I Sverige hade häxprocesserna pågått sedan 1668 och krävt närmare 300 liv, främst i Dalarna. 1675 kom de till Stockholm med den s k Gävlepojken, som skulle bo hos släktingar på Södermalm efter att hans mor avrättats som häxa, utpekad av sonen. Södermalms många och långvariga trätor var en av anledningarna till att stadsdelen fått en egen domstol i det nybyggda södra stadshuset. Och trätor gav en utmärkt grogrund för häxanklagelser.

Ändå resulterade det som kallas det stora oväsendet i Katarina inte i mer än sex verkställda dödsdomar och ett självmord innan det – tog slut.

Vad var det egentligen som hände?

I Stockholms två första häxprocesser avrättades sex kvinnor. Därefter övertogs rättegångarna av en särskilt utsedd specialdomstol med sex präster och sju “världsliga” ledamöter, bland de senare den unge läkaren Urban Hjärne.

Den 30 juni sammanträdde den nya rätten för första gången och avkunnade raskt de första dödsdomarna. Den 5 augusti blev Anna Simonsdotter Hack (“Tysk-Annika”) och Malin Matsdotter (“Rumpare-Malin”) de sista häxor som brändes i Stockholm. “Rumpare-Malin” lär dessutom ha varit den enda av alla 300 som brändes levande, utan att först halshuggas. Hon vägrade nämligen att erkänna.

Den 6 september var det dags för den nya domstolen att ta itu med stadskaptensfrun Margareta Remmer, som dömts i underrätten och redan suttit häktad i flera månader. Hon var bland annat anklagad av ryttmästare Peder Gråås barn.

På Stockholmskällan finns handskrivna dokument från “Kaptenskans rannsakning” (bild ovan).

Nu hade man dock börjat tveka. Flera i trolldomskommissionen, bland annat Urban Hjärne, började fundera på om det kanske kunde röra sig om masshysteri istället för trolldom – i just de här fallen. För liksom alla andra på den tiden var de övertygade om att djävulen kunde göra sådana saker med människan och att blåkullafärder förekom.

Tidigare hade både bland vittnen och anklagade varit fattigt folk. Men nu satt en stadskaptenska häktad, och en flicka hade börjar ränna runt i vakstugorna och anklaga grevinnorna de la Gardie i Braheska palatset vid Götgatan. Kunde det verkligen stämma?

Margareta Staffansdotter var gift med stadskapten Jakob Remmer, och familjen bodde vid Östgötagatan intill Högbergsgatan i kvarteret Häcklefjäll(!) inte långt ifrån stadsvaktens kvarter i Stadshuset, där hon satt fängslad som häktad. En av de först dömda häxorna, Anna Sippel, hade under sin rättegång räknat upp kaptenskan bland sina bekantskaper för att visa att hon hade vänner med hög social status.

Under rättegången vittnade allt flera mot “Kaptenskan”. Den kanske värsta häxanklagerskan, Lisbet Carlsdotter, hade vittnat om att hon uppe på Brunkebergsåsen sett tre trollpackor: Kaptenskan, Tysk-Annika och Karin Ambjörnsdotter. Och redan dödsdömda Anna Simonsdotter uppgav att hon hade sett Remmer i Blåkulla med barn omkring sig, och att hon flugit dit på en stång med barn vid sig. Flera berättade om kaptenskan på Blåkulla, iklädd sammet och siden.

Det hjälpte säkert inte hennes sak att hennes man stadskaptenen en gång beslagtagit varor som ryttmästare Gråå försökt smuggla in i staden. Gråå hade nio barn och var den som anordnat den första “vakstugan” på berget, i hemmet intill kyrkan, vid Nytorgsgatan. Och nu var det hans barn som anklagade kaptenskan.

