Bild: Bagarmossen 1950 (PD) via Wikimedia Commons

I ett typiskt bagarmossenhus på Emågatan- tre våningar högt och omgivet av en minimal park och parkeringsplatser- påstod en del att det spökade: Man har sett den mörka silhuetten av en man, och grannarna viskar om att en äldre man blivit mördad någonstans i kvarteret. Margit är dock tveksam. Hon minns hur hon brukade kila över till Emågatan för att besöka gamla änkefru Inga Olsson, som var frälsningssoldat, och ”Visst gick sånt snack om det ockulta inom området, men Olssonskan sa att spökena hade mer att frukta av oss människor än vi av dem”.

Mera om spökerierna, frälsningssoldaten och hennes granne och fikakompis, den bulgariskfödda nakenmodellen, kan man läsa på ”Spöken söder om Söder”.

1953 handlade det inte i första hand om spöken på Emågatan. Det året ökade bostadsproduktionen i Stockholm rekordartat, och många i bostadsförmedlingens långa kö kunde se fram emot att få sina efterlängtade lägenheter. Före årsskiftet skulle 3500 nya lägenheter stå klara i de nya förorterna Vällingby, Hässelby gård, Bandhagen, Högdalen och Bagarmossen.

DN intervjuade ingenjör Sivert Wickström som var nygift och så nyinflyttad på Emågatan att ”man halkar på risgryn i tamburen och fukten i väggarna knappast har hunnit dunsta ur väggarna”. Han berättar:

Först dröjde det tre och et halvt år, sen var det plötsligt en fråga om timmar. Bostadsförmedlingen ringde en lördag och vi skulle bestämma oss till måndagen. På tisdagen skrevs kontrakt, och då hade vi redan på söndagen hunnit dit och tittat. Vi hade nämligen bestämt oss för att hålla huvudet kallt, fastän vi nu äntligen fått lägenhet och därmed möjlighet att gifta oss. Och på onsdagen flyttade vi in.

Hyran är ju ganska dryg – 213 kr för en tvårummare – men lägenheten är som en liten villa: Ingen insyn från grannarna, fönster mot Nacka naturreservat, stort praktiskt kök och sovrummet i närheten av skafferiet så att man kan ta sig en nattmacka!

Det är härligt att komma till en ny lägenhet som man själv får ”bo in” – men jag har en del råd till andra. Många grannar har fått saker förstörda av mögel, så mitt tips är att öppna alla fönster och låta lådor stå utdragna och skåpdörrar öppna. Skriv upp alla småfel och påpeka dem vid husesynen som kommer så småningom.

Och se upp för alla de hundratals agenter som svärmar som getingar i huset de första månaderna: Det är inte säkert att ni behöver allt de vill sälja.

Vid Hässelby gård var inte alla lika glada åt det omfattande nybyggeriet. I skogvaktaren August Anderssons skog växte det nu höghus istället för jättetallar och på hans gårdsplan möttes backstuga och skyskrapa. De nya herrarna hade slagit sina huspålar i hans potatisland och hönsgård, och ingen hänsyn togs till viltfred, bikupsro och lugnet under gamla plommonträd.

Det var nya tider.

I början av april 1956 hamnade Emågatan på förstasidan, eftersom ”en beväpnad vettvilliing” hade trängt sig in hos familjen Brunholtz i nummer 38. Beväpnad med en sandpåse dök han upp klockan halv fem när 16-åriga hembiträdet Saga var ensam hemma med familjens två små barn. Hon hade just börjat förbereda middagen när mannen trängde sig in. När hon försökte hindra honom slog han henne i pannan så att hon föll baklänges, och gav sig sedan på den treåriga flickan, som fick ett slag i bakhuvudet.

Men när han skulle fortsätta misshandeln hade hembiträdet hämtat sig, rusade på honom med en förskärare och sårade honom i handen. Mannen drog sig då tillbaka, lindade en näsduk om handen och sprang sin väg. Radiopolisen var snabbt på plats och satte igång spaningarna, och 16-åringen lämnade ett detaljerat signalement: Mannen var i 40-50-årsåldern och klädd i brun hatt och s k agronomrock. Han hade svart mustasch och ett ärr på ena sidan av hakan – och numera alltså även ett färskt sår på höger hand.

Några dagar senare hade man ännu inte lyckats spåra upp honom – eller hitta några motiv. Tidigare hade man aldrig ens haft något besvär med envisa dörrknackare. Polisen hoppades dock att ärret på hakan skulle underlätta identifieringen. Ett vittne uppgav sig timmarna före överfallet ha sett en man med liknande utseende titta upp mot lägenhetens fönster och ned i källarvåningens verkstad, där familjefadern herr Brunholtz arbetade.

Den 9 april dök våldsmannen åter upp på brottsplatsen. Han upptäcktes av familjens tvååring som satt och tittade ut genom ett fönster när han plötsligt började skrika och gråta. Hembiträdet sprang fram till fönstret – och fick se samme man stå utanför och hota med en knölpåk. Familjefadern som strax därpå kom hem sprang efter mannen och polis tillkallades, men trots att tre radiobilar sedan kammade igenom hela området förblev jakten resultatlös.

En privatperson i Bagarmossen har senare uppgett att samme man hade försökt göra samma sak i hans lägenhet, men blivit störd av att lägenhetsinnehavaren kom hem just som han verkade vara på väg att börja misshandla hembiträdet.

Kriminalpolisen påpekade dock att man ännu inte hunnit kontrollera de nya uppgifterna.

Texten finns även i Enskedebilder.