kasta pannkaksbitar i slasktratten och skala potatisen med tjocka skal – medan hon en annan dag kunde gnälla över att inte ha någon mat. En ung fru var gift med en ingenjör utan plats, talade inte om sig själv utan skötte sitt med hushållet samt vårdade och höll de tre barnen så snygga det gick.
Här fanns en otalig massa barn av alla sorter, både väluppfostrade och riktiga busfrön. Men vad var att göra åt det? Ungarna kunde inte stängas inne, och ute på den rymliga gården skallade skriken och skratten. Här bildades förstås gäng, men på det stora var det inte rysligare än i våra parker, där man också kan få höra både dumheter och fulheter.
Man kan hamna i lustiga situationer när man bor så här: En kväll kom jag hem sent från teatern, smög tyst till vårt rum och började klä av mig. Då upptäckte jag att vi inte hade något vatten, och smög strumplästen mot köket 35 steg från min dörr. Plötsligt såg jag en skepnad vid kaminen i korridoren. Jag stod alldeles stilla och det gjorde skepnaden också. Efter en stund blev jag övertygad att det inte var någon skepnad, utan bara väggen som lyste vit, så jag fortsatte gå och råkade stödja mig på “väggen”. Och körde handen rakt in i magen på en karl – som förläget skrattade.
Det var ingenjören som i bara skjortan var på väg till köket i samma ärende som jag. Vi skrattade båda, och så tog han min handkanna och lovade att fylla den och ställa den utanför min dörr, bara jag ville försvinna. Vilket jag gärna ville.
I somras kunde vi vara på landet i 2,5 månader, och det var bedrövligt att sedan krypa in i det här båset igen. Jag kunde ändå glädjas över att det inte var länge kvar för oss, men måste ju beklaga alla som blir kvar – och de nya som kommer. Jag inser dock att det finns de som trivs här – människor som inte varit vana vid annat än trångboddhet och svårigheter har det bättre här än i ett gammalt slitet hus. Och en fördel är ju att det är så billigt – 10 kronor i veckohyra, med gas, lyse och värme gratis. Så Stockholms stad har nog ordnat på bästa sätt för sina husvilla. Det är bara det att vi människor har så svårt att vara nöjda.
Nu får ju en del av oss flytta och återigen få ett ordnat hem, och till nästa höst ska man väl tro att det ska finnas bostäder åt hela Stockholms befolkning och nödbostäderna slopas. För mig kommer min vistelse här att bli ett minne för livet.
/ Sign S.R.