Kaptenskan uppges ha försvarat sig vältaligt inför rätten tillsammans med sin make. Till skillnad från de flesta övriga anklagade uppförde hon sig ödmjukt och grät, vilket gjorde ett gott intryck på domarna. Hon ska ha bedyrat sin oskuld ”så gripande att de kunde röra en sten till tårar”.

Domstolen började nu undersöka protokoll och vittnesmål mer noggrant, och begärde att barnen skulle tala om vad som hänt istället för att bara bekräfta det. När berättelserna inte stämde överens pressades barnen hårdare än tidigare, och deras vittnesmål granskades strängare. Kaptenskans piga vittnade till hennes fördel. Hon hade hört att Lisbet Carlsdotters mor skrutit med att ha “knåpat huvudet av sådana komperskor förr” – och flera andra kunde intyga att hon sagt så.

Rätten började också känna tvivelsmål kring att de som vittnade mot Remmer svor så mycket: pastor Noraeus räknade till att han hört Lisbet Carlsdotter svära tjugo gånger i följd. Hur tillförlitliga var egentligen såna vittnen?

Den 11 september 1676 kom så vändpunkten.
15-åriga Annika Thomsdotter, en stadsvaktsdotter, pressades tills hon erkände att hon lärt sig allt om Blåkulla av Myraspigorna. Hon kände till flera barn som tvingats eller lockats att ljuga och sa att på Södermalm blev den som INTE sade sig bli förd till Blåkulla själv förföljd av de andra barnen. Det var under dessa vittnesförhör som Urban Hjärne gjorde sin största insats. Så småningom hade sjutton barn erkänt att de begått mened.

En del av de vuxna försökte envist få barnen att hålla fast vid sina lögner, men till slut erkände t o m Lisbet, och sa att hon inte gjort det tidigare eftersom hon ville slippa skämmas som en lögnerska inför sin mor och sina morbröder, som hade förnäma tjänster. Även Gävle-pojken erkände att han aldrig varit i Blåkulla, bara “lärt i Gävle det beskriva”. Men tillade att det var den Onde som bett honom.

Praktiskt taget alla beskyllningar kunde till sist föras tillbaka på en liten grupp anklagare: Lisbet Carlsdotter, Gävlepojken, Myras pigor, Kerstin och Michel i hökarboden. Alla de andra hade lärt sig av dem.

Därefter övergick man till att bestraffa de ljugande vittnena. Den 12-årige Gävle-pojken blev den förste som dömdes och avrättades, med stor sannolikhet hängdes han på Hötorget i november 1676. Enligt vissa källor var han sinnessjuk och påstod att han själv var en häxa innan han dog. De tre dödsdömda pigorna, Lisbet Carlsdotter, Maria Nilsdotter och en av myrapigorna, Agnis Eskilsdotter, avrättades den 20 december 1676.

Flera vittnen dömdes till spöstraff, ibland följt av tukthus. En av dem, Annika Persdotter Galle, dog dock redan av sviterna efter spöstraffet, fast inte förrän hon i tukthuset hunnit avlägga “en vacker och ångerfull syndabekännelse“.

Det var inte alltid allmänheten hängde med i omsvängningen: När Myras Annika och Rumpare-Malins Maria piskades på Östermalmstorg kastade folk sten och snöbollar på “gubbarna” som utförde bestraffningen medan flickorna ropade att de redan plågats nog av den onde. Som straff fick de stå en timme på torget med ris i handen och skämmas. Sedan fortsatte piskandet på Södermalmstorg, Gustav Adolfs torg och Hötorget.

Den 11 september konstaterades att barnvittnena inte var tillförlitliga eftersom de avslöjas med att ha sammanjämkat sina berättelser. På basis av majoritetsbeslut förklarades Kaptenskan den 6 oktober officiellt oskyldig, och personer som fortsatte att rikta beskyllningar mot henne riskerade att straffas.

Trolldomskommissionens arbete lades därefter om till att avveckla trolldomsprocesserna. Den upplöstes 1677.