I maj 1913 berättar SvDs signatur Kaifas (alias Erik Ljungberger) om sommarnöjen för stockholmarna i allmänhet och konstnärerna i synnerhet. Vid den här tiden på året längtade stockholmarna i allmänhet till landet, det vill säga skärgården. Skärgårdsbåtarnas flottilj gick varje dag överlastade med bagage utåt fjärdarna. Om somrarna bodde stockholmaren nämligen i skärgården. Han tröttnade aldrig på långa enformiga båtresor, att se samma fjärd med samma ångbåtar och samma holmar från samma veranda år efter år efter år… (Bilder ur SvD.)
Detsamma gällde inte riktigt konstnärerna. Förutom en och annan skådespelarkoloni ute på de yttersta skären träffade man sällan på en konstnär i Stockholms skärgård, åtminstone inte på samma plats flera somrar i rad.
Bruno Liljefors räknades inte, för han bodde så gott som jämt på sin Bullerö öster om Nämdö, där han byggt en jaktstuga och en ateljé. I jaktstugan hade det mytomspunna “Bullerölaget” trevliga sammankomster. I vänkretsen ingick bland andra Anders Zorn, Albert Engström, Axel Sjöberg och flygbaronen Calle Cederström.
Zorn åkte varje sommar på långfärd med sin präktiga segelbåt Mejt, och vid midsommartiden brukade han ta en tripp i skärgården med sin fru och prins Eugen ombord för att sen fortsätta ut mot Östersjöns kuster. J.A.G. Ackes båt var inte så stor och modern som Zorns, men lär ha varit mycket bekväm och säker. Acke vistades vintertid i sin villa Akleja i Vaxholm, men när sommargästerna kom flydde han sin kos.
Sommaren 1913 skulle dock Utö få besök av konstnärer: Då hyrde Richard Lindström tillsammans med Hasse Z (Zetterström) tre(!) villor. Planen var att de båda herrarna skulle bo i den ena, familjens damer i den andra och avkomman i den tredje…
Eugen Jansson, ofta kallad “blåmålaren”, tillhörde de stockholmare som hade den enligt många vansinniga åsikten att Stockholm var vackrast i sommarskrud, så han stannade i Stockholm över sommaren. Det var han inte ensam om bland konstnärerna. En del hävdade att orsaken till att staden var som bäst på sommaren var just att den då var övergiven av de flesta av sina invånare.
Eugen Jansson tillbringade sin Stockholmssommar mest i Flottans badhus på Skeppsholmen, där han hade kungligt tillstånd att vistas och hittade många modeller för sitt figurmåleri. Badet blev småningom kanske mest känt just genom Eugene Janssons målningar av nakna atletiska badande flottister.
Han var själv en så skicklig simhoppare att han hade kunnat delta i den femte olympiaden. För att få lite omväxling i hoppandet hade han köpt sig en klippa på Möja att dyka ifrån på helgerna som han tillbringar mera i vattnet än på torra land.
Gösta von Hennigs brukade skylla på höfeber som orsak till att bli kvar i stan, men egentligen ville han inte ha något sommarnöje längre ut än på Djurgården, för att ha nära till Cirkus Orlando (tidigare Cirkus Madigan), ett etablissemang som enligt honom överträffades endast av den äkta tältcirkusen. Hans främsta motiv kom ju från cirkusvärlden: jonglörer, clowner och danserskor i rörelse och med högt uppdrivna färger.
En annan sommarstockholmare var Aron Gerle, som hävdarde att han trivdes bäst i stan, men ändå ibland “vädrade lungorna” exempelvis på Möja. Stannade han i Stockholm fick han vanligen sällskap av skulptörerna.
Skulptörerna brukar stanna i Stockholm eftersom det var brist på modeller på landet, även om Carl Eldh kunde ta en kort tur till födelsestaden Hedemora och Carl Milles kanske for utrikes ett tag. Men i regel arbetade marmorns och granitens män i sina ateljéer större delen av sommaren.
Saltsjö-Duvnäs var sen gammalt älskat av våra målare och hade sin trogna koloni som inte flydde det om sommaren, exempelvis Anton Genberg och Hilding Nyman.
Och det är förstås välkänt att vår målarprins Eugen gärna tillbringade större delen av sommaren vid Tyresö slott, där han brukade bo i Prinsvillan och endast träffa några av sina närmaste konstnärsvänner som Richard Bergh och George Pauli.
